Vältrar mig i ledighet

Ahh...äntligen! Jag njuter trots iskyla och hetsiga medmänniskor. Nu ska jag strax sparka igåg firandet med Tranans traditionella julfest. Och hindra mig själv från att vara så sorglig att jag kollar jobbmailen en endaste gång under lovet. Det får överhuvudtaget bli ett minimum av aktivitet på nätet tror jag.

God jul.
Stor kram.
Ses igen 2008.

Tillbaka till rötterna

Här har man tillbringar tre timmar hos frissan. Fått klippt, färgat och stylat. Man är så att säga julefin.
Så kommer man till jobbet.
Och möts av bänkgrannen och kollegan Jonas.
Kompakt norrländsk tystnad.




Hm....inte ett ljud.
Stort antiklimax måste jag säga.

Budget, schmudget

– Inte fan vet jag vad en ringbrynja kostar.

Högt uppsatt person i "Arn"-produktionen bjuder på dagens bästa citat.

Tja, han är i alla fall ärlig när räkenskapernas verklighet slår emot honom med ett fruktansvärt dån. Vem kan begära att man ska ha koll på ALLA kostnader INNAN man börjar filma....
Jonas bjuder på hela historien i morgondagens tidning.

Behöver få jullov nu

Men asså. Det är ju julafton typ när som helst. Jag lever just nu i sådan fet denail att jag inte ens känner mig stressad.

Julklappar? Inte en enda fixad ännu.

Plan för inhandlande? Näpp.

Någon idé om vem som ska få vad? Eh, nej.

Paniken? Kommer väl den 23:e.


Men jag har iaf valt ut en snitsig blåsa till nyår. Den är grymt snygg och inköpt på en fantastisk rea i USA på någon himla fin butik förra året. Som vanligt var det Cissan som pushade mig. Damn, jag vill verkligen ha en personal shopper. Han/hon kunde ju ta alla julklapparna av bara farten.

Så man inte slappnar av liksom

Den här rackarn möts jag av nästan varje kväll när jag kommer hem efter en hård dag i gruvan.

Det känns som ett hån.

Efterskalv

Hämtar mig fortfarande från julfesten i fredags. Vilken fest. (Lite roligt att det florerade ett rykte på Dagens medias kommentarsfält att det var ett krismöte som pågick, inte en sedan länge planerad konferens med efterföljande fest. Ja, jag veeet att man inte ska smutsa ner sig med branschtidningskommentarer. Men ibland vaknar min inre masochist och då kan jag inte hejda mig).

Att inte hejda sig var väl för övrigt kvällens tema.

Till efterrätt

Fick vi malen lussekatt. Ärligt talat. Sådär. Men vinet flödar.

Det sticker i ögonen

Nu avgörs stickningstävlingen. Min var 60 cm. Det räcker inte långt tyvärr. Fan, jobbar dom inte i gbg och malmö?

Julfest

Den ultimata klädseln för journalister på galej:mörk kavaj och jeans. Om man inte har klänning då. Känner mig som alex schuman på nobelfest. Direkt blogg. He he.

Jo, jag med

Oj oj oj, jag har fått en ny idol i genren blåsta dokusåpastjärnor. Ni som har följt "Bonde söker fru" har säkert full koll. Men för mig var Karl-Petters puckobrud en ny bekantskap i tv-soffan igår. Och jag måste säga att jag blev inspirerad. (Recap för er som inte kollade: Karl-Petter valde bruden och nu ska de få åka på en "romantisk resa" till Lissabon ihop. Puckobruden visste inte om Lissabon var ett land eller en stad.)

Karl Petter: Nä, jag är också ganska kass på geografi.
Puckobruden: Jag är inte så kass. Jag har bara lite otur när jag tänker.

Jag har bara lite otur när jag tänker.

Det kan vara det bästa jag har hört på tv i år.
Kanske i hela mitt liv.
Det ska bli mitt nya mantra när jag gör bort mig i framtiden.

Jag har bara lite otur när jag tänker.

Dagens outfit- med Anna F

Hej alla!
Eftersom en viss tjej på en viss modeblogg har länkat till lilla mig har det strömmat modeintresserade läsare hit i hundratal de senaste dagarna. Och jag vill ju inte göra någon besviken. Så, varsågoda, här är Mirres bloggs första bidrag i genren "Dagens outfit". Idag är det nyhetsreportern Anna som står för härligheten. Jag är grymt impad över hennes proffsiga pose (även om "riktiga" dagens outfitare alltid tittar ned på marken och ser lite plågade ut av oklar anledning).




Stövlar från Footlight (Anna hälsar att butiken ligger vid Norrmalmstorg, som hon också kallar "Footlight-torget")
Kjol: H&M.
Svart tröja: Filippa K.
Väst: Whyred.
Ring: Dyrberg/Kern.
Halsband: Hon minns inte men har lovat att kolla upp det. Uppdatering: "Petra Nygren heter hon. Ball Chain heter smycket."

Jag sitter i syndens näste

Linda gör dagens stora upptäckt: Alla vi tre som jobbar på nöjesredaktionen i Stockholm fyller år den 11:e. Visserligen olika månader. Men ändå. Nu viner twiligt zone-musiken för mina öron.

Jonas har kollat upp vad siffran 11 representerar inom numerologin.
"Synd, överträdelse av gränser och fara".

Vet inte om det är bra eller dåligt.

Skyller på morgontröttheten

Igår strax innan morgonmötet. Ted och Martin sitter redan vid mötessofforna.

– Tänk att Thore är död, säger Ted.
– Ja, säger Martin.
– Va, är Tore död? Vad hemskt, säger jag. Och tillägger: Han var ju så ung.
– Tja, sådär va?, säger Martin.
– Lilla FCZ-Tore, jag kan inte fatta det, säger jag och känner mig uppriktigt skakad.

Och yes, jag blev dagens driftkuku igår. Igen.

Därför vann Marie

Idag skriver SvD om den hårda framtiden för Idolerna ("Vinnare utan idolgaranti"). Vad som är störigt i alla dessa artiklar om idol-fenomenet (och de är många, även i fiiintidningarna these days) är den lätt moraliserande tonen. Antydningarna om att deltagarna liksom på något vis blivit lurade. Blåsta på konfekten. De VANN ju en talangjakt! Och så står de där, något år senare och MÅR DÅLIGT!

Suck.

Alltså, om jag läser en enda "jag var med i Idol och är nu traumatiserad"-artikel kommer jag att drabbas av självpåtagen vinterkräksjuka.

Ok, jag kan köpa att alla de här knappt myndiga wannabe-artisterna inte inser sin roll, nämligen som små kuggar i ett spel om annonspengar för TV 4. Men kan ingen vuxen i deras närhet förklara läget för dem? Det värsta exemplet var nog när lilla Anastasia grät ut i bladet häromdagen. "De förstörde min dröm". Med "de" syftade hon på alla dem som inte plockade upp luren och röstade på henne. Så nu sitter stackars Anastasia och är bitter. 18 år gammal.

Ok, nu är jag kanske taskig och raljant. Men herregud, kan vi få lite perspektiv, please. De allra flesta människor blir inte kändisar. De allra flesta blir typ undersköterskor, går till jobbet i ur och skur, får barn och åderbråck och har det ganska bra ändå.

Sedan finns det några få som är med i typ Idol. Får sig sitt livs äventyr, är med i tv, får bli lite jagade av pressen. Och kanske spela in en skiva och åka på turné. Vilken story att berätta för barnbarnen!

Om man nu inte väljer bitterhetsperspektivet då. Vilket förmodligen är frukten av den enorma HYBRIS man tydligen ofta drabbas av om man nu hamnar där. I Idol. Och jag undrar, sedan när slutade hybris (högmod?) vara en av dödssynderna? Något man som sund människa borde jobba på att minimera bort ur sin personlighet?

Säger det igen. En enda artikel med orden "jag mådde så dåligt när jag åkte ut" i kombnation med, hell, valfri talangsåpa och jag får ett anfall.

Och nu till det jag egentligen tänkte säga. Marie Picasso - där har vi en riktig präktig karriär som tändes i fredags.

Det ska ganska mycket till för att hon ska fucka upp en framtid i rampljuset.
Till skillnad från de halvmesar som vunnit tidigare år så är hon ju en vuxen kvinna av kött och blod. Hon är liksom den perfekta svenska kändisen. Lagom svennig, lagom tjock, lagom galen och med en lagom ofarlig utstrålning. Och så har hon det folket gillar:
1. Det Stora Hjärtat. (Vet inte exakt vad man menar med detta. Men så är det iaf).
2. Ödmjukheten. (Äkta eller ej, folk gillar aldrig kaxiga brudar).
3. Tårarna. (Hon grinade från första sekund i rutan. Mkt framgångssrikt).
4. Präktigheten. (Ok, hon må ha knullat i tv, men hon har också världens family values-bakgrund med sin likaledes grinande pappa som sitt största fan).

Marie, nu jädrar blir det åka av. Jag ser en framtid av bilagebantning, Let's Dance, Melodifestivalen, vinterbröllop, mama-omslag och varför inte ett eget program i TV 4 plus vart det lider.

Congrats.

Jo, jag ÄR kreddig

Var på grammisnomineringarna i veckan. Det var rätt kul, alla artisterna var på plats och jag blev lite överväldigad av upplägget, det var som att vara på kändisbuffé, bara att ta för sig så mycket man orkade.

(Jag har generellt stora problem med hela buffékonceptet. Min inre stenåldersmänniska skriker alltid "ääät meeer, nuuu! Du vet aldrig när det blir mat igen! Och så sitter man där, illamående, äcklad och i matkoma och ångrar sig. Every time!)

I alla fall. Där stod jag, omringad av en presskår on a sugar high, och alla sahara hotnightar och adam tenstor och schlagerfolk och hårdrockare i en skön blandning. Många journalister, som varit med i racet ett tag, var ju tjenis med de hetaste och high fivade typ Ken och Annika Norlin.

Själv fick jag en bamsekram av - Ola. Japp. Idol-Ola.

Säga vad man vill om det. Jag gillart på något vis.

Utmanad

Sara här intill har skickat vidare en trevlig utmaning. Det handlar om att skriva en lista på sju saker som man önskar sig. Sedan ska man skicka vidare till sju andra bloggare. Jag känner nog inte sju andra bloggare, så jag uppmanar istället er som läser här att skriva vad NI önskar er, nere i kommentarsfältet.

All I want for christmas:

1. Jag vill gå på spa och bli knådad av hårdhänta fruntimmer, utan pardon.

2. Fred på jorden.

3. Skriva längre texter. Inte för att there's anything wrong with de korta. Men ni fattar. IBLAND skulle det vara kul att få breda ut sig.

4. Få min cykel lagad.

5. Semester i paradiset.

Hmm...det här liknar ju inte alls en riktig önskelista. Ok, nytt försök.

6. Dr Mario. Mitt favorit tv-spel alla kategorier. Finns kanske att nostalgiköpa till Wii.

7. En katt. Eller en hund.

Jag är Bill Murray

Lost in Translation är ju på många sätt en helt fantastisk film. Och efter min senaste japanska upplevelse så gillar jag den ännu mer. Jag kan verkligen identifiera mig med gamle Bill, när han sitter där på reklamfilmsinspelningen och försöker ta regi från den unga hippa japanske regissören. Eller, rättare sagt hans tolk. Som uppenbarligen inte var helt uppmärksam på engelsklektionerna.

Det bästa är när regissören drar en lång harang, verkligen ingående beskriver exakt hur Bill ska göra för att på bästa sätt sälja whiskeyn i reklamfilmen.
Och tolken återger det hela med typ tre- fyra ord. Någonting har, eh, gått förlorat i översättningen.

Ungefär så var det för mig häromdagen. Jag ställde en fråga till den japanska tolken, på engelska, hon förde den vidare på japanska. Mannen i fråga svarade, mycket vänligt och ingående. Och hade dessutom en liten diaolog med tolken på någon minut, varpå tolken glatt svarade mig tillbaka. Typ med "Yes, he thinks".

Där satt jag som ett frågetecken och fick bita mig i kinden för att inte explodera av skratt.

Ja, herregud.
En dag ska jag skriva en bok om mina mest dråpliga intervjuhändelser. På topp-tio kommer tex den extremt jobbiga stämningen som uppstod när Jerry Seinfeld vägrade ta på sig den norska Se och hör-reporterns medhavda lusekofta.

Det kommer att bli en storsäljare, den där boken.

Läbbiga kändisbarn som blivit stora #2

Minns ni lilla Lacey Chabert?
Då: Var hon näst yngst i den problemtyngda barnaskaran i "Party of five", brukade mest vara i vägen och snusförnuftigt få de andra att TA SITT FÖRNUFT TILL FÅNGA. När hon inte surade i sitt tält i vardagsrummet. Helt klart en av tv-historiens vidrigaste ungar om ni frågar mig.

Nu: Satte mitt blaskiga kaffe i halsen när jag förra julen stod i en amerikansk mack och kollade in omslagen på några killtidningar. Och konstaterade att Lacey minsan blivit stor flicka nu. Mkt obehagligt.

Kärt återseende

Titta vem jag sprang på igår!




Och vad smal han har blivit! Allt det här joggandet år ut och år in verkar ju kanon.

Keep it up!

Flitig morgon

Efter att ha varit på pressträff både på elverket och på grand hotell kan jag konstatera att det inte är så stor skillnad. Samma snacks, samma frågor. Fast ok, på grand var det lite mer paljetter.

Läbbiga kändisbarn som blivit stora #1

Känner ni igen lilla Madeleine Zima?
Då: Var hon den minsta av de tre brådmogna och enerverande barnen i "The Nanny", enbart övertrumfad i jobbighet av huvurollsinnehavaren Fran Drescher.

Nu: Spelar hon med i Californication, och gjorde entré genom att ragga upp David (Mulder) Duchovny, ha vildsnt sex med honom och visa upp hur mycket hon vuxit sedan sist. Om man så säger. (Sedan visar hon sig vara hans gamla tjejs nya mans 16-åriga dotter och dessutom ganska vilsen.)

Ganska bra jobbat ändå får vi väl konstatera.

Perfektion för 350 spänn

Ibland är det skönt att omfamna sin inre borgarbracka med lite afternoon tea. Och bara vara sig själv för en stund.

Tur att man har stickningen

Min mail funkar inte. Jag håller på att bli tokig. Hur fasen kan man jobba utan fungerande mail. Svar: Helt omöjligt.
Känner mig halv. Tom. Som att jag famlar i mörkret. Vem vet vilka viktiga grejer som går mig förbi i detta NU på grund av , ja, vad, VAD? När man ringer tekninkerna vägrar de att svara.

Ok, djupandas nu. Räkna till tio...
Tur att man har stickningen. (Våra tre redaktioner tävlar mot varandra, det gäller att ha stickat typ längst halsduk till vår julkonferens i mitten av december. Lite oklart varför. Men man är väl en good sport).

Räknar med att få mycket gjort idag. På stickningen alltså.

Tillfällen att vara tyst

Ni vet när man liksom pratar för länge, alltså, när ens mun bara fortsätter medan hjärnan har lagt av och man önskar att någon kunde komma och göra lidandet kort eftersom man själv tydligen är oförmögen att sluta springa mot undergången?

Man BEHÖVER ju inte uttala allt högt som passerar igenom hjärnan. Som härom veckan när jag satt och väntade på att intervjua en regissör tillsammans med tre killar (som verkade sjukt förberedda och taggade till tusen). En av dem sa, för att lätta upp stämningen där vi satt och väntade i ett litet rum, att han kände en journalist som brukar slänga in en fråga från sin föregående intervju varje gång han träffar någon.

Ha ha, skrattade vi, vilken crazy kille.
Stämningen i rummet lättade och jag spann (såklart) vidare på temat.

- Tänk om man bara skulle ställa helt sjuka frågor, helt allvarligt, bara för att se hur han skulle reagera, fnissade jag.Och fortsatte.

- Eller om vi gemensamt skulle låtsas som att vi tror att han är någon helt annan. Det vore ju skitkul, vi sitter här alla fyra och ställer frågor om hur det var att spela mot Angelina Jolie, ha ha.

Jag tycker att jag är skitrolig. Men de tre andra stirrar stelt ned i sina block.
Och jag inser att jag gjorde det IGEN. Gick för långt alltså.

Som sagt, man MåSTE inte uttala högt allt som passerar igenom hjärnan.

So, will you ever go back doing the show again?

Imorgon tisdag kommer vara en stor dag för mig.
Kanske en av de största i mitt liv.
Allvarligt.
Jag har vid det här laget intervjuat rätt många kändisar. På telefon och IRL.
Fabio, Hugh Grant, Kirsten Dunst och Jason Schwartzman är några namn från utlandet.
Svenska tungviktare är väl typ Gynning, Michael Nyqvist, alla i förra Melodifestivalen, en imponerande mängd Idoler, Lill-babs, Paolo Roberto och, tja de flesta i kreti-och-pleti-skiktet.
Känns det som ibland.
Jag brukar inte känna mig speciellt impad och det brukar gå ganska bra.

Men i morgon smäller det. Jag ska för första gången intervjua en riktig idol.
Det hela känns mycket overkligt.
Jag vill ta mobilbilder i smyg och tigga om autograf och överhuvudtaget är jag rädd att jag kommer bete mig oproffsigt och typ drabbas av tourettes eller akut handsvett eller nåt.
Jag är så nervös.

Åh, wish me luck.

Höjden av tristess

Min nya grej den här hösten har varit att ta med matlåda till jobbet.
Innan har jag alltid tänkt att jag måste få unna mig att äta köpt lunch. Dagens lilla höjdpunkt och så.
Men det var i min förvärvsarbetande ungdom, då jag fortfarande var nästan hypnotiserat lycklig över att ens ha en lön.

Ah, those were the days, att kunna handla en bricklunch gjorde mig så nöjd....

Men nu, ett par år och ganska många kilon senare inser jag ju att nackdelen är större (nya kläder i större storlekar är ju inte direkt gratis, inte gymkort heller).
Så, matlåda it is. Sjukt tråkigt men ändå, faktiskt, tillfredställande.

Och nu har jag tagit ännu ett steg mot den absoluta diskbänksrealismbotten.

Det är ju inte rimligt, i dessa tider, att använda sig av engångsförpackningar till matlådan.
Så nu har jag, sjukt motvilligt, köpt matlådor i PLAST på Ikea.

Och när jag strax har ätit klart kommer jag att nå rock bottom i vardagstristessen: Att diska skiten. Och stoppa ner den i en liten platspåse i väskan och ta med hem igen.

Fy fan.

Igår var jag så trött att jag:

Bara kunde hålla mig upprätt på IKEA genom att stenhårt fokusera på den hägrande 5-kronorskorven.
Sov middag två gånger när jag kom hem.
Fick släpa mig iväg på filmfestivalvisning. Det kändes som ett straff.
Direkt lade ned kvällsplanerna, både Amnestyfestival och Filmfestivalsprisutdelning gick bort.
För att överleva förträngde min bantning och proppade i mig en pizza och en massa mackor och godis av bara farten.
Somnade nästan i soffan.
Men höll mig vaken för att undersöka tv-utbudet en lördagkväll.
Insåg att höjden av underhållning tydligen går ut på att Martin Timell öppnar väskor och ringer till en bank.
Ville nästan hoppa från balkongen när jag för andra gången samma kväll tvingades genomlida Annika Duckmark och lottodragningen.
Bestämde mig för en, för mig, helt okänd film med Nicholas Cage.
Försökte att koncetrera mig på handlingen.
Gick och lade mig.
Insåg plötsligt att slutet av filmen kapats bort och inte sänts.
Tror att filmen faktiskt tjänade på det.

Vaknade, fortfarande trött, av att någon ringde på hemtelefonen (eh, före klockan 10 en söndag- jäkla psykobeteende).
Hann inte svara.
Bälgade i mig kaffe.
Gick till jobbet.
Och nu blir det snart mörkt igen.

Note to self

Att åka bakfull till ikea en lördag är alltid en dålig idé.

Jag mår illa. Eller?

Vinterkräksjukan kopplar ett allt starkare grepp runt en skräckslagen befolkning.
I alla fall så är jag rädd.

Tidigare i veckan fick vår lunchrestaurang stänga eftersom personalen blivit sjuk. Hur ofräscht känns det? De människor som gladeligen slevade upp käk till halva styrkan här i Globen låg några timmar senare uppenbarligen och kaskadkräktes i kör.

Eh, trots sanering så måste jag erkänna att jag drar mig aningen för att börja käka där uppe igen. Speciellt sedan jag läste i dagens tidning att man kan smitta i TRE veckor efter att man tillfrisknat från kräksjukan. TRE VECKOR!

Jag har aldrig drabbats. Men den här vintern känns det som ett mirakel om man skulle klara sig med värdigheten (att behöva käkas på jobbet kan aldrig vara bra för självbilden) och magsäcksinnehållet i behåll. Fy fan.

Åh, jag känner mig illamående nu.
Tror jag.

Oväntad förståelse

Får erkänna att jag var lite halvt oengagerad när jag skulle göra gårdagens första intervju. Ni vet, man känner sig lite novemberseg och tja, let's face it, man kan inte brinna lika mycket för allt och alla. Tänkte att det skulle bli lite divigt och småtrist.

Så när jag slår mig ner framför den hårfagre flygelspecialisten så där lite lagom distanserad så förväntar jag mig ..inte speciellt mycket.
Blabliblablia ny show blablibla nya stasningar blablablibla. Ja så där som det kan vara ibland.
Men så glimrar det till.
– Jo men du vet, jag jobbar ju mycket med olika artister och om de inte respekterar de andra musikerna och tror att de på något vis går före då får det vara, säger han.
– Du menar när de blir så stora att de får hybris?
– Precis, ber de mig kontakta dem genom deras managers så hör jag aldrig mer av mig.

Amen! Moment av samförstånd. Han får genast en mental guldstjärna och jag tänker stilla för mig själv att jag ska sluta vara så fördomsfull. Igen.

Och sedan blablibla ny turne blabli bla.

Juno igen

Kan inte komma över den härliga filmupplevelse jag hade på festivalen förra veckan. Juno- ni måste helt enkelt se den.
Den är så skönt befriad från allt vad Bullen brevfilm heter (och det är ju annars ett filter som filmer om den Unga tjejen med Problem nästan alltid måste pressas igenom för att få tyngd).

Här är istället Ellen Page, världens coolaste tjej i rakt nedstigande led från andra indiesessor som Chloe Sevigny och Miranda July, en sådan bra förebild för unga (och snart 30-åriga) tjejer att det liksom inte spelar någon roll att hon är 16 år och gravid.

Saker händer i livet, liksom. Och det går att hantera. Inte utan eftertanke eller hjärta. Men utan dramatiska utspel, gråtattacker, skärsår på benen eller depression i åratal.

Förbannat skönt att se, och något att tänka på även i det verkliga livet.

För övrigt är nya Aktuellt the shit.
Anna Hedenmo- du är min idol.

Mirre mitt i livet

Istället för att jobba håller jag som bäst på att planera. Först och främst planerar jag för helgen (jädrar vad det ska supas). Men, på en HELT ny planeringsnivå, så håller jag på och fifflar ihop min kommande semester. Den ska inträffa NÄSTA ÅR!

Kom på att påsken inträffar ovanligt tidigt, vilket borde utnyttjas (vuxen approach, non?).

Så just nu, istället för att göra klart veckans guide (guide, schmide, det ordnar sig), sitter jag och fnular på exakt hur långt man kan strecha de kvarvarande L-dagarna (fråga inte, något konstigt ledighetspåfund här på bygget. Vi har något som heter m-dagar också. Confusing- yes men jag tackar och bockar) under kommande påsk.

Ja, det känns sjukt att sitta och planera så långt i förväg.
Ja, det känns lite lagom liveget att något så förargligt som avsaknad av typ TVÅ ynka semesterdagar ska få stå emellan mig och min fantastsika paradissemester.

Tänk, att det liksom är så fjuttigt, livet.

På en skala alltså

Jag hade en så trevlig helg att jag knappt har mage att klaga på att det är måndag. Hann vara lite kulturell (två festivalfilmer- fantastsikt fina "Juno" och en "Paranoid park" som jag tycker var lite..platt). Och dessutom käka en massa chips med lite kompisar och dega lagom mycket på soffan. Och slängde in en tvätt och kände mig huslig.

Bäst av allt var att jag tog mig ut på en runda på stan fredag OCH lördag! Ha ha, världens triumf. Fram till nu då, när jag är helt mosig fortfarande fast det snart är dags för lunch. Skandal. Men det är ett hårt jobb och jag måste göra det.
För nu ska jag sluta skjuta upp den här 30-årskrisen och bara slänga mig ut i den, omhudla den, grotta ner mig och få lite smuts på knäna.

Handskarna är av.

(Patetiskt, ja visst. Frågan är bara exakt hur mycket?)

Jaha och vad ska du göra på nyår då?

Vadå vinterkräksjuka, snökaos och adventskalenderinköp?
Vadå långkalsonger, pälsletande och "var ska vi vara på julafton"?
Va va va???
Mentalt befinner jag mig typ någonstans i början av oktober. Har inte alls hängt med och undrar var den här hösten har slunkit iväg någonstans.

Tänker att det fortfarande är låååångt kvar till den där hägrande, hotande 30-årsdagen..men där är jag ju uppenbarligen helt fel ute. Shit. (Klump i magen växer. Och nej, det är inte ett foster jag syftar på).

Inget bord är vad jag vet bokat till Tranans julfest (eftersom det känns som hundra år till dess).
Ingen julklappsönskelista är skriven (trots att jag VET att jag kommer bli så besviken så jag nästan gråter annars).
Inga konkreta nyårsplaner har kristalliserat sig ännu (eftersom alla bara är gravida och ska vara bortresta eller nyförlösta åh, jag orkar inte ens tänka på det).

Mycket eftersom jag lever i ett höstlikt oktober, som sagt.
Åh, denna stress. Jag pallar inte trycket.

Har ni bokat era?

Jag har bokat mina nu. Biljetter till filmfestivalen alltså. Det ska bli härligt tycker jag. Ska försöka se en hel del, det börjar redan ikväll med röda mattan och "Leo". Sedan ser jag fram emot bland annat "Waitress" och "Paranoid Park". Fast egentligen ska man ju göra som Rafael Edholm precis sa på telefon, bara slänga sig in och satsa vilt på osäkra kort. Det är ju då det blir roligast.

Av någon underlig anledning har den här festivalen spelat en enormt stor roll i mitt liv. Den har gett mig magsår, ångest, bra jobb, oväntade relationer, kärlek och bitter separation. En stor portion av mitt liv jumpstartades när jag för första gången klev in som volontär på dåvarande kontoret (det måste fan ha varit år 2000!)

Åh, ser framför mig kaoset där borta på Skeppsholmen nu. Vet EXAKT hur högt de där satans telefonerna ringer och hur ofta (jag har personligen ringt dit tre gånger idag, ha ha). Och hur de stackars hunsade volontärerna kämpar för att inte vara i vägen och fucka upp för mycket bland drivor av sponsorchipspåsar och filmkopior. Det är så skönt att vara på andra sidan. Och bara få göra det roliga. Jag lovar att jag förtjänar det.

Den är lite som en humla, festivalen, den borde enligt alla regler inte kunna flyga, men den gör det ändå, likt förbannat varje år. Och det känns som ens förbannade plikt att ge sig ut och stödja.

Seså.

Vad var det som hände?

Oj, vissa dagar går så fort att man knappt fattar vad som träffade en förrän det är dags att gå hem.
Antar att det är bra.
Men lite rörigt.
Och jag kan inte släppa känslan av att jag har glömt något.

Mitt liv med Jamie Oliver

Alltså, de flesta av mina vänner skulle nog kalla mig för ganska handikappad i köket. Under min studietid käkade jag mest cous-cous (med vatten från vattenkokaren) och fiskpinnar. Eller gröt. Och var liksom nöjd med det. Hade någon gett mig en rå stek hade jag blivit rädd.

Men nu är det nya tider. Insåg det igår när det, i mitt kök, låg färskt märgben och väntade på att slow-food-kokas.



Det blev en jättegod Osso Bucco med krämig polenta till slut. Och så ett glas rött på det.
Mitt nya liv i ett nötskal.

UPPDATERING: Hmm, insåg precis att det krävs ett litet förtydligande här. JAG är alltså fortfarande samma handikappade stackare. Men jag bor ihop med en som förbarmar sig och ser till att jag får tillräckligt med näring och sånt.

Det här är humor

Tänk att det, ganska otippat, blir (förvisso utmärkta tidningen) Vårt Kungsholmen som får mig att dra på smilbanden till sist, i detta mörker.

I en artikel berättar fyra unga "eldsjälar" om sin nyöppnade technoklubb, The Office, på Kungsholmen.
Gustaf, 20:
- Vi har tröttnat på Stureplan. Det har blivit så själlöst.

Jaså Gustaf, 20, det säger du.

Ha, in your face VHS

Ingen av oss har gått på JMK.
Men det rullar på ändå.
Mattias och Caroline verkar ha någon slags hemlig plan att ta över all begåvad filmbevakning. (Ord som "världsherravälde" och "total dominans" yttrades klädsamt trevligt).
Kul iaf, att få hänga lite med snärtiga experter. Som kan berätta vad som EGENTLIGEN händer på junkets världen över.
Trots att jag fick gå iväg och "sms:a" lite när det skulle snackas business.

Nere för räkning

Usch, depression och feber är inte en bra kombo.
Tänker ge mig själv exakt ett dygn av förtvivlat gnäll och snorighet här i soffan.

Sedan får det fan ta och bli lite bättre.

Lite till

Nej, jag tar tillbaka allt jag skrev nedan. Jag vill inte alls vara frisk och kry. Insåg precis att allt verkar sjukt tråkigt hur man än vänder och vrider på det. Spy bar- ska det vara veckans höjdpunkt liksom. Nä, nu får det banne mig vara nog. Jag vill inte gå ut. Jag vill bara bara åka till Guadeloupe. Och stanna där.

Är ändå så himla värdelös och dålig och alldeles onödig för mänskligheten.

Pust.
Sådär.
Nu mår jag bättre.
Not.

Jag står i vägen för mig själv

Just nu känner jag mig så tråkig att jag närapå borde skjutas.
Det är sjukdom som lurar i min kropp, jag känner hur det mobiliseras på sina håll där inne. Sjukcellerna vill ta över men friskcellerna vill inte riktigt ge upp.

Jag vill absolut inte bli sjuk. Det enda som kan rädda mig från tristessen just nu är att vara pigg nog att kunna gå ut i helgen. Vill, vill vill.
Hade kunnat gå ut på roliga grejer hela den här veckan, igår var det någon Beyond Retro-invigning, imorgon är det något Tommy Hillfiger-tjohejs på Berns, på fredag är det invigning av nya klubben Ambassadeur på Kungsgatan (MÅSTE ju kolla in vad de har hittat på i gamla Blue Moons lokaler), på lördag är det Mårtensafton och då drömmer jag om att ha en rolig middag hemma med en skojig skara vänner och sedan sticka till Spyan när Erika (och tydligen även Sigge!) ska spela.

Men av allt detta kan det bli intet.
Jag dööör vad jag är tråkig i så fall.
Jag är ju inte ens gravid.

Och såå himla gnällig är jag egentligen inte

Någon gång lite längre fram i livet, när jag har tröttnat på det här jobbet, ska jag nog öppna ett fik. Eller en mysig liten kvarterskrog. Kanske i Frankrike, kanske på Kungsholmen. Får se hur det blir exakt (det mesta som jag har planerat längre fram än sisodär två veckor framöver är ännu så länge ganska luddigt).

Men några saker vet jag bestämt om mitt framtida fik.
Det ska inte, under några omständigheter, påminna om Café Soda.

Minns ni, det där fiket på söder som var ganska hajpat för några år sedan?

Som en konsekvens av mitt nuvarande kneg har jag befunnit mig där- faktiskt TVÅ dagar på raken vid samma tidpunkt. (Så går det när man har med ömtåliga, visserligen förtjusande, men också förvirrade konstnärssjälar att göra). Och blivit förvånad över att det alls funnits några gäster där. Lokalen är 1. skitig. 2. har nonchig personal 3. med jättesmutsiga förkläden och 4 inga rena kaffekoppar, 5 en läbbig handduk på toaletten (som knappt går att låsa eftersom dörren är trasig) och 5. ÖPPEN dörr i fucking november.

Man sitter alltså där i smutsen och FRYSER.

Så ska inte mitt fik vara.

Nämen! Tårta!

Det var faktiskt ganska länge sen sist som vi fick tårta på jobbet. Minst ett par veckor sedan. Men idag skulle det firas igen. Kunde inte hejda mig utan rycktes med i fikahetsen. Just nu ligger en präktig bit kladdkaka med grädde och simmar ovanpå min sena sushi-lunch. Det är ganska äckligt om man tänker på det. Kladdkaka och rå fisk. Ihopsmetat.

Det kan inte vara bra.

Så full av hat

Efter att ha genomlididt två avsnitt av nya säsongen av Prison break kommer jag ihåg det. Varför jag svor på att ALDRIG mer se den här förbannade serien någonsin mer. Jag när nämligen ett bottenlöst hat till ALLA rollfigurer. (Lite av ett problem när man följer en tv-serie).

Lille McGyver-Wentworth och hans puckade brorsa. Hatar dom.
Den knarkande polisen. Hatar.
Puckade brorsans son. Hatar.
T-bag..hm..honom tolererar jag.
Killen som bara vill hem till sin Mary-Cruz. Hatar nästan mest av alla.

Men mest av allt hatar jag att dom nu sitter i ett NYTT fängelse. (Ok, visserligen blev serien otroligt dålig så fort de väl bröt sig ut ur det förra fängelset. Men KOM IGEN, hur krystat får det bli!). Vad ska hända i säsong tre? Ska de ALLIHOP bryta sig ut från typ Guantanamo bay?

Och jag undrar hur de tänker lösa att lille Wentworths kropp är helt täckt av tatueringar- som nu är helt irrelevanta för handlingen? Blir det långärmat resten nu eller?

Åh, detta tv-seriehat!
Det inkluderar nu mera även "Heroes". Ursäkta men Hiro. Han framställs ju som utvecklingsstörd.
Nä, hat.
Morr.

Åh vad jag längtar efter Lost. Där hatar jag inte så många. Vad jag minns iaf.

(Jag tror jag ska börja kolla på "Tell me you love me" och "Californication" så länge).

Fanmail

Det här damp ner precis.
En fin påminnelse om att alla inte vill en illa. (Vilket man lätt kan få för sig i tider av mailhat och Resumekommentarer)

"Hej nöjet,

ni är alltid bra, men senaste veckorna har ni faktiskt varit AS-BRA.

hepp"
/S

Ok, det är iofs en redaktionsmedlem. Som såklart är partisk. Men jag blir glad ändå.

Kom igen nu Brittan

När jag bodde i Paris 1999 jobbade jag ett tag som servitris på en riktigt sunkig restaurang. Den hade ett tveksamt mexikanskt tema, halva priset på färgglada drinkar några timmar varje dag, magsjuka i köket, blonda servitriser och kockar från Bangladesh.

Jag blev ganska hunsad i början (på det där först-bryta-ner-och-sedan-bygga upp- viset som jag tror är vanligt i restaurangmiljö. Och i Frankrike. Usch vilken ryslig kombo). Men jag tjänade ok med pengar. Och efterhand lärde jag mig lite franska också. Och blev sjukt smal, bland annat för att jag vägrade äta på jobbet.

Lite här och där fanns tv-apparater uppsatta, som enbart spelade MTV. Hela tiden. Ganska högt. (Börjar ni förstå ungefär hur vidrigt det här stället var nu?) Minns speciellt den där låten med refrängen "Give it to me baby, aha aha". Känner fortfarade rökoset från min haträtt fajitas mixed i munnen när jag hör den. Burr.

Och så minns jag när jag satt och räknade kassan en kväll. Och hör en ny låt som får mig att lyfta blicken och titta lite extra. Ser en liten tjej som jag aldrig sett förr. Hon har tofsar och en lite småsexig skolflicksoutfit. Shit, vilken brud. Hon kommer nog bli rätt stor, hann jag tänka innan jag fortsatte räkna mina surt förvärvade francs.

Med facit i hand...gick det väl sådär.
Men jag kommer alltid att hålla på henne.
Go, Britney go.

The Hoff håller hårt i sin stav

Också ur boken, se och mys:

Olivia och Stallone

Jag har fått en jätterolig bok på posten. Där finns alla hunkar från min barndom. Min personliga favorit är Val Kilmer från Top Gun. Jag och Olivia förenades i vår kärlek för Val igår. Det var ett vackert ögonblick.
Eller som Olivia uttryckte saken.
- Man ville ju absolut inte ligga med Tom. Man ville bara ligga med Ice man.

Ahh. Så rätt.

Sedan envisades hon med att tycka att en ung Sylvester Stallone var det hetaste heta.
Men det får hon faktiskt stå för helt själv.

Steffo är bästa kuren

Jo, jag vet att det kan låta lite konstigt.
Men tänk Steffo Törnqvist så kommer det att bli bra igen.
Jag självmedicinerade lite igår kväll a la Steffo.
Tog ett glas rött. Och några rutor mörk choklad.
Allt kändes genast mycket bättre.
Var bara en fet cigarr som fattades.
Det slår jag kanske till på ikväll.

Schwop

..shit..hörde ni?

Ljudet av en befolkning som gick in i väggen ekade starkt under eftermiddagen.

En vägg av regnrusk, gråhet, depression och en känsla av förlamande trötthet.
Nu jäklar är det kört.
Vi ses på andra sidan, jag drar fan ner rullgardinen nu.
Tveksamt om jag ens tänker gå till jobbet nåt mer.

Tre strikes på raken, dude

Vad mina kollegor inte visste är att jag för några år sedan bowlade typ en gång i veckan. Vad ska jag säga? Jag var ung, hade mycket tid och en massa singelvänner. Har ett nästan oknäckbart självförtroende på bowlingbanan. He he. (Men Jonas pallade tydligen inte att bli slagen av en tjej så han lade in en extra växel och knep segern med fem poängs marginal).

För övrigt då? Tja, det var länge sedan jag dansade så mycket och så länge och så snyggt. Vill minnas att vi gruppdansade ett tag också, hela nöjet tillsammans i en vinglande klump. Och tog i från tårna och sjöng med och spred glädje i hela lokalen. Vi hördes nog ut i ölhallen.

Dom borde verkligen tacka oss på Kvarnen för att vi höjde stämningen så bra.

Nu blir det disco-bowling

Vilken dag! Värsta nytändningen. Och vi som redan är så bra! Var ska detta sluta?

Fast dagens roligaste utropstecken är att Linda råkade avslöja sitt andranamn. Birgitta!

Så nu ska vi bara vänta på att de utsocknes checkat in sig på hotellet. Sedan är det Jonas, Jag och Biggan som drar med dem ut på stan för en helkväll.

Först på tur: Bowling!

Utvärdering

Idag tänker vi efter. Hela nöjet är samlat. Vad gör vi bra, vad gör vi dåligt. Nu Jädrar vässar vi klorna.

Jo men det blir väl bra

Faktiskt så tycker jag det. Michael Nyqvist kändes plötsligt helrätt när han satt där brevid Noomi Rapce på presskonferensen i morse. Hon ÄR ju verkligen Salander, fattar inte att jag inte såg it coming.(Var för övrigt sjuuuuukt lättad över att det var Niels Arden Oplev som skulle regissera. Hade blivit aningen pinsamt annars. Var ju i princip säker när vi publicerade. Men ändå. Man VET ju aldrig.)

Nyqvist tippade jag redan i våras när jag och vår dåvarande bildchef spekulerade i redaktionssoffan. Fast då tänkte jag mer i Rebecka Hemse-banor i Lisbeth-frågan.

Men Noomi blir kanon. Tror jag. Hoppas jag. Kan faktiskt inte påminna mig om att jag någonsin brytt mig så mycket någonsin om vilka som är aktuella hit och dit.

(Ärligt, skulle min chef be mig rota lite i vilka som ska fronta säg Let´s Dance skulle jag...förmodligen göra det. Men inte med ett lätt och glatt hjärta).

Stieg Larsson däremot. Har varit en bra historia för mig.
Nu ska jag smälta och fundera på hur jag ska gå vidare med det här.

Salander och Blomkvist

I morgon får vi veta vilka det blir som ska spela rollerna i kommande filmen.
(Och tänk vad fantastiskt att det inte läckt fram ännu.)

Shit vad spännande, allvarligt.

Blir det Persbrandt så dör jag.

Jobbar och äter scones

Snart är det dags för festival. Är på presskonferens. Minns när jag själv jobbade på festivalens presscenter 2001. Har nog aldrig slitit så mycket i hela mitt liv. Inget pröjs fick jag. Ingen c- uppsats blev skriven den terminen. Och mitt förhållande gick i krasch. Men både jag och festivalen verkar ju ha klarat oss bra ändå.

Jaha men grattis då

Så sitter dom där, en efter en, med finurliga miner och ett glas vatten.
Magarna sväller och de ser harmoniska ut.(När de inte kräks).
De vill bara prata sammandragningar, sedan förlossning, sedan amning.
De blir plötsligt plus en.
Och de slutar bry sig. Om nya klubbar, nya grejer, nya utekvällar utan slut.
Men så, sakta men säkert, slutar de amma.
Blir en egen individ igen.
Fixar det.
Är imponerande som fan.
Blir lite sugna.
Blir lite fulla.
Blir nästan som vanligt igen.

Och då.
DÅ!

Är det dags för bäbis nummer två.

Det dunkar i min skalle

Det börjar bli en sliten klyscha men shit vilket straff det är att gå ut nu för tiden. Eller, att gå ut är ju fortfarande rätt kul. Det är dagen efter som är problemet. Är det verkligen värt att TOTALT sumpa en dag i veckan? Är andelen kul som man har på en fredagkväll tillräckligt stor för att uppväga den andel av svår bakfylla som man känner på lördagen?

Hm..jag får nog ta och svara ja på den frågan. Men det är på håret.
Det skumma är att jag inte dricker speciellt mycket. Spelar ingen roll, blir helt förstörd ändå. Som en riktig seriefigur som kräver total tystnad för att inte få blixtrar runt huvudet.

Eller så var jag fullare än jag tror i fredags. Kvällens händelseförlopp är faktiskt inte helt glasklart nu när jag verkligen tänker efter. Var jag på Hells Kitchen? Värsta stället i stan IGEN? Blev Cissan arg som ett bi helt plötsligt? Och tvingade mig att gå till China? Som var ruskigt tomt. En sak minns jag bestämt. Träffade min mesta bloggläsare Johan för första gången. Vad säger du Johan, var jag full eller?

Dom hånade mig inte i alla fall

Lyckades jag lära dom allt jag kan?
Oklart.
Verkade dom intresserade alls?
Oklart.
Rodnade jag och gav ett nervöst intryck?
Förmodligen.


Men de satt i alla fall tysta i nästan 60 minuter. Bara det är tydligen något av en bragd.

Och så gillar de Punkt SE.
Speciellt serierna.

Stor dag i morgon

Det är ju då jag ska hålla föredrag för 70 (!) mediegymnasister. Gulp. Varför, varför, varför tackar jag ja till så mycket konstigt nu för tiden? Hatar jag mig själv innerst inne? Jag gillar ju verkligen inte att snacka inför folk. Jag VET att jag kommer att rodna. Aaargh, vad jobbigt. Och kan jag, på riktigt, uppmuntra små barn att satsa på att bli journalister? Skaffa er ett riktigt jobb och kom inte ut och konkurrera. Vill jag ju egentligen säga, he he.

Och vad ska jag ha på mig, jag vet ju att de små modeklonade innerstadsbarnen kommer att syna mig i sömmarna ordentligt. (Jag minns när jag var liten och gick på högstadiet på Östermalm. Den enda vikarien som inte blev helt söndertrasad var hon som hade en skitsnygg Mulberryväska.)

Dessutom ska jag färga håret precis innan. Bara det är ju en stor händelse- förenad med stor vånda. Tror det ska bli rött.

Apropå Ebba

Eh..jag vet inte men verkar det inte lite väääl hårt att bli portad i TRE år? För att man inte orkar snacka med två för en helt främmande gubbar på krogen? Oavsett om det råkar vara en vd och en kändiskock? Ens om man nu har hällt en drink i skallen på en av dem?

(Ursäkta men hur ofta slängs det inte med alkohol hita och dit på krogen?)

Nä. Jag vet ju inte vad som egentligen hände. Men även om man bara är måttligt konspiratoriskt lagd (och det är ju jag) så måste man ana några slags ugglor i mossen här.

Är det månne den gamla goda patriarkala bestraffningen mot uppstudsiga kvinnor som är på gång?

För jag kan nog påminna mig om att ha sett både en och annan karl bete sig mindre bra på krogen- och ändå fått återkomma utan problem. År efter år.

Du ska faktiskt inte tro att du är nåt

"Man överdriver sin egen betydelse. Hela vårt mediasamhälle idag är överfyllt av självupptagna människor som överskattar sin egen betydelse".

(utdrag ur bloggen Shampoo rising, appropå hela Schulman-affären).


Det där är något jag funderat rätt mycket på. (Inte Schulman-grejen då. Eller, jo, den har jag såklart också funderat på men nu var det inte det jag menade).

Utan just det där med självupptagenheten. För är det något man har lärt sig (the HARD way) som vikarie i den här branschen är just att ingen är oersättlig. Och då menar jag verkligen INGEN. Vare sig man heter Peter Jihde eller Trond Sefastsson.

Värsta exemplet på helt clueless människor är väl folk som precis börjar breaka och får massor av feedback och plötsligt känner hur det börjar brännas. De nästan lättar från marken när framgångspannorna eldar för fullt. Alla drömmar är på väg att slå in och de kan smaka på den magiska Framgången. De blir sedda. Och de tappar all rim och reson. Under hösten kan vi se det i form av högst medelmåttiga unga deltagare i en dokusåpa på en ganska stor tv-kanal varje fredag. Som på allvar tror att de är superstars, och nästan blir förolämpade när de några veckor senare står där, nedmalda i strumplästen med framtida vikariat som musiklärare på högstadieskolan i hemstaden att se fram emot. Det går också bra att särskåda självupptagenhetens fulaste ansikten i medietillvända barer runt om på stan nästan varje helg. Där de som ser sig som förmer laddar sina svullna egon med hjälp av sina entourage.

Så, hej reality-check! Hur trogna fans man än har, eller uppmuntrande chefer eller sjukt Viktiga Uppdrag, så tar det ungefär fem minuter max innan folket vänjer sig vid att zappa till en annan kanal eller läsa en annan blogg om man försvinner från sin post. Viktigare än så var man faktiskt inte. Och då kan man ju sitta där och undra vad fan som hände och bli bitter om man så vill.

Ödmjukhet, people. Ödmjukhet.

Jo min helg var ganska mysig

Vad är det med skärgården?
Är man indoktrinerad av Pripps-reklamen? Eller varför drar man automatiskt på sig raggsockor, 30-nåntingmys och skäggstubb så fort man kommer ut i det stora blå?

Att göra en kantarellstuvning känns helt naturligt, liksom att sysselsätta sig med aktiviteter som att hämta ved. Och dricka bortglömd glögg utomhus. Och känna sig gedigen och icke-trasig.

Ahhh...skulle kunna go on and on om hur stor skärgårdsstjärnhimmelen är. Eller hur fina vänner jag har. Men jag tror jag nöjer mig med att konstatera att själen fick sitt den här helgen. På riktigt inspirerat av mannen, myten- Steven Seagal ("Superior attitude- superior outcome").

Och att skärgården drar till sig allehanda typer. Mitt emot Marielles lilla ö bodde tydligen Göring på sin tid. Och på Beas lilla ö har ju Silvstedt tjackat på sig ett hus. Undrar hur hon ser ut i fiskartröja? Och lille mannen- ska han glida runt i mormors-tossar där ute tro? Gissa om jag kommer hänga i buskarna och spana i sommar?

Skoj alltså.

(Not)

Lika som bär

TV 4-bonden Karl-Petter och Olle Palmlöf.
Galet lika.

Laddar för kvinnohelg

Jajamensan. Inga karlar och inga barn på hela helgen. Thank you lord. (Inte för att jag på något sätt är karl- och barnhatare, men ibland är det kul att låtsas som att ingenting har hänt, att vi fortfarande är 20 och att det viktigaste som finns är att hänga med sina kompisar.)

Så nu är det jag som laddar med varma tröjor, fifflar med skärgårdsbåtsschema och funderar ut vad fem härliga brudar kan tänkas vilja ha till lunch imorgon.

Packar också ner en spegel så vi kan jämföra våra underliv och senare synka vår mens.

Ja, det var väl det.
Ska bli så mysigt!

584 000 skäl att vara glad

Klart vi firar! Med tårta!
Tjoho!

Ni behöver inte ringa idag

Jag förstår att det är många där ute som har insett vilken stjärna jag är (som Idol-juryn skulle ha uttryckt saken).
Men, lägg ner telefonerna, spara på mailandet.
Idag har ni inget för't.

(Mitt Facebook-horoskop idag:

Miranda,
Waiting does have its advantages, but it also remains a gamble.
It is a good time to make some important career changes.
You have the potential to make some major financial gains.
Do not accept any initial offers today.)

Sanningens minut

Alldeles snart ska det debatteras gratistidningar i Studio 1 i P1.
Anna K ska vara med, liksom medieforskare och Maja Aase. Sitter redo vid datorn med nyputsad hörsnäcka. Oj, vad jag är excited!

Nä nu får jag sparken

He he..oj. Harkel.

Som sagt, när man hänger med några av landets hetaste bloggare borde man ju kunna räkna ut med lilltån vilka konsekvenserna blir. (De är som små flitiga myror som aldrig låter lilla kameran få rast och ro. Tjejer, på allvar, ni måste vila ibland. Annars går ni in i bloggväggen).

Joråsoatte. Partaj i fredags. Lite ohämmad så där i getingstil, varsågoda.

Ska bara surfa lite planlöst ett tag

Den här veckan är Guiden på mitt samvete. Då ska man planera, genomföra och sammanställa. Man ska välja ut, formulera, intervjua, skriva så fingrarana blöder, göra fotobeställningar, ta hem pressbilder, hålla DEADLINE, hålla ett extra vakande öga på redigeringen, samordna med de andra redaktionerna. Och vara rolig, kvicktänkt och intressant i urvalet.

Under arbetets gång drabbas jag ALLTID av en stunds paralysering.

Där är jag nu.

Hjälp.

Tick tack, tick tack.

Hej hå, hej hå

Hoho. Åh, det känns nästan skönt att det är måndag i morgon. Jag börjar känna mig klar med den här helgen. Redo att lägga den till handlingarna. Ska bara pressa ur det sista nu, en dos Sopranos, som en stillsam final.

Vad har jag då haft för mig? Ja, först var det ju den här Idol-historien. Sjukt adrenalinrushigt och kul. Och sedan party hela natten ihop med bland andra tre av landets snyggaste kvinnliga bloggare just nu. En hårfager programledare och några andra skojiga hangarounds. Blev en hel del shots i roliga färger. Ett debacle med en Spy bar-vakt. Minns inte allting i detalj men tror att jag hade en hyfsat intelligent diskussion med Sigge och Lejonhufvud på Riche. (Men där kan jag ju missta mig rejält).

Lördag sov jag bort. Skönt. Jag tillhör inte den där kategorin människor som drabbas av panik när de "sover bort hela dagen". Fattar inget. Kan det vara någon slags undertryckt dödsångest? Finns väl inget lyxigare och mer välgörande än att slumra in och ur konstiga drömmar och gosa in sig i täcket i timtal. I alla fall vissa dagar.

Söndag. Storstädning, joggrunda, brunch med kompisarna (major babykaos- shit vilken press man lever under som barnlös nu för tiden). Och så lite mys i soffan.

Ah, nu är man redo för en svettig vecka i gruvan igen.

30 sekunder till live

NU tar jag Idol-oskulden. Är på plats i studion. Jihde värmer upp och kollar frissen. Tur att jag sitter jämte Therese. Hon var här 6 dagar förra veckan. Är tufft proffsig och vet allt. Vilket håll man ska gå åt utanför pressrummet, var man INTE ska lägga sin väska och vilka alla idolerna är. Känns tryggt. Nu kör vi!

Every fucking morning

Min kollega Jonas har beskrivit det så bra. Alltså hur vi förklarar vår mailadress för folk. Läs här


Gissningsvis går jag igenom den här rutinen mellan 5-10 gånger varje dag. VARJE DAG.

Ändå är det fascinerande hur många av de där mailen som TROTS DET aldrig når fram.

Sökes: Riktiga nördar

Jag har blivit taggad. Igen. Ser full och typ nyhånglad ut. Igen. Jämrans Facebook. Vad är det för en ondskefull funktion- att man kan ladda upp bilder i ANDRAS intet ont anande profiler. Utan att man får förhandsgranska skiten först.

"Men du kan ju ta bort bilderna som du inte gillar", säger snusförnuftig vän av ordning.

Eh, ja det är ju avslappnat och coolt. Att TA BORT bilder man inte gillar. Censurera bilden av sig själv. (Det gör jag ju självklart i mina privata album. Där är jag aldrig annat än skitsnygg, skitsmal och välsminkad. Men att censurera andras bilder, där går väl någon slags gräns ändå?)

Förutom då en gång kom jag precis på. Cissan tog vidriga, vidriga bilder av mig på Öland förra sommaren. Hon borde grillas sakta som ett dilamm över öppen eld för dom bilderna. Orkar inte gå in närmare på dem men orden "blekfet", "pigmentutmanad" och "strandsvullen" skulle kunna finnas med i en eventuell beskrivning. De små raringarna rev jag sönder i ett obevakat ögonblick. Ha ha. Misstänker dock att den sluga lilla räven har sparat något exemplar för framtida mobbing.

Anyways.

Facebook är idag även en källa till stor glädje. Har nämligen fått en inbjudan av min gamla vän Mattias Dahlström att vara med i ett popquiz på Pet sounds på torsdag. He he. Får mig osökt att minnas min senaste (och enda) eskapad på denna tillställning. Av okänd anledning befann jag mig iaf där i källaren, och trängde mig på laget "Mästerkatten och klåparen" med Oisin Cantwell och Erika Wasserman som deltagare. Och vi sööööög. Rejält. Det var hemskt. Vi kom sist. Dead sist. Men jag hade rätt på en fråga om Ronan Keating. Respekt.

Behöver jag säga att jag vill ha nya lagkamrater? Några bud? Det KAN ju inte gå sämre än sist...

Hooked

– Borde vi inte få bullar idag, säger Linda.
- Varför då?, frågar jag.
– Det är ju kanelbullens dag. Det borde vi få tycker jag.
– Jo, här snålas det ju VERKLIGEN på sötsaker...

– Vaddå...nu har man ju jobbat upp ett beroende...

Uppdatering:
(Tio minuter senare kommer ett förlösande mail för alla sugar addicts)

Nu är Linda nöjd. Hon har fått sin fix. Vilka enablers dom är ändå, våra arbetsgivare.

Eh, ursäkta?

Hm..det är just nu obehagligt många som hittar till min blogg genom att googla "Linda Isacsson gummistövlar".

Romanser på redaktionen!

Alltså, för att vara en redaktion sprängfylld av extremt attraktiva människor i sina bästa år så bjuds det på alldeles för lite skandaler. Nu har vi fasen jobbat i hop i över 1 år. Snart 2 i vissa fall (typ vi spillror från den gamla goda stockholmsredaktionen; Clarence, Sara, Jonas, Ted och lilla moi). Och vi är ju för fasiken journalister (skolade på kvällstidning för bövelen!). Men icke. Alla håller på sig och går hem till sitt efter jobbet. Det mest upphetsande som händer här är typ att vi överdoserar på tårta titt som tätt.

Eller? Är det verkligen hela historien?

Över lite vitlök och levande ljus igår kväll försökte vi tappert vaska fram den lilla skandalkvot som möjligen kan finnas. Ted hetsade i vanlig ordning. (Kanske var det bristen på omedelbar smuts som fick honom att, i desperation, lansera dagens största utropstecken: "Nasty"-bullen i sin gomorronkrönika?)

Och mycket riktigt. Det visade sig ju att det VISST finns skandaler. Inte minst Eva, som blivit dagredigerare och således kan inviga oss andra om vad som egentligen händer på natten, var en värdefull källa till intressant information. He he.

Natten är lite mytomspunnen överlag. Det ryktas ju om öl-och chipsorgier varje torsdagsnatt. Bara en sådan sak.

Nu smäller champagnekorkarna

Men vad vore väl ett kalas på jobbet utan - just det, tårta!

Å så gott.

Här föds höstens stjärnor

Jag avskyr såklart konceptet. Inget med "Bonde söker fru" känns på förhand som något för mig. Är beredd att ta fram vassaste kniven på presskonferensen. Formulerar i smyg meningar med ord som "dynga", "lyteskomik" och "cynism". Men så får vi se två avsnitt. Och trots att Linda Isacsson på allvar säger "kvinnfolk" minst två gånger. Och har minst tre par gummistövlar i glada färger. Så älskar jag det.

Det kommer ni också att göra.

Nu sprutar det grädde

Sedan jag började här ute i Globen har jag ätit tårta säkert en gång i veckan. Minst. Det verkar vara en högst skriven regel här på bygget. Det SKA ätas tårta. När någon fyller år, slutar, börjar, kommer tillbaka, har slagit rekord, har namnsdag, är allmänt bra eller tja, bara för att det är gott. Tårta it is. Möjligen en bulle eller ibland glass och kakor. Men oftast tårta. Har fan aldrig ätit så mycket tårta i mitt liv. Kanske är det närheten till Globen som liksom lockar fram det. Att de anställda här på något vis jämför sig med den enorma uppblåsta badbollsformade byggnaden? Typ, det spelar ingen roll hur stora vi än blir, ställer vi oss bredvid Globen ser vi ändå små och nätta ut?

Whatever. Förra veckan käkade jag tårta och bullar TVÅ gånger. Och imorgon är det dags igen. Vi fyller ett år. Tjoho! Såklart ska det firas. Men nu är det jag som sätter ner foten. Jag blir inte nöjd förrän vi gemensamt drar på oss de hiskeliga knallgula tröjorna och firar som anständiga människor gör. Med sprit.

Den givna hackkyckligen

–Men, det är ju rena sakfel i den här artikeln.
– Jo, men det är väl ingen nyhet att dom brukar göra allt för att vinkla negativt.
– Ändå irriterande, speciellt just idag när vi har 56 sidor och ett wrap och nästan inga pluggar alls. Vi har ju bara funnits i ett år, give us a break, liksom.
– Klassiskt mobbarmanér.
– Hur menar du?
– Att hacka på den som är minst.
– Hur då minst, i storleken?
– Ja, vi är ju så små och gulliga.

(Jag och Clarence diskuterar dagens drapa i en branschtidning).

Fortfarande rädd

Var och såg en pressvisning av Mikael Håfströms "1408" i förmiddags. Det är en Stephen King-filmatisering med John Cusak i huvudrollen. Rätt bra faktiskt. Och fan läskig. Känns liksom lite pinsamt att sitta där bland en massa coola filmjournalister och vara skraj på riktigt. Men det var jag. Stötte på en tjej som jag aldrig träffat tidigare på toaletten efteråt. Hon var typ vit i fejan och frågade om jag också sett filmen precis.
Ja, sa jag.
Shit, jag skakar fortfarande sa hon.

Det gjorde jag med. Jävla Stephen King. Hade glömt hur läskig han kan vara.

Missar jag något viktigt nu?

Jag drabbas allt oftare av känslan att jag borde göra något vettigt. Vettigare. Med livet alltså. Men jag vete tusan vad det skulle kunna vara. Jag har inte ett enda konkret mål i sikte. Vilket är dåligt. För har man målsättningar brukar det oftast sluta med att man lyckas. Så har det funkat hittills för mig iaf. Men om framtiden känns som ett enda grådisigt töcken utan några särskilda ljuspunkter- vad gör man då?

Ok, alternativ...
1. Det uppenbara- sluta jiddra och skaffa barn. Det gör ju alla andra.
Hm..men jag vill inte. Jag gillar ju att jobba och typ dricka sprit.

2. Skaffa ett mer spännande jobb då?
Hm...det är inget större fel på det jag har. Tvärtom. Trist att jobba på en sån utskälld och okreddig tidning kanske. Fast det är ju ett problem jag får diskutera med min fåfänga.

3. Skaffa en givande hobby kanske?
Hm..vem ser jag ut som, Ernst?

4. Ok, men sluta gnäll då din omöjliga tönt.
Hm..got a point there.

Kolhydratschock

Men Mirre, hur går det egentligen med den där bantningen?
Jo, tackar som frågar. Det går ganska bra (minus tre kilo sedan semestern tog slut) med tanke på att jag knappt tränar och dricker rätt mycket alkohol för tillfället.
Men idag känner jag mig nästan lite svimfärdig. Så nu jäklar blir det kolhydrater. Mmm...



Visst ser det smarrigt ut - direkt från Ica Globens delikatessdisk.

Nu ska jag lägga på ett kol med jobbet, så jag kan smygtitta lite på Idol senare ikväll utan att skämmas. Igår hejade jag på Christoffer och idag är jag mest nyfiken på Marie Picasso.

Och så måste jag ju läsa ALLT om Alex- JOA-Anrell-debaclet. Ingen rast och ingen ro.

Är jag tråkig om jag säger att det var fruktansvärt?

Äh, jag orkar inte ens berätta om Ladies Night. Olivias min nedan illustrerar det hela ganska bra på något vis.



Fick för övrigt en härlig inblick i hur det är att vara Olivia när vi efter spektaklet blev inskuffade i en champagnespäckad hummer-limo, med diverse kvinnliga kändisar, och körda till efterfesten på Plaza club. Mycket bisarrt och otroligt tacky, speciellt när chauffören körde fel. Christine Meltzer var snabbast på champagnen och skickade runt flarran i bilen. Marie Serneholt och hennes polare passade. Och Haddy Jallow blev lite irriterad över den dåliga musiken.

På festen totalvägrade arrangören att låta oss gå (när vi försökte smita iväg) och tog Olivia i ett fast grepp och styrde oss med bestämda steg till vip-rummet. Vad ska man säga, vi fick offra oss och käka och dricka lite gratis. Sedan kom alla artisterna och shit vad folk smörade. Helt otroligt. Ungefär då beställde Anders Timell in en flaska skumpa. Och sedan gick allt överstyr. Jag kom hem halv fem och vad som egentligen hände där emellan kommer jag knappt ihåg. Får då och då minnesflashbacks av shots, East, svarta män, V, irrfärd genom köket ner till Hells Kitchen (kan det vara Stockholms gräsligaste ställe just nu?), champagne, Spy Bar (fick visa leg!), ännu mera shots. Avslutade kvällen med att dokumentera mig själv i min hiss.



Ganska fräsch om jag får säga det själv. Låg sedan i fosterställning hela dagen igår. Och drog på fest igen på kvällen. He he. Än är jag inte 30. Goddammit.

Jag vill också vara president

Ah, ljuva fredag, en dag för reflektion. Sammanfattning. Målarbetessummering. Det har fallit på min lott att kolla om nöjesredaktionen har levt upp till sina egna högt ställda mål. Har inte orkat bläddra mig igenom skörden av Stockholm- Malmö- och Götet-upplagorna för hela veckan ännu. Men jag kan inte tänka mig annat än att det blir en ren fröjd- som vanligt nu för tiden.

(Måste bara skryta lite: Vi är fan helt grymt bra just nu och spöar konkurrenterna i stort sett varje dag! TT-cred, egna nyheter, stabila egna ideér och intervjuer- vi är så mycket före m allt. Det ska jag ta med mig in i helgen och mysa loss över. Folk som säger att det inte är någon skillnad på gratistidningarna (eller att de allmänt skulle vara av pissdålig kvalitet) KAN verkligen inte vara särskilt flitiga läsare av sådana.)

Nåväl. Bästa grejen idag (förutom vårt snack med supermusslan Lars Winnerbäck då förstås) är en rolig liten grej från Venezuela. Hugo "ta ingen skit" Chavez har beslutat sig för att landet såklart ska ha en egen tid. Närmare bestämt en halvtimmes förskjutning bakåt. Och fort ska det gå, redan på måndag ska reformen vara genomförd.

Det finns, enligt honom, ingen anledning till att hela världen ska följa ett tidssystem som har dikterats av det "imperialistiska USA".

Helt rätt. Om jag var en diktatorpresident skulle jag också göra som jag damn well pleased. Dessutom har karln en egen talkshow. Det skulle jag också ha. Heja Hugo!

En liten tant

Är gräsänka i helgen. Av en sjuk, sjuk slump ska jag också gå på Ladies Night. Det hela känns mycket konstigt. Pustar av inbillad doft av alkoläsk, småstadskåtma och gammalt smink samsas runt mig i detta nu. Ändå tycker jag i största hemlighet att det ska bli spännande.

Jag är också lite rädd.

Snuvad på konfekten

Där trodde jag ju att de skulle sitta- Knugen & co. I den kungliga logen. Det hade ju varit perfa, att få särskåda hur medlemmarna i kungafamiljen tacklade Mozart på Operan. Vem skulle se mest roat intresserad ut? Applådera artigast? Somna?

Men icke. Istället satte de sig hela gänget längst fram på balkongen. Rakt bakom mig alltså. Och det finns ju gränser för hur ofta man kan vrida på huvudet utan att skämmas. Så efter att vi alla sjungit kungssången (jo, det måste man på riktigt göra om HMK är närvarande) var det baaaara buskisopera som gällde.

I tre och en halv timme.

Undrar om lillprinsen hade lika rasande roligt som jag?

Duktig, schmuktig, äh ge mig en riktig karl

På tunnelbanan i morse tjuvlyssnade jag på två kvinnor som diskuterade en kommande rekrytering av en jurist. De konstaterade att det var massor av "duktiga flickor" som sökte tjänsten.

– Men man vill ju ha lite andra typer också.
– Jo, precis. Det får ju inte bli ett kvinnoryrke.

Satt och tänkte på det där nästan hela vägen till Globen. Under hela min uppväxt och skoltid har jag varit omringad av duktiga flickor. Hell, jag var en själv väldigt länge. Ordentlig, superambitiös, gjorde allt som förväntades av mig. Tills jag flippade lite, men det är en helt annan historia. Poängen är att tjejer ju är superduktiga. Kan allt. Tar sig världen runt på viktiga världsförbättrande uppdrag. Jobbar hårt med under lutherska piskor. Är lättare att ha att göra med än killar. Ofta mer hjälpsamma och prestigelösa. Ja, ni vet.

Och ändå. På mitt jobb (som just nu känns väldigt kvinnordominerad - shit, kvinnoyrkes-alert!) annonserar vi ut en reportertjänst som ska transformeras från ett vikariat till en fast anställning. Egentligen borde ju den som är absolut bäst få jobbet. Vi har haft en hel hög superduktiga tjejer på vikariatet. Trevliga, hårt arbetande tjejer som levererat bra jobb och passat in i gruppen.

Och ändå. Borde vi ha en kille till tjänsten. Tänker jag. JAG!
Precis som kvinnorna på tunnelbanan struntar jag uppenbarligen i kompetens och tänker på kön. Det är ju helt sjukt. Måste nog ta det här ett varv till med mig själv. Vill jag hellre ha en bra kille än en bra tjej som ny kollega?

Faktiskt uppfriskande

Som halvtråkig parperson, omringad av småbarnsföräldrar, blir man glad för alla inblickar man kan få i någon av de kvarvarande lössläppta obefruktades liv. Som ikväll på Tranan:

- Shit, vad jag gjorde bort mig på konferensresan! Jag blev aspackad, nästan pinsamt.
- Äh, vadå, alla blir väl fulla på firmafest.
- Jo, men jag var på en helt egen nivå. Helt plötsligt på nattklubben vi var på såg jag världens snyggaste man och bara visste att jag ville ha honom. Först råhånglade vi på dansgolvet framför alla på jobbet, herregud när gjorde man så senast? Och sedan hängde jag med honom hem. Fan vad packad jag var.
- Oj, var han lika snygg när du vaknade nästa morgon?
- Jag vet inte, jag var fortfarande full.

Ah, ljuva nostalgi.

NU är jag väldigt trött på

artiklar som behandlar det ENORMT laddade fenomenet kvinnor och shopping. Det brukar vara något i stil med "Kvinnor äger i genomsnitt 19 par skor". Eller "kvinnor shoppar hellre än har sex". Visst kan det vara nyttigt att diskutera högkonjunkturell tokfrossa.

Men det jag syftar på nu är de ofta dåligt inlindade, skuldbeläggande könsstereotyperna som fortfarande naglas fast i artiklar som dessa. Ibland dyker de upp i form av en handväskedebatt. Men bäst illustreras det såhär:

Kajsa, 34: "Jag brukar gömma mina nya skor längst in i garderoben och slänga alla kvitton så att min man inte ska se att jag köpt nya skor igen".

VAD fasen är det för något?

Det antyder ju att Kajsa inte får göra vad hon vill med sina pengar. Att hon har en grinig snubbe som ska, eller iaf borde, kontrollera vad hon köper. Eller är det möjligen så att Kajsa får pengar av sin snubbe? Som hon egentligen ska köpa mat till barnen för? Men spenderar på sig själv? Är Kajsa en hemmafru på 50-talet?

Varför ska kvinnor skämmas över sina skoköp? Kan någon förklara detta. Annars tycker jag vi lägger ner de här artiklarna nu.

Ofrivilligt Moneybrother-tema

Igår var jag och såg föreställningen "Svart Tulpan" på Teater Scenario. (Se den, den är jättebra). Den handlar om tonårstjejen Linnea, gestaltad av David Wiberg (ex Varanteatern). I en scen berättar Linnea om hur hon och bästisen Janine ska tälta på Arvikafestivalen (för hallå, man SKA ju tälta på festival). Fast Janine får visst ihop det med basisten i Moneybrother och flyttar in i bandets hus istället. Sedan får basisten spel och skriker att han vill döda Sophie Zelmani och sedan ska han ut på turné och har väldigt dålig täckning på mobilen.

Det hela var väldigt kul. Lite extra kul eftersom Moneybrother faktiskt satt i publiken (!). Och ännu roligare att jag, senare på kvällen, faktiskt träffar på basisten i Moneybrother (!!) på en fest. Han verkade bli väldigt sugen på att gå och se pjäsen. He he.

Jag trivs bäst i högklackat

Köpte ett par platta stövlar häromdagen. Rätt snygga, svarta i läder med en dragkedja där bak. Ingen klack. Såg mig själv i spegeln och min första tanke var, något förvånande, - åh, en rollspelare. Typ här kommer jag i tajts och platta stövlar med rund tå. På väg att brygga mjöd eller kolla något tornerspel.

Hmm..praktiskt ja visst. Men ändå. Idag är jag tillbaka i de höga klackarnas värld. Det finns så många föredelar.
1. Man blir lite längre och får snyggare ben.
2. Man ser automatiskt piffig ut, oavsett vad man har på sig i övrigt.
3. Man verkar effektiv.

"Effktiv", frågar sig nu kanske vän av ordning.

Jo, med höga klackar låter man när man går. Det är ett kompetent ljud. Klicketiklack, här går jag och är vuxen och med mål och mening i blick.

Jag lovar, nu ska jag snart gå och hämta kaffe. Inte på ett drönaraktigt converse-vis utan stramt på ett strategiskt stövelvis.

Klicketiklack.

En porrkanal- äntligen!

Asså jag är inte så himla bevandrad på området. Men jag tvivlar på att de allra flesta som kollar på porr (och det gör ju de allra flesta) är tillräckligt bekväma med sin lilla sidoverksamhet att de vill skylta med det.
Kanske är det bara jag men vill man inte ligga lågt med sitt smuts? Det ligger väl i sakens natur, och har gjort ända sedan den skamliga skogsporren gjorde entré (visa mig den kille som INTE har letat fuktiga porrtidningar i barrträdsmiljö...) - vidare in i den digitala eran då många skamsna snubbar fått arga flickvänner på halsen på grund av ett alltför omfattande casheminne?

Så Canal plus satsning på kvalitetsfilm och sport och dessutom, typ HELT OFRIVILLIGT, ett p-rullemaraton som bihang i tablån på sena kvällar, var väl ett genidrag. Alla nöjda och glada liksom.

Men nu kommer nya Canal 69, som ska visa porr dygnet runt (lite analt innan morgongröten, härligt!), och kan väljas som ett tillbehör om jag har fattat saken rätt. Hur kommer den in i bilden? Hur många äkta män kommer att kryssa i den rutan när det blir dags att välja nytt film- och sportpaket? Ska bli mycket intressant att följa.

Ska man orka bry sig?

– Sätt på tv:n, skriker Linda när jag precis kommit tillbaka från ännu en snabbis på Grand Hotell. (Får väl stryk av någon bestämd pr-människa om jag inte respekterar embargot så jag vidareutvecklar inte det just nu).

– Matchen börjar ju nu!
På allvar är hon helt upphetsad.
– Bryr du dig inte om VM, frågar Jonas.
– Dam-VM? Eh, nej, svarar jag helt ärligt.

Sen skäms jag som om jag svurit i kyrkan. Och sätter snällt på. Så nu sitter vi här, hela nöjesredaktionen och tittar på Sverige-Nigeria lite i smyg.

Heja, heja.

Bröst i skandaldrama

Satt och bläddrade i en gammal Expressen när jag väntade på min välförtjänade hämtmat igår. Medan jag sörplade på en indisk jätteöl funderade jag lite på deras tre sidor långa extra extra nyhet som de även gjorde löp på i lördags. Nakna kvinnor på fest på Nordiska museet. SKANDAL.

Eller? Ärligt talat, jag fattar inte vad som är grejen. En överklassnubbe har fest på Nordiska museet. Han vill ha lite "Eyes wide shut"-känsla på partajet och hyr därför in brudar som har venetianska masker på sig. Och inte så mycket kläder. Modellerna kommer från Bingo Rimers agentur. SKANDAL.

Va? Det antyds liksom i artikeln att det pågick något fuffens där. Snortade de rika kidsen kokain från de barbystades kroppar? Fick man ligga med modellerna mellan varmrätt och efterrätt? Var någon tvingad att visa brösten?

Tja, det verkar inte så.

Tre sidor. Löp.

Jag vet inte om ni håller med men jag tycker det var en smula överdrivet.
(Bingo Rimers modeller visar för övrigt brösten i en tidning i en Pressbyrå nära dig typ vareviga dag. Inte olagligt på något vis. Tacky och lite loseraktigt möjligtvis. Ska Expressen göra löp på det imorgon kanske?).

Skål på mig

Jag klarade det! I ösregn och allt. Då får man dricka öl i badkaret. Är fan stolt.

Skjut mig, snälla

Snart är det min tur. Här laddar Malin. Vi är så tappra, det är nästan vackert.

Laguppställning

Bellmanstafetten ska snart starta. Det är lördag. Klockan är kvart över tolv. Det öser ner. Jag är på mitt happy place.

Finn ett fel - i min helg

Jag är kanske lite seg men nu har jag äntligen hajat varför DN På Stan kommer på torsdagar. Har för mig att motiveringen därifrån var något i stil med "asså, folk börjar ju planera helgen redan på torsdagen" och yada yada. I dessa tider av hårdnande konkurrens på helgbilagemarknaden är det ju dock uppenbart varför man satsar på torsdag. För att komma först med grejerna- simple as that. Smart, väldigt smart.

Tänkte nu iaf leva mitt liv enligt På Stan-modellen och planera helgen redan idag. (Det är också ett tecken på att man blivit vuxen. Att planera fyllor, bakfyllor och annat redan nu så att man kan vara pigg och fräsch på måndag igen.)

Alltså:
Fredag. Ledig dag. Ska göra egna falaffelbullar. Städa badrummet. Ev titta på en ny bebis. Förhoppningsvis ta några drinkar med tja, säg Olivia. Ändå ta det ganska lugnt.

Lördag. Vakna tidigt och enligt Fatimas tips äta en ordentlig frukost. Låta den smälta. Springa fem kilometer utan att kräkas eller göra bort mig alltför mycket framför mina kollegor. Gå på landskamp på Råsunda. Svänga förbi Sara (om det nu blir en fest?). Gå till Spy Bar där Erika ska spela skivor.

Söndag. Sova länge. Gå på bio och se antingen "This is England" eller "Två dagar i Paris".Äta pizza och avsluta med Sopranos.

Ah, känner mig redan mer strukturerad och laddad. Tack DN På Stan.

Det finns en gud!

Ha ha, jag VISSTE att det skulle finnas en upside till Bellmansstafetten! Alla som springer ska få gå och se landskampen på Råsunda efteråt! Det meddelade min chef igår- och jag blev så lycklig att jag nästan grinade där hemma i sjuksängen.

Fast jäklar vad jag kommer att suga på själva loppet. Jag skäms redan.

"Idol"- vilket antiklimax

Nä, det var ju inte alls kul det här. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var men "Idol"-premiären igår var ingen höjdare alls. Kanske är det så enkelt som att vi kan det här med den plågsamma castingprocessen nu. Det är som att alla inblandade vet exakt vad som krävs av dem. Juryn SKA vara superond, de tävlande SKA vara fruktansvärt dåliga eller få Kishti att grina och någon av de små gubbarna att säga "du är stjärna". Och vi tittare SKA skratta rått åt de dumma fån som ställer upp på att förnedras offentligt.

Tre omgångar svensk "Idol", några amerikanska omgångar och otaliga You tube-klipp senare VET vi allt det här och eftersom inga nya moment lagts till kändes det oväntat trist igår.
Fast jag ger det hela såklart en chans till. Tack och lov är ju inte Clabbe kvar.

Men är det bara jag som blir provocerad av att superduon Berg och Gynning ska bli utbytta av tråk-Jihde efter castingen?
But WHY? Är det några som kan liva upp den här sega tillställningen är det ju dom?
Luktar mögel lång väg.

Idag börjar också "Heroes".
Jag har precis sett klart den första säsongen..och jo vars, det är väl helt ok. Men att komma och påstå att det skulle vara mer originellt och underhållande med en dna-förändrad cheerleader än det helt unika garnnystan av intriger som spinner historien i "Lost"- det är att vara helt fel ute.
Så det så.
Nu ska jag sluta leka tv-kritiker och återgå till arbetet.

Blast from the past

Åh herregud! Tova Novotny var ju med i Skilda världar på TV 4.
Shit, det hade jag helt glömt bort.

Det är sånt man blir varse när man är hemma och sjuk och slår på tv:n en vardag kl 11.30.

Dagligsåpan överhuvudtaget- lord vad det känns länge sedan.

Gnälligast i Hollywood?

Nicklas Söderblom- nu är det dags att skärpa till sig.
Den senaste i raden av kiss-and-tell-böcker får mig att vrida mig av skrattkramp här i min snoriga tillvaro på sofflocket. För er som inte är helt uppdaterade- den här svenska snubben har alltså varit ihop med Nicollette Sheridan (hon den lite slitna blonda slampiga i "Desperate Housewives". Det tog slut och nu vill han uppenbarligen tjäna så mycket pengar han kan på det tydligen "stormiga förhållandet").

Det komiska är att denne uppenbart kändiskåta man vill göra allt för att få henne att framstå som en riktig häxa- (det bästa är att han verkar ta det som en PERSONLIG KRÄNKNING att hon bajsade med öppen dörr under deras förhållande)- men bara lyckas skämma ut sig. Eller är det bara jag som 1. orkat engagera mig och 2. genomskådat en riktig tönt som uppenbarligen inte pallat att stå i skuggan av sin tjej?

I ett utdrag i gårdagens Söndag får man läsa lite om vad mer den stackars Nicklas har blivit utsatt för. Som när de var på Golden Globe-galan och han tvingades sitta ensam med en av "Desperate Housewives" producenters mammor i EN HEL TIMME (eh, ledtråd Nicklas- ni som var där som + 1 alltså) medan Nicollette var iväg för att mingla och göra press (alltså jobba lite- vilket var därför hon var där- eller?). Stackars Nicklas. Han verkar verkligen ha haft det svårt. Tillsägelser om hur han skulle bete sig på röda mattan fick han visst också. Hu så hemskt.

Ok, Nicollette Sheridan är kanske inte den mysigaste kvinnan i världen. Men att hon inte pallade med en tjurig typ med uppenbara attitydproblem som Nicklas- det fattar jag faktiskt precis.

"Hon bajsade med öppen dörr"- herregud, antingen så har jag feber eller så kan det vara det roligaste jag läst i år.

Låter inte jag lite sneaky?

Är lite småsjuk men jobbar (såklart) ändå. Då får man pausa ibland och göra lite, eh, tester på nätet. I första testet visade det sig att jag tillhör kategorin människor som använder BÅDA hjärnhalvorna lika mycket.
Bra: Därför att man då är sjuuukt kreativ.
Dåligt: Därför att man ibland kan bli helt paralyserad, när båda hjärnhalvorna bråkar om hur ett problem ska lösas.

Testade också vilken typ av hund jag är på jobbet (jag orkar inte ens kommentera)

Jag är tydligen en Grand Danois. Jag låter lite smålurig faktiskt, om ni frågar mig.
"Miranda, your breed of dog at work is a Great Dane.
You have an uncanny ability to mask your leadership qualities until the time is ripe. You're not one to blurt out your design until you've had enough time to fully form your grand plans".

(Vänta bara, liksom...snart kommer jag slå alla med häpnad moaaahaha).

PR-människor, hör upp!

Det finns en scen i filmen "Barnförbjudet" (1979) av Marie-Louise Ekman (hon hade ett annat efternamn på den tiden), som beskriver exakt hur jag känner mig ibland. Sune Mangs (kreddad på IMDB som "The man with the sausages") sitter i en buss, med två varmkorvar. Han är uppretad. Han är väldigt tjock. Han svettas. Är ganska jobbig. Framförallt så är han jävligt trött på alla amatörer som verkar plåga honom, som den stackars busschauffören som misslyckas med en inbromsning. Korvarna flyger.
– De kan inte sitt yrke, fräser och frustar han fram. Och ser medelåldersmansplågad ut.

Det hela är väldigt underhållande och man förstår på något vis hans frustration. Det ÄR sjukt jobbigt att vara omringad av (mer eller mindre inbillade) klåpare. På senare tid har jag börjat bli allergisk mot pressmänniskor. Eller pressmuppar som en kollega uttrycker det.

Vissa är hur bra och proffsiga som helst. Fattar sin roll i det här ibland intrikata spelet där press ska möta artist/konstnär/skådis och ljuv musik och förhoppningsvis svarta rubriker ska uppstå.

Men vissa är rätt och slätt usla. Förvånande usla. Jag kan iofs leva med pressfolk som är okunniga om olika tidningar eller inte förstår vikten av att kunna leverera en nyhet, gärna exklusivt. Det är, trots allt, MITT jobb som reporter att fixa.

Men när det tror att de kan få bestämma VAD som ska skrivas och NÄR. Och tror att man är helt jäkla DUM I HUVUDET och att fenomen som textreklam inte är problematiskt. Och framförallt när de är okunniga i våra grundlagar- DÅ, precis då- känner jag mig som den stingslige, svettiga, sure Sune Mangs.

Åh, ge mig en varmkorv. Eller en helg. Jag behöver nog slappna av lite.

En vanlig dag på jobbet

Ibland är det nog bara bra att vara lite småbakis på jobbet. Med en gnagande huvudvärk och dödlig trötthet tar man liksom lättare på saker och ting. Som att man, ofräsch och sönderjobbad, med typ en kvarts varsel ska sticka iväg till Grand hotell och träffa Silvstedt- the amazon queen.

Jag, som knappt har borstat tänderna idag, stod plötsligt eye to eye med vårt käcka bombnedslag från Bollnäs och försökte ha någon slags röd tråd i mina frågor. (Vad det handlade om? Kan inte säga- då blir jag nog skjuten av presspersonen som höll i trådarna).

Hon är vääääldigt lång iaf. Och mycket smalare än jag trodde. Och väldigt sminkad. Och väldigt blond. Och ja, ni vet, sådär svengelsk. Verkar lite gullig på något vis.

Sedan åkte jag och foto-Frida (som fick ta bilder i exakt 30 sekunder innan Rodeo skulle in och snacka) tillbaka till redaktionen. Jag- mer zombielik för varje sekund.

Då ringde en känd svensk man som jag fan inte vågar namnge och var arg. Väldigt arg. Och jag höll nästan på att somna (och jag tror vi blev lite kompisar på slutet, fast jag vet inte säkert).

Som sagt. Lite alkodimma är fan den bästa ångestdämparen.