Skadad?

Vad är det för fel på en när man på allvar känner att det skulle vara förbannat tråkigt om det visar sig att Brangelina INTE väntar tvillingar?

Så här blir du inte en loser

Har precis varit på ett kanonföredrag.
Det handlade om hur man ska bete sig i en löneförhandling. Snark tänkte jag. Vet man väl. Har ju för tusan skrivit artiklar i ämnet.

Föredragshållaren öppnade med att man ska vara "öppen och ärlig".
– Om man vill vara en loser alltså.

Då vaknade jag till. Och när han fortsatte med att beskriva hur mycket man måste skada den man förhandlar med och hur viktigt det är att man hämnas så fort man blir kränkt- då satt jag banne mig och antecknade.

Ta ingen skit var bara förnamnet. Man ska aktivt jobba på att fär motparten att må dåligt och skapa en negativ stämning. Våga smutsa till det.

Halleluja, vantarna är av och hyckleriet är begravt!

Nu är jag helnöjd och fan lite peppad att ta en lönediskussion.
Och det fina är att den här metoden går att applicera i massor av situationer.
Skitbra för en tidigare konflikträdd mes som jag.
No more knutna nävar i byxfickan, tillbakatryckt ilska och bankande frustration bakom ryggen på alla idioter som måste, ja faktiskt behöver uppfostras.
För, som han sa, föredragshållaren, markerar man inte så utvecklas de till "monster som kör på med sin brutalitet eftersom de kommer undan med det".

Nu jäklar är det jag som börjar säga ifrån, hör ni det!

Hata mig inte

Men så här har jag haft det i två veckor.


Försöker bevara känslan av harmoni, saltstänkta bad och solvarma handdukar på bar hud. Gissar att det går över redan i morgon bitti på gröna linjen.
Men just nu myser jag och doftar kokos i någon slags jetlag-yra.

Tecken på att man behöver semester

När man är så trött att man tycker att det känns skönare att inte gå av tunnelbanan i Globen utan bara åka vidare till Hagsätra. Bara åka och åka, fram och tillbaka längst gröna linjen, hela dagen.
Kanske bygga ett litet bo av alla gratistidningar och bara slumra in, inlindad i sin egen bildbyline.

Så.

Nu byter jag inpasseringskort, lösenord, matlådor, gymbesök och Globen centrum mot stranden och paraplydrinkar ett tag.
Vet inte om det går att blogga från paradiset. Laborerar även lite med tanken att lämna mobilen hemma.
Galet, två veckor utan dator och mobil? Kan man verkligen leva utan mail? Utan att veta vem som vann Melodifestivalen?

Åh, tanken svindlar.

Sayonara suckers.

Känns fräscht det här

Nä men jag orkar inte leva i ett land där två skalliga män med en doft av mjöd tar hem spelet.
Jag ger upp, sayonara, good bye.
Behöver en paus från all konstigheter. På onsdag är det jag som flyr fältet.
Basta.

Förresten: Var det bara jag som satte bubbelvinet i halsen igår när Kristian Luuk refererade till nätgodingen Two girls one cup? Heeeeelt galet ju. Mellon är väl ett barnprogram ändå?

Du och jag Globen, in i det sista?

Alltså, Pia Johansson satte faktiskt lite griller i huvudet på mig igår.

Tänk OM jag skulle dö om tre månader. Vad skulle jag göra då, på riktigt alltså?

Typ testa heroin och kanske ha sex med en tjej och lite sånt.
Men sen då? Det är ju för sent att få ett nytt yrke eller bli kär i någon annan.
Och samtidigt, gud så plågsamt att bara leva som vanligt med sina nära och kära och veta att klockan tickar.
Gå till jobbet?
Nja, det vete faan.
Å andra sidan, som sagt, vad är vettigare?
Se kinesiska muren eller åka till månen, what's the point, liksom.

Har tänkt på detta intensivt i ett dygn nu och kommit fram till..nothing.
Vet inte om det är bra eller dåligt.

Jäkla Pia.

Fast det kanske klarnar lite idag när jag ska ha PU-samtal med chefen. Personlig utveckling antar jag att det står för. Kanske får någon ledtråd då till vad som VERKLIGEN känns viktigt och betyder något.

Jag tänker på döden

Det vilar något mycket behagligt över Pia Johanssons röst.

Därför förlåter jag henne direkt det faktum som irriterade mig något så vansinnigt strax innan telefonintervjun. Nämligen att det fanns restriktioner på vad jag fick ställa för frågor.
Eh, jag vet inte. Men ställer man upp på en gigantisk kontaktannons, nej bröllopsannons, i Aftonbladet, så får man väl kanske finna sig i att folk undrar lite hur det gick?
Eller?
Är jag orimlig?
(Nej, så klart inte. Men fine, orkade inte tjafsa).
Och, som sagt, så fort jag hörde hennes kattlika, klara, mjuka stämma så blev jag på glatt humör.
Vi pratade om hennes nya show på Rival. Verkar väl helt ok. Handlar om att våga göra allt det man verkligen vill, innan det är för sent.
Och mitt i alltihopa så tar plötsligt Pia kommandot.
- Vad skulle DU vilja göra då, egentligen, om du inte var reporter?
– Eh, va?
– Ja men tänk om du skulle dö om tre månader. Vad skulle du helst göra då?

Jo du, Pia. Inte för att vara taskig. Men telefonare i Globen med skådisar inför en premiär skulle fan inte ligga högt i toppen på min to-do-list.

Will Smith vet hur man gör

Över en värmande middag delade Cissan med sig av lite ihopskrapad livsvisdom igår.
Från lite oväntat håll hade hon snappat upp receptet på kärlekslycka. Will Smith hade i en intervju hon gjort tipsat om knepen för att hålla ihop sitt förhållande.
Kan tyckas uppenbart. Men SÅ MÅNGA går ju i fällan.

Alltså:

Bli ihop med någon som du genuint gillar att hänga med.
Inte för att den är snygg, rik, välklädd, har ett bra jobb eller ett glassigt liv eller så.
Utan för att ni har kul ihop.

Och för att ni står ut med att befinna er i samma rum i dagar i sträck utan att vilja strypa varandra, alternativt hoppa från balkongen.
(Det där sista var mitt eget tillägg. Men också en bra riktlinje).

Den uppenbara lösningen

Kan vi inte bara skicka ner Björn Gustafsson till Belgrad?

Så slipper vi tjafsa mer om det här nu.

Nå, undrar ni kanske

Jag antar att det skulle vara något tarantinoskt försök till skojig casting.

Men det blev faktiskt bara märkligt att se Michael Segerström i en minimal biroll som pistolförsäljare under skumraskiga förhållanden igår på vita duken.
Om jag fick betalt för att recensera film skulle jag lägga ut texten ordentligt.
Men just nu förtjänar jag ju mitt levebröd med att slänga ihop en guide.
Så, det får vänta.

(Men: Satsa på någon annan film i helgen. Om man säger så)

Fruktar det värsta

Ok, det här är ganska mycket av ett i-landsproblem, jag vet. Men jag har på känn att kvällens upplevelser kan bli lite jobbiga. Ska på premiären av "Iskariot" som enligt, måhända illvilligt, förhandssnack ska vara en riktig rysare. Och då syftar jag inte på handlingen.

Det jobbiga med dylika tillställningar är ifall någon av skådisarna är där, på plats under visningen. Jag lider alltid med dom. Tänk att behöva sitta där och se skiten. Och fatta att alla runt omkring också tycker att det suger. Det är lite som när man intervjuar stackars skådisar som är med i riktiga stinkare. Jag vet att det stinker, dom vet att det stinker och ändå måste vi ta oss igenom det. Som exempelvis den jobbiga "Gangster"-episoden från förra våren. Har aldrig snackat om så lite med så många så länge som då.

Usch, minns när jag såg Leo i höstas och satt precis bakom Josef Fares. Det var en riktigt dålig film och jag leeed. Fast alla dunkade ju honom i ryggen efteråt ändå. Undrar om han förstod att de ljög? För de måste de ju ha gjort?

Hoppas det går bättre i kväll. Och att Gustaf Skarsgård är där. Och inte behöver skämmas.

Upptäckter från sjuksängen

När jag var liten brukade jag och min kompis Jannie spekulera mycket om universum. Typ hur stort det var, när det började, hur det gick till vid Big bang och sådär. Som man gör när man är 10. Och så brukade vi fantisera om att det fanns parallella universa där det sprang runt exakta kopior av oss. Jag antar att jag tilltalades av idén om att det fanns någon därute som var precis som jag. Överhuvudtaget har tanken på andra Mirandor eller för den delen Mirres (Mirror?) alltid känts lite småspännande. Kanske för att det inte funnits så många. Så varje gång jag sprungit på en namne så har jag blivit eld och lågor. (Många av oss är ju rätt grymma, som Miranda July tex).

Och nu, döm av min förvåning, har jag hittat en till Mirres blogg! Fatta vad spännande! En blogg-namne! Och vilken brud sedan! Även hon funderar en hel del på det här med livet och dess uppkomst visar det sig. Eller, funderar och funderar. Hon har ju det mesta ganska klart för sig. Vad skönt det måste vara. Mirre, den andra alltså, är nämligen tokkristen.

Här bjuder jag nu på ett litet uttdrag, en, tror jag iaf, egenkomponerad dramatisk berättelse, ur den andra Mirres blogg. Mycket nöje:

"Barnet i mammas mage"

Hej mamma, här är jag.
Jag ser att jag börjar få tår, fingrar och naglar.
Oj jag kan även suga på tummen nu.
Jag hör mitt hjärta slå och det är så varmt och gott här inne.
Mamma, jag hör även ditt hjärta slå som gör att jag känner mig trygg.
Mamma, vad är det som händer...Det känns kallt.
Vad är det för instrument som kommer...
Vad är det som suger..mamma ...mamma..
Jag kan inte hålla mig kvar....Mamma..Mamma
Mamma den drar med mig och jag fryser...Jag är inte färdig utveklad än.
Jag kan inte andas själv än...
Jag måste växa till...mamma...mamma.
Operationen var färdig...barnet lades i en hink för att dö..
Mamma det är kallt...mamma..mamma..jag hann inte födas förran jag skulle dö...Mamma varför...varför... ville du inte ha mig. Mamma!!!!


Japp.
Så kan det låta i en annan del av blogguniversum.