Äkta blod och gamla såpabäbisar

Alltså, tro mig jag VILL inget hellre än att älska True blood. Jag har haft svåra abstinenssyndrom sedan Six feet under tog slut, och jag har försökt fylla det enorma tomrum denna fantastiska serie lämnade efter sig med allehanda Dextrar och Mad men och Entourager.

(Bara Lost har kommit i närheten)

Så, som sagt, ingen kunde ha varit gladare än jag när det annonserades att Six feet-skaparen Alan Ball återkommer med en NY spännande serie. Om vampyrer. I nutid. I amerikanska södern.

Jag vill älska. Vill, vill,vill.

Men asså, efter tre avsnitt är jag fortfarande inte såld. Och de stora problemen är inte de klyschiga söder-porträtten, att huvudrollsinnehavarinnan Sookie ser halvt debil ut, att hennes brorsa är helt galet översexuell eller ens att de flesta birollsinnehavarna är plågsamt tröttsamma. Problemet är vampyrerna. Hade någon slags vag idé om att de skulle vara coola att se på. Lite kittlande sexiga typ. Men icke. Det är faktiskt bara töntigt, jag sitter, djupt generad, med skämskudden i högsta hugg när de ska vara "farliga" och "sexiga" och har utfällda gaddar. Det är så mycket buskis att Stefan och Krister skulle kunna ta anteckningar till nästa show.

Men jag ger den en chans till. För Alans skull. Om inte annat för att vänta in Mr Skarsgårds insatser som blodsugare.

Under tiden njuter jag av nya Bevvan. Nej, det är inte heller bra. Men ändå, man måste bara gilla att de skrivit in baby Erin (Kellys lilla halvsyrra som numera BLOGGAR och på så vis fyller samma funktion som den där konstiga interna radiostationen gjorde back in the day) och Andreas och Jessies lilla bebbe i serien. Nu alltså som stora high school-elever.

Läget just nu måndag kl 12:57

Gör: Lyssnar på Take That. Grymt. Fortfarande.

Äter: Pasta och tonfisksås. Hemmagjort.

Dricker: Vatten.

Funderar på: HUR läskig kan den här finanskrisen bli egentligen? Går det verkligen att lita på att Bush o krispaketsgänget VET vad de pysslar med egentligen? Hmm...

Senast inkomna sms: "Onsdag är perfekt". Caroline och jag bokar lunchdate.

Senast skickade mail: "Visst, du får gärna köpa mitt ex av "Det vetenskapliga studiet av politik". Ska vi säga kl 15?". När man har haft kurslitteratur i nästan tio år ÄR det faktiskt ok att sälja av lite. Speciellt om man inte öppnat den en enda gång.

Sinnesstämning:Glad, nöjd och extremt förhoppningsfull.

Laddar för: Kvällens måndagsträff på Tranan.

Längtar efter: Fredag. Har en känsla av att allt kommer att lösa sig då.

Ber om ursäkt för: Onödiga blogginlägg som detta.

En mycket bra rekrytering

Nu har jag äntligen sett Hype, det nya populärkulturella programmet på SVT. Känns helt ok, framförallt så klart för att min fd kollega Per numera briljerar med sina musikkritiska åsikter där.

En gång i tiden, på den gamla goda punktse-tiden så råkade jag klampa ganska hårt in i klaveret och antydde, eller, tja, snarare sa det ganska rakt på sak, att Per hade en ganska framträdande skånska. Alltså, det var ingen jersilsk attack eller så. Bara lite klantigt. Eftersom Per är born and raised i småland.

Anyhoo, bra jobb gjorde han iaf och jag känner mig stolt på något vis.

Resten av programmet? Jodå, det kan nog bli återkommande i min tv-vecka även om första delen kändes lite väl inaktuellt för sitt namn. Jag menar, att öppna med inslag om Metallicas nya skiva (där de igen får berätta om sin kris och man får se bilder ur dokumentären, snark), Annika Norlin (visserligen lite roligt intervjuad av Karin Winther men också lite uttjatad redan), Luke Perry i Trosa (snark igen) och Alexander Skarsgård (visserligen på plats i Hollywood men ändå totalt opersonligt utfört, varför inte typ filma hemma hos karln eller åtminstone glida runt på hans favvishak istället för att visa helt omotiverade promenadscener med fokus på tjejen som gjorde intervjun)kändes liiite gjord redan. Om man säger så.

Men det bådar bättre redan nästa vecka, då min favvis Will Ferrell annonserades, liksom en "Björn Gustafsson-talar-ut-intervju". Lovande.

En stor lunchdag

Det var idag det hände. Till slut. Det var väl oundvikligt. Min Två drakar-oskuld är spräckt. Det känns lite stort faktiskt. Har ju hört talas om detta ställe, ja man kan faktiskt säga att denna lunchmatsal, som alltså bistår hundratals Bonniermedarbetare med mat varje dag, har ett rykte som skulle få Benny matmakare borta i Globen att jubla av stolthet.

I stort sett så har väl budskapet, från medarbetare på DN, Expressen och City varit ganska entydigt: Håll dig borta om du vill leva i harmoni med din mage. Och dina smaklökar.

Men jag kunde alltså inte hålla mig idag. Var ju tvungen att kolla själv. Denna gigant till lunchmatsal. Det finns ju något lockande med så entydiga besked på något vis. Jag menar, HUR dåligt kan det va, liksom?

Nu vet jag.

Ganska jäkla illa faktiskt.

Blev först glatt överraskad av den generösa salladsbuffén. Och av det stora utbudet, typ fyra-fem rätter att välja på. Slog till på klassikern ärtsoppa med pannkakor. Kändes safe. Åt i rekordfart (hungrig!).

Och nu mår jag sjukt illa. Soppan var salt som fan, salladen var svampig och pannkakorna måste varit gjorda av någon slaggprodukt vid massatillverkning.

Men kaffet var utmärkt. Alltid nåt.

SVT- det nya Klick!

Igår gick kvällen i SVT:s tecken. (Ja, förutom Idol såklart. Slutaudition är den bästa fasen tycker jag. Så otroligt spännande. Jag skojar inte nu, jag tycker verkligen det.)

Men sen blev det alltså Videokväll hos Luuk och Närbild med Fredrik Sahlin. Deras respektive gäster var Carolina Gynning och Gustaf Skarsgård. Kom på att jag har intervjuat båda två, in the good old Klick!-days.

Och faktum är att resultatet, både Luuks, Sahlins och mina, var slående lika.

Gynning snackar om sin rastlöshet, check. Gynning snackar om sin tid i och efter Big Brother, check. Gynning snackar om sitt vilda liv och hur hon utsatts för fördomar och att hon vill satsa på sin konst, check.

Skarsgård snackar om teaaatern, check. Skarsgård snackar lite om sina kända familjemedlemmar, check. Skarsgård snackar om hur kul det är att filma med svärd och hästar, check.

Vad kan man nu dra för slutsats av det?

Borde jag bli programledare för Melodifestivalen?

Så svårt är det faktiskt inte

Note to self när jag blir framgångsrik i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid:

1. Hälsa på och var trevlig mot nya medlemmar av redaktionen. Även om de "bara" är inhoppande vikarier. Och fråga om de vill hänga med på lunch.

2. Om frilansar hör av sig med ideér, svara dem snarast. Oavsett om du vill köpa eller ej.

3. Tro inte att du inte är utbytbar. Det är du inte. Ödmjukhet är därför en bra ledstjärna.

Men när, NÄR, goddamit

Mitt liv är så fruktansvärt händelselöst just nu.
Jag tycker ganska synd om mig själv och gnäller en hel del, som trogna Mirres-blogg-läsare vet vid det här laget. Jobbet är tråkigt, vädret är tråkigt bla bla bla. Man vet att livet är lite avstannat när dagens höjdpunkt är att få gå och lägga sig.

Men en sak som brukar rädda mig från total paralysering är att jag alltid tänker mig mitt liv som en film. (Jo, oftast är det lite Bridget Jones möter Sjunde inseglet kryddat med Extras).

Hjältinnan i filmen om mitt liv är alltså just nu nere i en svacka. Hon drabbas av motgångar och tvingas deala med problem som maktös väntan på besked, känslan av att ha hamnat helt fel, misstankar om att hon inte är lika bra som hon trodde. Sånt där jobbigt ni vet. Tänk er en diskbänksrealistisk miljö, dunkla färger och lite Roy Anderssonsk stämning.

Men i filmens andra akt KOMMER det ju en vändning. Det gör det ju alltid. Då flytet rullar in, det blir technicolor-fest och vem vet, kanske brister någon ut i sång.

Det vet vi ju.
Eller hur?
Och medan jag väntar på vändningen ska jag banne mig bulla upp med popcorn inför det lyckliga slutet.

Kanske kan detta funka trots allt

Bonnierfolket är precis lika glada i ärtsoppa och pannkakor på torsdagarna som schibstedtarna borta i Globen.

Det känns tryggt på något vis.

Får man vara lite, lite bitter?

Förra veckan träffade jag några gamla kollegor. Vi satt och blev nostalgiska på Kvarnen. Kom på hur bra vi har haft det. Faktiskt. Bra lön. Toppenkollegor. Lyxiga konferenser. Känslan av vi, just vi, var betydelsefulla. Man saknar inte kon förrän den har dragit. Eller vad det nu är man brukar säga.

Denna insik slog till rejält även igår när jag gjorde min första dag (på eh, tre månader) som inhoppande reporter. Man ska fan inte underskatta helt basic grejer som att ha
1. En egen plats.
2. Fungerande mailprogram/passerkort/telefon.
3. Veta var faxen står.
4. Vara en person vars åsikter och ideér spelar roll på redaktionen.
5. Inte vara first in line när det ska göras enkäter.

(Ok, jag veeet att jag är inne i någon slagss ödmjukhetsskapande process just nu. Jag tar det och jag biter ihop. Men jag är inte lycklig.)

Dagens absoluta low point: När någon frågade om jag var den nya praktikanten.
Dagens absoluta höjdpunkt: När jag, till slut, fick ihop en ingress. Den var inte bra. Men den var good enough.

Call me cupid

En gång för sisodär sex år sedan försökte jag fixa lite lovin till två personer i min bekantskapskrets. Den ena var M, som jag då pluggade med. Och den andra var T, som tidigare varit ihop med en väninna till mig och sedan bara hängt kvar i bekantskapskretsen.

Två attraktiva människor i sina bästa år. Helt singliga båda två. Helt klart ett case för Fixar-Mirre. Är nämligen av den åsikten att man BÖR hjälpa folk lite på traven om man ärligt tror att det finns potential. Sagt och gjort.

Jag började lobba lite på M, vi satt där längst bak i datasalen, och berättade om hans coola stil. Och så snackade jag upp henne för honom, och tryckte på deras gemensamma musikintresse. "Dessutom är han/hon rätt het också".

Klart de tackade ja till en blinddate.

Och det är då det konstiga inträffar. Jag råkar, helt av en slump, klampa rakt in i deras date. På KGB. Typ en vanlig tisdagskväll. Nä, det var inte hett på den tiden heller utan helt klart valt som ett första dejten-ställe a la modellen: "Ingen av oss går någonsin hit i vanliga fall så då riskerar vi inte att någonsin mötas här igen om det här med dejtandet inte skulle bli någon hit och dessutom riskerar vi inte att möta någon vi känner".

(Jag brukade aldrig hänga där heller, det var bara ett konstigt infall, minns inte ens i vilket sammanhang.)

Stackarna, de såg helt snopna ut. Deras vattentäta plan sprack liksom direkt. Båda två måste ju ha trott att den andra hade panik-smsat mig och bett mig komma och rädda dem i från den "sjukt jobbiga dejten". Eller att jag i själva verket var en stalkande blinddate-fixare med grova gränsdragningsproblem.

Minns att jag snabbt som sjutton drog därifrån iaf. Och att det aldrig blev något mellan T och M.

Då hoppas jag att det går bättre för H och MW. Mitt nya projekt. Undrar var/när dom ska ses egentligen... He he.

Det var nog inte bättre förr

Ibland blir jag helt tokigt nostalgisk, förbannar mitt nuvarande medelålders liv och drömmer om back in the day. Då, när jag var så himla cool, fri och lössläppt. Ba, kom in överallt, hade massor av tid och energi till amorösa trassligheter och var ung och snygg.

Allt var liksom oskrivet och framtiden var ljus. Jag var alltid partyglad och levde i sus och dus.

Eller?

Hittade precis följande sorgliga lilla blogginlägg (som har tre ytterst viktiga år på nacken) och känner mig redo att omvärdera ovanstående.


"måndag, oktober 24, 2005

Overkligt trååååkigt

Fredag. Mycket i luften. Förväntningar så feta att det droppar lyckosaft över stan. Pirr. Men va fan, såhär gick det:

1. Dricker 1 glas fredagsvin med två härliga damer på lokal i närheten av Stureplan.
2. Cyklar, omotiverat vinglig, till annan härlig väninna på tillfälligt besök i Sverige.
3. Återser henne med orden ”Shit, mår så illa, måste vila lite”. Lägger mig kallsvettig ned på en säng. Hör i fjärran den skojiga konversationen i köket.
4. Hämtar mig lite och äter middag, civiliserat och upprätt.
5. Möter Jocelyn utanför Moderna Museet. Vernissage och kanske, kanske ett IRL-möte (känner mig sååå millenniefräsch).
6. Vi tar varsin Staropramen och spanar efter ”Serge”. Ingen ger sig till känna. Vi dricker upp och drar.
7. Stopp på Grand Hotell. 150 kronor per glas vin. Vi sippar . Till min stora lättnad visar det sig att den prostituerade kvinnan i lokalen är barpianisten som ska underhålla, puh.
8. Diskussion huruvida det är ok att ta taxi ca 900 meter. Jag är för. Blir nedröstad.
9. Jocelyns kompis L blir TAFSAD på av ett gäng kretiner som passerar vid Kungsan. Där fick hon för sin korta kjol.
10. Hamnar till slut på Restaurangen. Återser gamla vänner. Backslick är där med sitt ex. Bestämmer mig för att hädanefter bara dricka goda fruktiga drinkar.
11. Börjar bråka med gamla vänner.
12. Missar insläppet till Riche.
13. Ser mitt ex hand i hand med nya tjejen.
14. Dissar gamla vänner mitt på Stureplan. Klockan är mycket.
15. Tar en sista drink på Olssons av alla ställen. Är otrevlig mot alla som närmar sig.
16. Får ångest och går hem.
17. Gråter lite. Skickar patetisk sms till gammal älskare.
18. Somnar till ljudet av min grannes liggfest.

Orkar inte ens gå in på vad som hände i lördags."


Åh, ibland vill man liksom bara åka tillbaka i tiden och krama om sig själv.

Helt fel ute

Man vet att man är fel kvinna på fel jobb när man redan innan man är på plats försöker räkna ut exakt hur många minuter av plåga passet i gruvan ska bestå av den här gången.

När man, väl på plats, måste tvinga sig att le ibland och svara på tilltal så att ens kollegor inte ska tro att man är helt mongo.

När man önskar att kaffemaskinen ska ta lite extra lång tid på sig att krama ur sig sin sörjiga ursäkt för en paus.

Den här känslan. Av total fucking waste of time. Av att göra absolut minimum. Ständigt stirra på klockan i hopp om att några minuter till av detta plågsamma straff ska ha försvunnit. Den har jag inte känt sedan jag var typ 18 och sommarjobbade på 7-eleven.

Men här får jag inte ens gratis bullar.

Är alla med på det?

Ok, det är den 9 september och jag är redan så trött så jag kan skrika högt på "vampyrer" och "spets".

Snälla rara redaktörer, bloggare, skribenter, spanare och allmänna tyckare.
Nu räcker det.
Nu har vi tuggat klart de här höstfenomenen för denna gång.
Ok?

Hur bra som helst- såklart!

Alltså, jädrar vad jag känner mig happening!
Det är nu det vänder. Utan att på något vis ta ut något i förskott så tror jag att det börjar bli dags att spika igen den här perioden av osäkerhet, självtvivel och hopplöshet.

Den här veckan kommer att gå till historien som den bortre parentesen för "the dark ages".

Jag känner det i hela kroppen.

Jag vill ställa mig på balkongen och skrika "Kom igen människor, nu kör vi".
Men jag nöjer mig med att sitta här och småle lite modest för mig själv.

(Kom igen, nu kör vi, folks!)

Men hur ska det gå????

Eftersom det pågår något slags besöksrekord här på Mirres blogg känner jag mig nästan lite oförskämd som inte uppdaterar så mycket. Eller så begåvat som man kanske skulle kunna hoppas. (Allra helst vill jag skriva om den stackars saten som gjort Bristol (Sara Palins 17-åriga dotter) på smällen och nu, förmodligen under hot från McCain om deportation till Afghanistan om han inte slutar jiddra, tvingas do the right thing och gifta sig med den likaledes stackars flickan. Ho ho, vilken såpa. Men jag hoppar.)

Kanske har jag tappat stinget.
Kanske.

Men jag tror att det mest handlar om de väntans tider jag befinner mig i. Det är liksom svårt att fokusera just nu, allt känns så...oklart.

Tidigare kändes det, alltså det oklara läget, enbart spännande. Nu börjar det gränsa mot det frustrerande.

Ni hajar säkert.

Nåväl. En liten rolig anekdot kan jag iaf bjuda på, så här på fredagsförmiddagen: Förra helgen räddade jag en vilsekommen igelkott från en förmodligen plågsam död på Fleminggatan. Han var envis men det var jag med och nu väljer jag att tro att den lille rackarn lever ett gott liv i Kronobergsparken.



Nu behöver han inte vara rädd längre

Läget just nu: onsdag 15:28

Jo. Det pågår total självcentrering.

Gör:"Jobbar"
Äter: En nektarin.
Dricker: Konstig Ramlösa (jordgubbe och citrus)
Har på mig: Fina kläder från min tur med min sprillans nya personal shopper.
Lyssnar på: Radio. "Tarmfloran älskar surkål" (Christer i P3).
Sinnesstämning: Försiktigt optimistisk.
Senast inkomna mail: "Gött det. Vi får reda ut frågetecknen då. Vi hörs på lördag." Från Mathias J.
Senast skickade mail: En faktura. Mmmm..nice.
Senast inkomna sms: "Möte bass. Ringer sen". Från killen. (I'm still waiting..)
Senast skickade sms: "Lycka till". Till Caroline som skulle vara med i P3.
Senaste msn-chattande: Med Helene. I går kväll. Avslutades med orden "Vi kommer igen Miranda. Vi kommer igen". Kändes fint.
Dagens insikt: Det finns ju folk som har riktiga problem.
Planer ikväll: Amnesty-gala på Debaser. OM jag kan motstå Idol-premiären alltså (hm, tveksamt).

Så att det isar i tandköttet

Det är väl så att man ska bita ihop.
(När det liksom inte går som man vill. När man känner sig straffad. När man undviker att berätta om sitt nya extrajobb för att det bara känns jobbigt.)

Så jag biter.
Som jag biter.

Nå, jag är åtminstone välekiperad

Varför jobba när man kan shoppa?