Nya tider

Idag ska jag göra något som jag inte gjort på många, många år. Ska glida ner i mjukisbraller till 7-11 (ok, just DET sker säkert 3-4 gånger i veckan) och tjacka in mig på, TA DAA, Expressen. The chock!

Japp. Så får det bli från och med nu. Tycker jag att ni också ska göra.

Studiebesök i verkligheten

Igår var jag och hälsade på mormor, 90, på hennes nya hem. Trodde det skulle bli sjukt deprimerande och laddade för det värsta. Typ ovårdade gamlingar som luktar illa eftersom den underbemannade personalen inte har tid att duscha dom. En apatisk mormor som längtade hem. Gråa trista rum och blaskig välling.

Men så var det ju inte alls. Det var hur fint som helst. Superfin personal och en jätteglad (nåja) mormor som satt och fikade med några andra gamlingar som bäst när jag kom. Nylagd i håret och helt odörfri.(Mormor alltså).

Vi gick in på hennes fina rum och snackade skit och skvallrade om släkten ett tag. Det var mysigt. Mormor berättade att hon skulle börja med tyska. "Nu när jag äntligen har tiden framför mig". Och så sjöng hon en liten tysk trudelutt och så garvade hon.

Nu ska här kniiipas

Ok, varför kämpa emot? Jag är 30. And I'm proud. Och jag ska börja med pilates. Japp, så ligger det till. Ikväll är det jag som drar på mig tajtsen och tänjer loss, antar jag, med ett gäng andra innerstadsbrudar i sina bästa år. Som börjat fingra på antirynkkrämer, gärna unnar sig taxi och tycker att det börjar bli jobbigt med för hög volym på krogen (ärligt talat, man HÖR ju inte vad folk säger!).

Sedan är det bara att dra förbi ekologiska hyllan på Ica så har jag fixat mig en helkväll!

Rutten ananas är inte samma sak

Mina kompisar L och M har precis avvecklat sig från Sverige för att övervintra i Thailand med sina snubbar och bebisar. Känns som ett bra beslut. Försöker att inte vara bitter och äter lite på en tveksam ananas för att komma i stämning. Men det pissgråa vädret och min iskalla lägenhet gör det inte helt enkelt...

I vilket fall, fick ta hand om lite böcker när L stack sin kos. Bland annat science fiction-klassikern Ett barn blir till av Lennart Nilsson, upplaga från 1976. Ärligt, hur sjuk ÄR en här boken? (Ok, jag VET att det går till så här när barn blir till. Men det är ju så skruvat att det lika gärna hade kunnat vara resultatet av en riktigt sjuk, sjuk hjärna. Jag menar, befruktning, havandeskap och, eh, födsel, det är deep shit.)

Förutom alla djupt skrämmande bilder på redigt rufsiga 70-talsmuffar som klämmer ur sig barn finns också sköna råd för blivande mödrar. Låt mig ge några exempel:

Sprit och tobak:
Lite alkohol kan man tillåta sig. Ett glas vin eller två vid någon middag eller ett litet glas sprit gör ingen skada. Rökning bör man undvika. Om det är mycket svårt att sluta så kan man tillåta sig högst 5 à 6 cigaretter om dagen. Det är bättre att röka lite än att gå upp för mycket i vikt, vilket ju är vanligt om man slutar röka.

Bad. Hygien:
Underligt nog finns det kvinnor som fått för sig att tvål och vatten kan vara skadligt för underlivet. Tvärtom! Skaffa en bidé om det inte fanns förut. Tvätta ordentligt. Duscha gärna bort tvålen, skölj i varje fall noga. Pudra gärna efter med barnpuder.

Samlag:
Det finns kvinnor som tappar lusten, men i början av havandeskapet är det inte skadligt för henne att vara med på det ändå.

Där hör ni alla preggers där ute. Det är bara bra att dricka lite och bättre att röka än att bli fet. Och skaffa en bidé och skölj gärna bort tvålen. Och ställ nu upp på att ligga, det dör ni inte av.

En snabb glimt av helvetet

Jo, så måste det ju vara. Det där varma, jävliga stället som man kanske hamnar i om man dummar sig ordentligt hade (tror jag) vissa likheter med min tillvaro i lördags kväll. Låg parkerad på soffan och tänkte att jag skulle ta det lite lugnt för en gångs skull. Typ vara hemma och softa. Käka lite god mat (jo, jag är 30+)hänga med killen och kolla in tv-utbudet. Maten och killen ska jag inte klaga på. Men...sedan NÄR är det helt omöjligt att titta på tv en lördagkväll?

Ärligt talat. Varför är ALLT så fruktansvärt uselt? Hur kan människor titta på detta..trams, detta fruktansvärda trams som dessutom bygger på att man som tittare ska engagera sig så pass mycket att man ska 1) plocka upp telefonen och 2)rösta 3) typ hundra gånger på en kväll.

Ska vi tränas i demokrati? Är det DET som är grejen? Shit, jag är skakad och börjar få svårt att hålla i sär alla alternativ. Obama, Johan Palm, Scotts eller Torgny Mogren, vem ska man tro på?

Bättre ett barr i handen än tio i skogen

Var på mitt livs mysigaste releasefest igår. På en vind på söder, med kulörta lyktor och rödtjut i plastglas. Barr spelade så fint. Och jag undrar när de ska slå big time egentligen? De är ju jättebra ju.

Vad skulle Tyra ha gjort?

Igår tog jag nya byline-bilder. Det var ganska jobbigt. Alltså, fotografen var snäll och jag hade gjort mitt bästa för att piffa till mig enligt instruktionerna ("sminka dig och gör dig lite fin") och försökte verkligen slappna av.

Men let's face it- någon supermodel är jag inte. Efter typ 150 bilder i samma ställning (stelt leende och ena handen lite käckt på höften) frågade fotografen stillsamt om jag inte kunde byta pose.

Fantiserade snabbt om att köra den klassiska block och penna-posen. Men det fick bli armarna i kors. Hade ingen annanstans att göra av dem. De kunde ju inte bara hänga där, helt lealösa. VAD tusan gör modeller med armarna egentligen?

Modeller förtjänar med cred än man kan tro. Hoppas i vilket fall att någon bild blev användningsbar. Tusan också att jag inte fick hybris direkt, ställde till med en scen och krävde total control över bilderna. (Då hade jag kunnat photoshoppa loss ordentligt, he he).

Om jag var Per Ragnar skulle jag vara pissed

Var på galapremiären av en av höstens mest emotsedda filmer igår, nämligen Låt den rätte komma in. Jag blev livrädd av boken och har väntat på den här filmen likt ett barn som väntar på att tomten ska komma. Var den då värd väntan? Nja. Världens tråkigaste kommentar kommer här nu men den går faktiskt inte att undvika: Boken var bättre.

Såklart. För så är det ju när man ska överföra massivt stoppade boksidor till rörliga bilder i cirka två timmar. Man måste rensa, ta bort, döda sina darlingar. Filmmanuset fokuserar på Oscar och Eli och deras fina spröda vänskap. Och ungarna är fenomenalt bra. Närbilderna på den stackars mobbade Oscar, med fruset snor på överläppen, utlämnad i ett kallt, kalt, vidrigt öde Blackeberg etsar sig fast.

Det är snyggt och välspelat. Hela produktionen andas kvalitet. Men. Har man läst boken så saknar man så mycket. Framförallt känns det som rena rama helgerånet att slarva bort Per Ragnars roll så monumentalt. Karln skulle ha kunnat få göra sitt livs roll som den hemska pedofilen som förser sin lilla vampyr med blod. Nu är hans insats, visserligen bra, reducerad till en biroll med ganska otydlig funktion.

Jag vet inte. Kanske är det bara jag. (Redan trött på vampyrer). Men jag kan inte stämma in helhjärtat i den redan massiva hyllningskören.

En klassiker

Hösten 1997 jobbade jag som receptionist för att tjäna ihop till en jorden runt- resa. Jag åt lunch i stort sett varje dag på sandys på linnégatan där en av mina medresenärer jobbade ihop till sin resa. Man kan säga att det var min egen variant av supersize me. Jo, jag blev ganska tjock. Men det var gratis. Sedan dess har jag inte ätit på sandys en enda gång. Men det gör jag idag. Gott faktiskt.

Kvinnohelgen är här!

Ahh, ska ut på landet och äta svamp i helgen. Med ett gäng sköna kvinnor, några BIB, massor av mat och godis. Vi ska väl gå långa promenader, skoja med löv, synka vår mens och ha så där mysigt som bara tjejer kan.

Det ska bli alldeles alldeles underbart. Blir tom lycklig av tanken på att eventuellt ta på mig ett par långkalsonger.

Trevlig helg!

Lite ångest och lite lycka

Igår var jag på mitt soligaste humör och befann mig lyckat nog på NK. Där var det powermingel, en bokrelease tydligen, snittar och vin i mängder. Jag morsade och snicksnackade och fick en välbehövlig skvalleruppdatering. Innan dess var jag en snabbis på Riche och Teatergrillen med Olivia. Kvällens bästa konversation konkluderades med att folk generellt borde sluta hyckla och låta påskina att de är så jävla glada och lyckade hela tiden.

Insåg också att det var första gången på flera månader jag satt min fot på det där etablissemanget, som brukade vara mitt vardagsrum en gång i tiden.

Drabbades av en snabb ålderskris (igen)och ältade (återigen) VARFÖR mitt liv plötsligt går ut mer på yoga och barnkalas än sprit och roliga utekvällar.

Men så tittade jag mig omkring och kände mig inte så jädra lastgammal ändå. Och fick nytt hopp. Och blev lite glad.

En bra kväll.

En politiskt korrekt kväll

Var på middag hos några vänner igår och fick äntligen tillfälle att testa 118100-tjänsten. Vi hamnade nämligen i en förvirrad diskussion om romer/resande och zigenare. Vad är vad och är det engelska ordet gypsy en heltäckande översättning?

Vi var okunniga och valde idioternas bästa hjälp, denna nya nummerupplysningstjänst, som ska kunna svara på allt. (Som finns att googla fram).

Svaret kom relativt snabbt:

"Romer och zigenare är samma folk och kopplas ihop med stöld".

Hoppla.

Jag gör bara min plikt

Jag menar, hur skulle det se ut om ALLA bara slutade tokkonsumera på en gång? Jo, det kan jag tala om, lågkonjunkturen skulle bli ÄNNU djupare. Ännu fler varsel skulle läggas och till slut skulle ännu fler stackars människor få gå från hus och hem.

Så idag har jag gjort mitt för att hålla de dåliga tiderna stången. Känner mig nöjd faktiskt. Ett par sjukt snnygga svarta stövlar har hamnat i min ägo, vilket ska firas redan i morgon kväll.

Har haft en liten ålderskris på sistone. Men fick idag ett bra tips från en gammal vän som jag lunchade med.

- Det är ju bara att gå över till Stora baren istället. Där kan du ju konkurrera med vilken milf som helst.

Tack, antar jag.

"Mitt emellan jobb"

Där befinner jag mig. Känns bra. Det gjorde jag iofs hela sommaren också, rent teoretiskt. Men då hade jag mer av en olustig känsla i magen eftersom det inte fanns någon konkret bortre parentes i den lite halvflummiga, vinindränkta, solkyssta tillvaron.

Nu känns det däremot bara lyxigt. Ahh, vaknar varje morgon och funderar på vad jag ska fylla min dag med. Idag ska jag få lite tyg sytt av en kompis som kan trä en symaskin.

I morgon ska jag sällskapa med Caroline på en tillställning där det utlovas goody bag.

Ska boka in klipptid och ansiktsbehandling och varför inte börja en pilatesklass?

Jo, jag är vidrigt, jag vet.

Ha.

Gårdagens mingel

Var på bokrelease på Spy bar igår. Massor av journalister på plats, härligt.

Ligger som bäst och läser boken nu, och visst är det rätt kul och träffande. Som liknelsen 'se din redaktion som en savann'. Där finns både elefanten (chefen, "när han eller hon sätter ned foten darrar hela redaktionen") buffeln (den luttrade gamle, "som kommunicerar med suckar och sura blickar när unga förmågor frågar om saker") gasellen(den snabba löparen, en ung reporter som ingen saknar om den är borta nästa dag) och så babianen (fotograf, alltid obekymrad, vet aldrig riktigt vart han är på väg "medan gasellen stressar ihjäl sig sitter fotografen och pratar snus, sex och semester").

Ha ha. Fast någonstans halvvägs in i boken har mina små skratt börjat fastna i halsen. Ungefär där det uppmanas till att man ska träna för att hålla sig snygg och alltid tänka på vad man har på sig. Och helst kräva studiotagna byline-bilder.

Alltså, jag VET ju hur verkligheten ser ut, speciellt för frilansare som lever på sina egna personliga varumärken (shit vad jag hatar det uttrycket)och för unga vikarier som fastnat i las-träsket. Men jag har lite svårt att garva åt eländet.

En kvällsreporter filosoferar

Det är så knäpptyst på redaktionen. Det är bara någon konstig fläkt som brummar. Hade nästan glömt det här, den kompakta redigerarkoncentrationen som slår till när deadline börjar närma sig. Ibland kanske de muttrar till- något om otillräckliga underlag eller pissiga ingresser. Ibland reser de sig, kollektivt, och äter/pausar/går ut och röker. Drar sina speciella redigerarskämt.

De är överlag ett väldigt speciellt släkte, redigerarna. För den stora allmänheten ett ganska okänt skrå. Men de bryr de sig inte om. De är inte som vi, de mer fragila, uppmärksamhetssökande reportrarna. Vi, som måste ha en rejäl byline och ständig bekräftelse från nyhetschefen att vi gör ett bra jobb.

Sånt bryr de sig liksom inte inte om. Sånt tjafs. Jag tror att det beror på att de liksom står över. De vet ju att de är ryggraden. Hjältarna. Att utan dem blir det ingen tidning. Basta.

Mitt tillfälliga jobb

Oj vad jag jobbar. Jobb, jobb, jobb.
Ringer till diarieansvariga. Tar hem undersökningar/domar/anmälningar. Ställer folk till svars. Riktiga Nyheter. Viktiga grejer.

Stör mig inte, jag granskar.

Tänk, jag har faktiskt inte glömt hur det går till.

Eat this alla skeptiker

Jag var ju i juni hos min spåman, i en stund av tvivel och depression. Han kom fram till följande, vilket nu har slagit in.

I slutet av september skulle jag få besked om ett nytt jobb, check.
Skulle få det via kontakter, check.
Jobbet ska starta senare under hösten, check.
Det kommer att bli lite nytt för mig, check.
Bli ganska krävande, check.
Men kul, check (hoppas jag).


Precis så som universum har tänkt ut alltså.
Skönt.

Opium för redaktionen

På min förra arbetsplats käkade vi tårta sjukt ofta. I snitt säkert en gång i veckan. Det blir ganska mycket tårta på ett och ett halvt år. Trevligt så klart och alltid med tillhörande utrop om vår egen förträfflighet och hur OTROLIGT bra det gick och vilket STÖD vi hade i styrelsen och så.

Tänker på all den där grädden och det där sockret och den gröna marsipanen som fyllde våra kroppar och fördunklade våra hjärnor. Är man på en konstant sugar-high så tänker man kanske inte helt klart.

Tror faktisk vi käkade tårta in i det sista. Tänk, där stod vi, med trinda fetglänsande kinder. Glada, med munnarna fulla av sockerkaksbotten och sylt. Ovetande och lyckliga.

Det lustiga är att det äts en jädra massa tårta även nu, på mitt nya "jobb".

I snitt en gång i veckan skulle jag tro. Med samma glada tillrop.

Undrar vad man kan dra för slutsatser av det?

Var finns en snäll katt när man behöver den

Vissa dagar vill man liksom bara kura ihop under en filt, äta choklad och läsa en bra bok. Ta ett glas rött så fort det inte känns alkismässigt. Gärna framför en brasa med en spinnade katt i krokarna. Idag är en sådan dag. Men så blir det naturligtvis inte.

Istället ska jag uthärda.

Som vanligt alltså.