Var på galapremiären av en av höstens mest emotsedda filmer igår, nämligen Låt den rätte komma in. Jag blev livrädd av boken och har väntat på den här filmen likt ett barn som väntar på att tomten ska komma. Var den då värd väntan? Nja. Världens tråkigaste kommentar kommer här nu men den går faktiskt inte att undvika: Boken var bättre.
Såklart. För så är det ju när man ska överföra massivt stoppade boksidor till rörliga bilder i cirka två timmar. Man måste rensa, ta bort, döda sina darlingar. Filmmanuset fokuserar på Oscar och Eli och deras fina spröda vänskap. Och ungarna är fenomenalt bra. Närbilderna på den stackars mobbade Oscar, med fruset snor på överläppen, utlämnad i ett kallt, kalt, vidrigt öde Blackeberg etsar sig fast.
Det är snyggt och välspelat. Hela produktionen andas kvalitet. Men. Har man läst boken så saknar man så mycket. Framförallt känns det som rena rama helgerånet att slarva bort Per Ragnars roll så monumentalt. Karln skulle ha kunnat få göra sitt livs roll som den hemska pedofilen som förser sin lilla vampyr med blod. Nu är hans insats, visserligen bra, reducerad till en biroll med ganska otydlig funktion.
Jag vet inte. Kanske är det bara jag. (Redan trött på vampyrer). Men jag kan inte stämma in helhjärtat i den redan massiva hyllningskören.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar