Blodig höst

Åh, jag sliter mitt hår i bitterhet här hemma på Kungsholmen. Jag vill ju inte alls vara här. Jag vill ju vara i Malmö. Jo, chockerande nog. Den här tiden på året är det inte så dumt faktiskt, eftersom den pålitliga tillställningen Malmö Filmdagar pågår just nu.

Brukar ju vara där. Mingla med branschen, kalasa, se på höstens filmer, scoopa, springa runt som en tok och fixa årets alla julklappar genom att plocka hem den väl tilltagna goodie bagen.

Men i år- icke.

Jag får väl nöja mig med att mentalt boka in mig på ett besök av "Låt den rätte komma in" senare i höst. Den ska, enligt uppgift, vara helt fantastisk och läskig som fan.

Bådar gott.

Årets roligast bloggpladask

Ok, helt sist på bollen men ändå: Ho ho ho!

Gissa om det sitter två bakrusiga kvinnor i Grekland och har ångest just nu.

Och redaktörerna på den där bloggen MÅSTE ju skämmas. Ok, de fick sin uppmärksamhet..men ändå liksom, till vilket pris?

Dagens tårta

Här kommer ett litet tips från Mirres blogg. Kolla in den här bloggen, den handlar bara om knasiga tårtor (obs, köpta ej home made). Det kan man behöva.

Jag kommer aldrig att jobba i den här stan igen

Förmodligen borde jag ligga i fosterställning och ha ångest just nu. Men det som hände mig igår är så konstigt att jag bara kan skratta åt eländet. Skratta - hela vägen till närmsta parkbänk.

Följande osannolika händelsekedja inräffade alltså igår em. (Av hänsyn till alla inblandade, framförallt mig själv, så är alla namn fingerade)

14.50. Mailar till Arne på Stora Tidningen för att tjatfråga om han läst min ansökan ännu.
14.55. Cyklar iväg för att träffa L och fika.
16.30. Kommer hem och står i hissen på väg upp till lägenheten.
16.31. Det ringer. Dolt nummer. Mottagningen i hissen är katastrofal (HATA HATA HATA 3). Mitt hjärta tar dock ett skutt när jag, i knastret och bruset, uppfattar orden: "Hej det är Arne från Stora Tidningen, oj vad jag hör dig dåligt".
"Ja, jag står i en hiss, säger jag, kan jag ringa tillbaka när jag kommer in till lägenheten". "Ja, gör det, du kan ringa till växeln och be att de kopplar till mig".
16.40. Slår upp numret till Stora Tidningen och ber dem koppla till Arne. Han svarar inte så jag lämnar ett meddelande. "Hej hej, det är Mirre här, du nu står jag inte i hissen längre och lovar att svara om du ringer upp igen".
16.50. Arne ringer inte tillbaka. Så jag ringer igen. Fortfarande inget svar.
17.05. Ringer det. Dolt nummer. "Yes", tänker jag. "Hej igen, det är Anders från En Annan Stor Tidning, varför ringer du inte upp"?
17.06. Jag dör lite inombords.

Av detta kan man dra två slutsatser. 1. Jag är en idiot. 2. Jag ÄR en idiot.

Tanten i huset bredvid

Har ju, som uppmärksamma Mirres blogg-läsare vet, varit väldigt arbetsbefriad de senaste månaderna. Har tillbringat extremt mycket tid på balkongen kan man säga.

Upptäckte redan i början av sommaren att det ofta sitter en tant på en balkong snett mitt emot mig. En ganska sunkig tant. Hon röker ganska mycket. Gula Blend kanske. Hon läser inga tidningar eller böcker och verkar inte ens bry sig om ifall det duggar eller blåser. Hon sitter fan på den där balkongen och ser sunkig ut och röker jämt och ständigt. Hon stirrar liksom bara rakt ut i det stora nothing som verkar omge henne.

Jag blir provocerad av någon underlig anledning. Kamma håret och ta på dig en bh vill jag skrika till tanten. Och fimpa för fan.
Och alldeles nyss hände något som faktiskt skakade om mig lite: Hon vinkade till mig.

Smaka på den. Tanten mitt emot vinkade till MIG.

Nä, nu är det fan dags att ta sig samman.

På pluskontot

Hittills har jag plöjt ner exakt 0 minuter i det hära OS.
Måste säga att det känns som ett mycket bra beslut.

Sprack ju direkt

Nu ser jag ju att dokumentären "Hjälp- jag kan inte sluta fisa" går i fyran ikväll...fasiken...får se hur det blir med min nya livsstil...

Inget mer Du är vad du äter

Har bestämt mig för något radikalt. Jag ska sluta se på tv. Tänk på alla timmar av slökollande i soffan, tänk om jag hade plöjt ner dem på något vettigt. Då hade ju min succéroman varit klar nu. Jag hade typ sprungit marathon och kanske hunnit doktorera.

Kort sagt, jag hade haft ett fritidsintresse. Utvecklat mig. Ok, jag kan berätta om hur det gick i Pussycat dolls men fattar jag egentligen vad som pågår i Georgien? Nä, just det.

Så nu ska det bli bot och bättring. Mitt första projekt är att börja läsa mer böcker. Bok nr 1: "Bibeln på 100 minuter". Jag köpte den igår. Återkommer när jag är klar.
Nu ska här fortbildas.

En mycket märklig eftermiddag

Medan jag större delen av tiden känner mig hyfsat ateistisk, medveten och odlar journlistskador som cynism och misstro, finns det (tydligen) en liten, liten del av mig som älskar att frossa i new age-tokerier.

Jag vill helst inte erkänna detta. När jag till exempel för några år sedan, för en mindre nogräknad tidning, fick testa jobb som inkluderade auraläsning och blev hypnotiserad för att kunna se mina tidigare liv, så garvade jag lika högt som alla andra. Men egentligen så mös jag ordentligt, där i mitt rökelsedoftande inre.

Jag kan (tydligen) inte låta bli att ge mig i kast med det. Utan att tveka tackade jag ja till att gå på seans med C. SEANS. Hur crazy är det? Tokigt medium pratar med andarna. Ni hör ju. Hur spännande som helst.

Så där var vi, igår, i en lokal med ca 25 andra kvinnor. Förvånansvärt få hade hennafärgat hår och kanske var det bara någon enstaka som har klippkort till frigörande dans-kurs på helgerna.

Mediet var en gullig kvinna som hade ett väldigt oproblematiskt förhållande till det faktum att hon kommunicerar med andar närhelst hon vill. Bland annat snackade hon med en ande som (tydligen) ville snacka med mig. Med MIG!

("Det är en trevlig, sprudlande äldre dam, ganska rund, som är väldigt levnadsglad och omhändertagande. Jag får en känsla av att hon är din mormor eller farmor")

Var inte det fint? Anden (eh, "farmor") ville pusha mig och sa att allt kommer att ordna sig och att jag är stark och på rätt spår och att det bara är att ta på sig vingar, så flyger man.

Ja, jag kände mig peppad och upplyft iaf.

Tjoho - inge whiskas för mig

En hurtig människa från banken ringde upp mig häromdagen. Hon ville snacka sparande.
Faktum är att jag är väldigt bra på att spara pengar. Gillar tanken på pengar på hög. Mitt mål är att någon gång i framtiden kunna göra en Joakim von Anka och BADA i mina besparingar i ett stort valv, iklädd enbart en cylinderhatt.

(Ok, nu gick det överstyr).

Iaf. Jag gillar att spara och är bra på det. Vilket bankmänniskan bekräftade så fint eftersom hon uttryckte oro över att jag inte sparar optimalt. Sagt och gjort, jag bokade ett möte.

(Möte med banken. Ah, mitt vuxna liv är så härligt).

Jag svidade upp mig och försökte se seriöst intresserad ut när det började snackas räntefonder och obligationsindex. Och så insåg jag att mitt idoga privata pensionsparande (älskar't, varje månad myser jag till när jag får föra över lite deg till mitt pensionsspar) har gått åt skogen hela året. Skandal.

(Alltså, allvarligt, det här med börsen, är det verkligen så lyckat?).

Vi blev bekymrade, bankkvinnan och jag. Drog ihop ögonbrynen och hukade oss framför hennes dator och försökte få grepp om situationen. Jag såg framför mig hur jag får bli fattigpensionär som lider av ledgångsreumatism på något hem långt borta i en avlägsen förort. Dusch en gång i månaden och middag bestående av kattmat.

Men så lyste hon upp och förklarade att allt förmodligen ordnar sig om jag lägger mina pengar i en ny superfond. Så jag blundade och hoppade och BYTTE.

Hela 7300 spänn förflyttades igår ute i börscyberrymden.
Puh, framtiden är räddad.

Jag vet hur det känns

I dag går tankarna till de forna konkurrenterna på City. Det rapporteras om tårar och kaos och ont-i-magen-stämning.

Trist som fan.

Shit, hur snabbt gick de här tio?

För ganska exakt 10 år sedan flyttade jag till Paris. Sicken klyschig grej, 20-årig blond svenska drar till Paris och börjar jobba som servitris, tragglar med språket och med fransmän, äter baguette, kommer in på alla "coola" ställen, festar hejvillt, upptäcker alternativa livsstilar och ställen, åker till ockuperade hus, röker på, blir konstnärlig, blir feminist.

Ja ni vet. Ungdomen.

Åker numera alltid till exakt samma kvarter och återupplever den här tiden, då och då när jag får behov av lite miljöombyte. Det är ungefär likadant och alltid lika härligt, även nu när jag är 30.

Fast nu är de bättre på engelska, froggarna, så det är inte riktigt samma sport (i alla fall om man pratar engelskan med kraftig fransk brytning, det är sjukt men sant).

Om ytterligare tio år kanske vi kan förstå varandra helt och hållet, jag och se frrrench.

Que sera sera och allt det där

Saker och ting blir ju aldrig som man tror. Universum har haft en tendens att trilskas med mig typ hela sommaren. (Ska man lära sig ödmjukhet? Att kämpa? Vad? Putain merde). Men nu åker jag till Paris. Ändå.
So long.
(Avstår den avslutande "suckers" eftersom den största suckern just nu är lilla moi. Onödigt liksom.)

Det är inte bara borta i väst det händer

Det finns saker som man som infödd stockholmare bara inte gör.
Och då menar jag inte pinsamma saker som att racka ner på göteborgare/skåningar/norrlänningar (låt dom leva sina liv i fred, hur kul kan det vara liksom) eller att vara dryg mot främmande människor på stan/i tunnelbanan/i arbetslivet (det är inflyttade med mindervärdeskomplex som ger oss a bad name. Seriöst.)

Och man deltar inte i urbana festligheter a la Vattenfestivalen.
Visst,det är säkert kul och bra på alla sätt om det ordnas spektakel på stan.
Men jag skulle aldrig komma på tanken att vara med.

Så döm om min förvåning när jag i går natt (efter en respektabel sittning på Tranans uteservering) plötsligt befann mig i en 50 000 huvuden stor skara stuffande människor mitt på freakin Stureplan. Det pågår tydligen någon form av festival. Info om detta har, antar jag, gått ut till befolkningen. Men den har, av naturliga skäl (man filtrerar ju bort det som liksom inte angår en), gått mig spårlöst förbi.

Så där stod vi, Bea och jag. Omringade av unga, glada människor, uppklädda till tänderna. (Alla hade läst senaste Sofis Mode, I swear!). Jag blev tafsad på av en yster yngling. Sen åt vi korv.

Det hela var väldigt besynnerligt.

Stora svarta moln

Åh nej.
Det kommer att bli en sådan där jobbig dag idag. När allt bara går fel. Det har redan börjat dåligt och jag har svårt att se hur det ska kunna vända.

Kanske kan min lunch idag pigga upp lite. Kanske kan bilderna på Angelinas tvillingar göra någon positiv inverkan.

Men jag tror inte det.

Big time "katching"

Men vad faan är det här med att ALLA jäklar ska skriva böcker? Är det svenska folkets innersta hemliga dröm? Att få publicera ett skönlitterärt verk? Nästa stora generationsroman? Skriva autografer och ligga runt på Bokmässan? Det verkar ju så. I alla fall den delen av befolkningen som jobbar inom media. Jädrars vad det puttrar författardrömmar...

(Fundering:Det kanske är resultatet av att texterna i tidningar blir allt kortare. Man känner sig snöpt. Man känner sig oförlöst. Man måste skriva av sig. Voila: romanidén är född).

I och för sig, hur svårt kan det vara. Med tanke på folk som blir publicerade menar jag. Och tjänar multum. Hmmm...en best seller liksom. Kanske borde testa. Deckare, chick lit eller nåt pretantiöst..får se. Undrar hur man gör? Vad sägs om den här inledningen?

"Dörren smällde igen och ekot hördes genom hela fastigheten. Hennes klackar smällde mot stentrappan när hon gick de fyra smala trapporna ner mot porten och gatan. Hade hon tittat hade reflektionen av en rufsig ung kvinna med resterna av nattens smink, fylla och kroppslukter synts i portens glas. Som i trans lyfte hon på fötterna. Ett steg i taget. Måste fortsätta gå. Uppgörelsen hon precis lämnat bakom sig, orden som utväxlats var alldeles för smärtsamma för att vara nära. Hon måste bort och gick längst Hornsgatan och den vackraste morgnen hittils den här sommaren. Inte för att hon lade märke till solens värmande strålar över Slussens vatten eller lade notis om måsarna som skrek över dagens första lass med turister och andra morgonpigga som skulle ta båtarna över till Djurgården. När hon passerade Slottet märkte hon att hennes hälar blödde, skavda av de nya skorna som varit så snygga föregående kväll. Då, när allt fortfarande varit normalt.

Hon fortsatte gå, utan att ta hänsyn till den begynnande smärtan i fötterna och benen. Hon gick hela vägen hem till den lilla ettan i Vasastan och kunde inte tänka på någonting förutom en enda sak: Hämnd".


Va, va, va? Är jag on to something? Vill man läsa mer?

Så jäkla snuvad

Alltså, samer. Seriöst vad är det med ursprungsfolk som hävdar sin rätt att inte utvecklas. Fortsätter att tjafsa om sina renar eller landområden eller vad det nu kan vara. Vakna och lukta på kaffet, flytta in till stan och ta ett jobb som alla andra, liksom.

Detta var länge min inställning till samer. Tills det kom fram i somras att jag ÄR same. Eller, åttondels same. Någon (eh, mormor) hade visst glömt att informera om sitt ursprung. Helt galet, det kom fram av en slump när morsan av oklar anlednig slog sig i slang med en same som hävdade att han visste hur det låg till med oss. Fatta chocken! Jag, en same! En city-same. Jag var tvungen att rusa till Sturebadets same-spa och känna mina rötter. Efter en synnerligen härlig massage slog jag mig ner i avslappningsavdelningen och läste en bok om mitt folk. Och jäklar vad illa behandlade vi har blivit genom åren. Helt sjukt förtryckta, världens skandal.

Ah, kände hur jag ville engagera mig, förena mig med andra ursprungsfolk (hellre på Hawaii än på Grönland om jag fick välja)och kanske köpa en ren.

Och sen visade det sig att alltihop var fel. Vi är inte samer. (Man ska faan aldrig kolla upp en bra story). Det fanns inga livslögner i släkten. Inga exotiska rötter. Är bara supersvenne igen och det känns så tomt.

Det är ju nästan så jag önskar att jag var adopterad eller nåt.

Mitt sommarlov

Jag badade. Undvek solen. Drack mycket. Cyklade på fyllan (rekommenderas ej). Var på landet. Verkligen UMGICKS med mina vänner. Tänkte inget, det är sant var typ helt tom och avslappnad. Hade det nice. Körde lite bil för första gången på tre år. Kom på att det är dags att ta det där förbannade körkortet nu. Grillade och kollade på Ernst. Planerar att gå på en seans.

Har nog blivit en slacker. Misstänker att jag aldrig mer kommer att jobba. Ser ni mig på någon parkbänk i stan senare i höst så har jag full förståelse om ni tittar bort.

Ok då, nu är det faktiskt höst

(Så då är det väl dags att börja blogga igen)

Bevis nr 1: Grillfest med mediapersonligheter. Med regn. Typiskt hösten.