PR-människor, hör upp!

Det finns en scen i filmen "Barnförbjudet" (1979) av Marie-Louise Ekman (hon hade ett annat efternamn på den tiden), som beskriver exakt hur jag känner mig ibland. Sune Mangs (kreddad på IMDB som "The man with the sausages") sitter i en buss, med två varmkorvar. Han är uppretad. Han är väldigt tjock. Han svettas. Är ganska jobbig. Framförallt så är han jävligt trött på alla amatörer som verkar plåga honom, som den stackars busschauffören som misslyckas med en inbromsning. Korvarna flyger.
– De kan inte sitt yrke, fräser och frustar han fram. Och ser medelåldersmansplågad ut.

Det hela är väldigt underhållande och man förstår på något vis hans frustration. Det ÄR sjukt jobbigt att vara omringad av (mer eller mindre inbillade) klåpare. På senare tid har jag börjat bli allergisk mot pressmänniskor. Eller pressmuppar som en kollega uttrycker det.

Vissa är hur bra och proffsiga som helst. Fattar sin roll i det här ibland intrikata spelet där press ska möta artist/konstnär/skådis och ljuv musik och förhoppningsvis svarta rubriker ska uppstå.

Men vissa är rätt och slätt usla. Förvånande usla. Jag kan iofs leva med pressfolk som är okunniga om olika tidningar eller inte förstår vikten av att kunna leverera en nyhet, gärna exklusivt. Det är, trots allt, MITT jobb som reporter att fixa.

Men när det tror att de kan få bestämma VAD som ska skrivas och NÄR. Och tror att man är helt jäkla DUM I HUVUDET och att fenomen som textreklam inte är problematiskt. Och framförallt när de är okunniga i våra grundlagar- DÅ, precis då- känner jag mig som den stingslige, svettiga, sure Sune Mangs.

Åh, ge mig en varmkorv. Eller en helg. Jag behöver nog slappna av lite.

En vanlig dag på jobbet

Ibland är det nog bara bra att vara lite småbakis på jobbet. Med en gnagande huvudvärk och dödlig trötthet tar man liksom lättare på saker och ting. Som att man, ofräsch och sönderjobbad, med typ en kvarts varsel ska sticka iväg till Grand hotell och träffa Silvstedt- the amazon queen.

Jag, som knappt har borstat tänderna idag, stod plötsligt eye to eye med vårt käcka bombnedslag från Bollnäs och försökte ha någon slags röd tråd i mina frågor. (Vad det handlade om? Kan inte säga- då blir jag nog skjuten av presspersonen som höll i trådarna).

Hon är vääääldigt lång iaf. Och mycket smalare än jag trodde. Och väldigt sminkad. Och väldigt blond. Och ja, ni vet, sådär svengelsk. Verkar lite gullig på något vis.

Sedan åkte jag och foto-Frida (som fick ta bilder i exakt 30 sekunder innan Rodeo skulle in och snacka) tillbaka till redaktionen. Jag- mer zombielik för varje sekund.

Då ringde en känd svensk man som jag fan inte vågar namnge och var arg. Väldigt arg. Och jag höll nästan på att somna (och jag tror vi blev lite kompisar på slutet, fast jag vet inte säkert).

Som sagt. Lite alkodimma är fan den bästa ångestdämparen.

Jag lät mig inte luras

Den här karln- min skånske kollega Martin- försökte inbilla mig igår natt att man inte blir bakis av att bara dricka whiskey. Jag trodde honom inte, trots att han blev uppbackad av Svt Malmös utsända. Skåningar alltså.
En gång skojade jag med Martin och bad honom ta med sig en spettekaka till min kräftis.
Då gjorde han det.
Whiskey och spettekaka- det är han grym på.

Och att dra loss scoop såklart. Jädrar vad vi har jobbat.

Ständigt denne Persbrandt

Karln är ju med i allt, ALLT. Säsong ut och säsong in. I höst är det Beck-repriser, Måsenbloggbråk, den där "Solstorm" som det iofs skvallras om inte ska vara särskilt bra (men vem bryr sig, knappast Persbandt i alla fall. Han överlevde ju "Gangster" och tom "Tre solar"-debaclet utan alltför många hånfulla kommentarer).

Dessutom är han med som sig själv i inte mindre än TVÅ nya filmer. Först "Underbar och älskad av alla". Och så i "Ett öga rött". Det är fan stort på riktigt. Skulle gärna utveckla mer kring varför vissa skådisar ALLTID är med (tänk Nyqvist, Lassgård, väl valda Skarsgårdar och ja just det- Persbrandt- och fyll i resten själva) för jag är just nu redo att nanna efter att ha småjoggat i Malmö stad kors och tvärs som en galning hela dagen.

Filmdagarna är sig lika, alla gamla stötar är här. Imorgon ska jag jobba ännu hårdare. Och på kvällen blir det partaj. Förra året urartade det totalt vill jag minnas...har ett blekt minne av att Orvar Säfström sjöng hårdrockskaraoke. Men det kan vara en dröm också.

Ha di guoåt, som di säjer haor i Malmoue.

Mot södern och filmdagarna

Imorgon ska jag åka till Malmö. Det är dags för filmdagarna och det brukar ju vara kul.

Kom dock precis på att jag inte gillar Malmö. Bodde där i ett sjukt långt och på alla vis plågsamt år en gång. Känner redan den gamla goda skåneångestklumpen i magen. (Flashback: falaffel-tristess-smärta-förnedring-torson-fattigdom-misslyckade uppkörningar-ensamhet-brutal hemlängtan).

Och ändå har jag verkligen jobbat hårt på att få åka dit den här gången. Herregud, övertalningskampanjen för att få jobba på filmdagarna startade redan i våras. Jag inbillar mig nog att det för varje gång ska kännas lite bättre. Att stunden kanske har kommit för mig att åka dit och försöka brotta ner Malmö i brygga. Och kanske för en gångs skull få hamna i överläge.

(Jag är då verkligen en masochist).

Oh well, wish me luck. Och jag antar att jag kommer att sitta lite på Tempo och pimla rödvin mellan varven om det är någon som undrar.

Lina träffar Calle och Alex

Min kusin Lina träffade nyligen på de inhyrda bröderna brothers i Ystad när de stod och sprutade skumpa på lokalbefolkningen.
Eftersom redaktionen av en ren slump samtidigt befann sig i en annan del av Ystad (tydligen the place to be) börjde hon snacka lite med de småstadscruisande karlarna och frågade om de också var där på konferens och om de kände mig.

- Ja visst, sa Alex.
- Ja, det är hon som drejar, sa Calle.
- Nej, nej, sa Alex.


Det är hon som drejar?

Det är så konstigt på så många sätt.

Hur blir man framgångsrik?

Jag tror det hela handlar om att gå upp tidigt på morgonen. Alla morgonpigga människor är fan små jäkla arbetsmyror med inbyggda energidepåer och framgångskompasser. De som går upp riktigt snuskigt jäkla tidigt, typ 05.45 och hinner plöja alla morgontidningar, lyssna på ekot, powerwalka, äta en balanserad frukost och vara nyduschat fräscha och piffigt färgkoordinerade i klädseln och på jobbet- fulla av livslust och bubblande av ideér - före klockan 08.30. Det är de som är the winners. Det är jag säker på.

You snooze- you loose.

Fan.

I'm mad as hell and I'm not going to take it anymore

Åh, nu tycker jag att alla som inte har sett "Studio 60 on the Sunset Strip" ska bänka sig framför SVT1 kl 22.00. Första delen går ikväll- och det är riktigt, riktigt bra. Förutom att manuset är grymt, skådisarna perfekt smarta och roliga och ämnet otroligt intressant (tv om tv är alltid bra) så innehåller avsnittet också en fantastisk blinkning till en av mina favoritfilmer. Mästerverket "Network" (1976) av Sidney Lumet där Faye Dunaway är iskall tv-boss och grymt snygg.

Tyvärr chanserar serien efter bara fyra-fem avsnitt så passa på att njuta av lite smart amerikansk tv-serie när den är som bäst ikväll.

Jag ska lära dom allt jag kan

Jag är tydligen inne i en "det är roligare att säga ja"-fas i mitt liv.

Bellmansstafetten är ett käckt exempel (som jag ångrar så djupt så djupt).

Och nu ska jag gå och bli föredragshållare minsan. Ett mediegymnasium har hört av sig och efterfrågat mina tjänster. Tydligen använder sig ungarna av tidningen i sin undervisning. Tydligen tränar de på ingresser med hjälp av oss. Tydligen är vi deras idoler. (Förmodligen så är det bara något de säger för att jag ska våga mig dit).

Känner plötslig skrivkramp. Brukar aldrig tänka på att folk faktiskt läser det jag skriver. Jag menar om man verkligen, VERKLIGEN skulle tänka på att en halv miljon människor läser tidningen varje dag så skulle nog en rätt kraftig writers block kunna sätta in. Ska genast förtränga, fan ska ju träffa Oldsberg senare idag.

Men det blir nog kul att höra vad ungarna har att säga. Ska göra allt jag kan för att coacha de små liven. Och uppmuntra dem att satsa på en riktig utbildning istället och glömma alla tankar på att jobba med media. He he.

Gud jag har glömt hur små/stora gymnasiekids är. Går det att prata med dom som till vuxna? Fattar de? Känner inga i den åldern längre. Hoppas de inte är kaxiga bara. Shit nu när jag tänker på det så var jag ju själv aldrig så smart och självsäker som just i gymnasiet. Fan jag visste ju ALLT och tyckte det var extremt kul att ifrågasätta töntiga föredragshållare..åh nej...fan jag kanske borde öva lite mer på att säga nej...

Veckans bästa tips

Ursäkta det tillfälliga matbloggandet. Men detta är faktiskt ett otroligt bra smoothie-tips som jag fått av min kollega Linda. Testade häromdagen och har blivit beroende. Jag lovar att det är smaskens.

Du behöver:

En handmixer.
En avocado.
Frusna hallon.
Tranbärsjuice.


Gör såhär:

Lägg i den skalade avocadon i botten av mixerbehållaren. Fyll på med frusna bär nästan ända upp. Häll på tranbärsjuicen till toppen. Mixa. Njut.

Ok, nu återgår vi till väsentligheterna.

The artist formerly known as Mirre

Ibland, när man nästan drunknar i pr-kupper, kommentarshat på Resumé och Dagens Media, sitt eget grubblande om mediefenomen och diverse navelskåderi, kan det vara skönt att lyfta blicken lite.

Smaka på lite finkultur.

Och bli indragen i konstprojekt. (Shit, tänk att det alltid är lika spännande att gå till måndags-Tranan. Odödlighet över köttbullarna-fantastiskt).

Kan inte avslöja så mycket men jag har bidragit till en liten (men naggande fin och väldigt kärleksfull) del i konstbiennalen i Göteborg i helgen.



Konstnärliga typer. Bea och Marielle hjälpte också till.

Nya Martin-boken

Men allvarligt talat, VEM bryr sig???

Martin och Dilba kan ju ha varit det tråkigaste paret någonsin till och med när det begav sig. Och nu, typ hundra år senare så..sorry..jag kan faktiskt inte bry mig mindre om "skandalboken", skriven av denne Martin som verkar vilja pressa ur det allra sista ur sitt äktenskap med popsångerskan Dilba, innan han för gott förpassas in i has been-facket.

Om denna kiss-divorce-and-tell (med ett bäst före-datum som sedan länge har passerats) är det minsta rolig/spännande/snaskig/välskriven så lovar jag att äta upp min hatt.

Fram till dess tänker jag fortsätta häpna över det faktum att den överhuvudtaget A) finns och B) uppmärksammas.

Medelklassborgen håller mig fången

Facebook- vilken hysteri. Nu måste folk faktiskt SLUTA facebooka så mycket på arbetstid. Jag hinner inte jämför tv-serier och filmer, berätta vilka städer jag varit i (VEM bryr sig??) och svara på frågor om ditten och datten! Eller reflektera över om det är ok att inte adda någon som vill bli ens kompis. Får man det? Eller är det värsta dissen? Och hur bra måste man känna någon för att adda den?

Tänk om man addar någon som, ba "Eh, vem fan tror hon att hon är, liksom. Varför skulle jag adda henne".

Kan man verkligen vara kompisar på nätet och inte IRL. Svaret är säkert självklart om man är 12, men snart 30?

Åh, jag pallar inte!!!

En koll i timmen. Max.
För övrigt så har Ebba von Sydow 1831 kompisar.

Konversation vid frukostbordet

M: Alltså, ibland kan jag känna att jag liksom har lurat Stockholm.
Jag: Vad menar du?
M: Jamen, här kommer jag, direkt från hönsen och korna, och bara fintar bort Stockholm hela tiden och får saker som lantisar som jag inte borde lyckas med.
Jag: På vilket sätt, att du ligger med mig eller?
M: Ja. Och så bor jag på en adress som är lite för fin och så har jag på senare tid bara haft jätteroliga bra jobb.
Jag: Din lilla streber.
M: Ha ha, jag har överlistat Stockholm.
Jag: Hur känns det?
M: Tror jag börjar få lite hybris faktiskt.

Dags att ta i med hårdhandskarna

De senaste 8 åren har jag gått upp 8 kilo. De har liksom smugit sig på, i takt med att livet blivit stabilare och jag mindre neurotisk och tillåtit mig själv att dega ner mig i sambosoffan och äta typ chips.
Men nu får det vara stopp.
Det här håller ju inte.
Jag fyller för fasiken 30 om ett halvår- vem vet var denna smygeskalerande trivselfetma kan sluta?

Now is the time, liksom. Så från och med nu är tänket mer ätstörning än "det ska va gött å leva".

Återkommer med resultaten men jag kan säga att det hittills går mycket bra. Ett kilo minus på en vecka. Är mycket nöjd.

Mingel på Guldknappen

Ah, modevecka! Cissan och Malin är som små fiskar i vattnet. Tydligen har Klas Lindberg någon slags beef på g med cissan. Ska bara svepa lite mer vin och kolla in goody bagen innan jag drar hem och kollar in det hela på hans blogg.

Det här med Stureplan

Det första stället jag var ute på i Stockholm hette BZ och låg brevid Chinateatern. Jag var väl typ 15 och jag minns inte hur det var möjligt (förmodligen var det väl någon som kände någons storebror som kände någon mindre nogräknad vakt) men jag och mina polare hängde där lite då och då när vi inte bara drev omkring på Stureplan (jo, det var lite det man gjorde på fredagkvällarna när man gick på högstadiet på Östermalm. Hängde på Stureplan. Med ont i magen för att man förmodligen inte var lika häftig och snygg som någon av de andra, ja ni vet den där vanliga tonårsångesten).

Några år senare började det där styras upp lite bättre. Med falskleg, kort kjol och grymt självförtroende betades ställe efter ställe av och innan jag fyllt 18 hade jag nog varit överallt där man skulle. Inklusive Café Opera, Stures (som vi kallade Sturecompagniet för då), Gilda, Gino och allt vad det nu hette.

Sedan kom lite mer krav på kvalitet in i bilden. I mitten av 90-talet föddes någon slags klubbkultur, alla coola var hiphopare och jag minns att jag aktivt valde bort bratskulturen som också hade börjat se dagens ljus då. (Minns också att jag hade ett par grymma svarta satinbyxor och ett par lackskor med höga klackar som jag kände mig grymt snygg i). Jag började hänga på Various på Tuben på Odenplan. Och Fusion, trots att den förhatliga 20-årsgränsen ofta satte käppar i hjulet.
När G-klubben slog upp portarna i sina olika lokaler föddes en ny era.
Nästa stora kapitel var väl Berns. I källaren där, vid en pelare, utspelades min vuxna ungdom.

På senare år är det stadigt Tranan och Riche som gäller och något enstaka besök på Spy Bar eller Berns (samma källare fast ändå inte). Kanske en sommarklubb vid väder, förslagsvis pålitliga F12 eller årets nykomling China.

Ok, vart vill jag komma undrar kanske en otålig läsare.
Jo, under alla dessa säg 12-13 år av regelbunden utgång i denna min härliga hemstad, har jag aldrig råkat ut för något..läbbigt. Trots att jag nästan alltid varit singel, ung, gått hem ensam i soluppgången (sorgligt ofta om ni frågar mig), säkerligen packad och yr. Men en händelse etsar sig fast. Och ironiskt nog utspelar den sig på just det ställe som i dagarna undgår ett dramatiskt varumärkesförfall om ni frågar mig.

Nämligen på Stureplan och det brattiga Sturecompagniet någon gång i vintras. Jag hade blivit medbjuden på en sk torsdagsmiddag, då kändisar, b-kändisar, polare till nattklubbscheferna och lite annat löst folk (typ väääldigt unga snygga tjejer) bjuds in för lite gratis mat och framförallt mycket gratis sprit. Det var väldigt uppenbart att många av tjejerna var där, just i egenskap av kuttersmycken. Faktum är att stämningen var lite den att typ alla tjejer i lokalen, som inte var kändisar, var lite allmän egendom. Hade halvtråkigt (nä, askass musik och extremfylla i sällskap med klonade brats är inte min melodi nu för tiden heller) men försökte ändå bjuda till och snackade med en kille som envist hävdade att han hade en präktig titel. När jag försökte tränga mig förbi honom lite senare passade han på att stoppa upp sin hand under min kjol.

Långt upp. Bara sådär.

Jag blev alltså TAFSAD PÅ. En vuxen man tyckte att det var en skön grej att helt enkelt ta för sig lite.

Jag blev så chockad. Visste inte hur jag skulle reagera eftersom det inte har inträffat sedan mina yngre tonår att någon av det motsatta könet trängt sig på på ett sådant extremt sätt. Ingen runt omkring reagerade. Och mesiga jag gjorde ingen stor sak av det.

Fast i efterhand har jag ändå inte kunnat släppa det. Jag tror att det värsta med hela scenariot är att det var så uppenbart att det fanns två typer av tjejer. Dels de som är lite kända och respekterade och inbjudna för att de liksom ÄR någon. Och så de tjejer vars enda funktion var att liksom..vara snygga. De här tjejerna som det har skrivits en hel massa om i media de senaste dagarna. De som är "till salu för en drink" som en kvällstidning skrev idag. De som råkar riktigt jävla illa ut. De som man kan tafsa lite på utan att någon höjer på ögonbrynet.

Jag säger inte att det bara är på Stureplan det tröttsamma hora/madonnatänket lever och frodas. Men det finns där- no doubt.

Just det ja, en gång blev jag faktiskt drogad på Riche. Men det tar jag någon annan gång.

Underhållningen är på plats

Mannen på bilden är iförd vuxenblöja och rattmuff. Säljarna har beställt in sin andra bricka shots. Själv klunkar jag rödvin. Snabbt.

Utsikt från hotellrummet

Jag älskar konferensen redan.

På väg till ystad

Hela redaktionen ska på konferens. Jag och linda fick bästa platserna i planet. Tänk om vi störtar. Då blir det nog ingen tidning på måndag..

18 kompisar and counting

Medan jag funderar ut vad jag ska ta mig till med mitt så kallade riktiga liv så lever jag rövare i Facebook-universum.
Bli min kompis nu!

Hårdast i stan

Slakthusområdet. Smaka på det. Blod och ruttna kadaver. Hit åker jag varje dag. Känns tufft för en innerstadstjej.

Självrannsakan

Asså, nu har jag fått höra från flera håll att jag låter konstig, kort och opersonlig.

Är jag sur eller?

Kanske.

Men vad är mitt problem då?

Vet inte.

Måste klura lite på det här.

Ok, kan vi prata om Stieg nu?

Har alla läst klart?

Bra.

För innan min Stieg Larsson-hysteri släpper helt så måste jag bara nämna några lösa trådar.

1. Mikael Blomkvists dotter. Figurerade kortfattat i första boken för att sedan aldrig nämnas i del två och tre. Lite skumt att huvudpersonens barn bara försvinner. Eller?

2. Lisbets Salanders tvillingsyster. Alltså, om en person begåvas med en tvillingsyster så räknar man med att det har någon slags funktion, några konsekvenser för en berättelse. Hade det varit en Agatha Christie-historia hade tvillingen varit en lurig mördare. Hade det varit en skräckis så hade tvillingen varit ond. Ja, ni hajar. Varför ens hitta på att Lisbet har en syster om hon aldrig dyker upp?

Alltså. Eftersom Stieg Larsson typ är gud så är det här såklart inga missar. Bara ytterligare bevis för att det låg flera böcker om Salander och co i pipen. (De första bevisen var att en snubbe på förlaget berättade det för mig, se Punkt SE, eh, någon gång i våras).

För övrigt vill jag, med lite distans, bestämt hävda att bok nr två var bäst. Och att jag såklart älskar Lisbet. (Ok, om jag ska vara liiite kritisk så är det kanske liiite överdrivet att hon är datahacker OCH geni OCH kampsportshjältinna OCH att alla älskar henne).

Men en intressant grej är att dessa superfeministiska böcker, fullmatade med sylvassa uddar riktade mot gubbslemssamhället vi lever i, verkar missa målet hos en del (män). Makalöst. Eller så fattar de precis men kan inte hjälpa sig själva utan MÅSTE sexualisera starka kvinnor stenhårt för att på så vis trycka ner dem. Gamal goding.

Typ: "Lisbet, hon är ju grymt porrig"

"Ja, hon skulle nog vara ett jädra åk. Den där Miriam Wu också. Höhö."

Suck.

Oj, vilket skämt

Sakta, sakta, ungefär som en snigel på tur, börjar mitt medvetande ändra riktning från semester-mode till alert jobbläge.

Det går sådär.

Tur att det är lunch snart.

Förresten, ska man testa det hära Facebook eller?

Ödsliga Kungsholmen igen

Jaha. Det gick ju fort.

Betald semester är som en berg- och dalbaneåktur på tivoli. Först väntar man i evigheter på att få åka, sedan sitter man plötsligt där och vet inte vad som ska hända. Innan man hunnit blinka är det över. Och sedan kräks man.

Dåligt:

1. På måndag börjar jobbet igen. Känner mig inte redo.

2. Mitt bankkort är avmagnetiserat. Eller nåt. Funkar har det i alla fall inte gjort på ungefär en vecka. (Lite problematiskt när man är på semester utomlands.)

3. Jag har blivit ölfet på semestern.


Bra, trots allt:

1. Tja, det regnar ju inte.