2008 - chockernas år

2007. Ett år av lugn. Utveckling i lagom takt. Ett år då jag fick lära känna uttrycket "rulla på i gamla hjulspår". Byggde upp ett sparkapital, utnyttjade min semesterrätt, blev rund och bekväm. Aningen bortskämd möjligen.

Så kom då 2008. Till en början var allt precis som vanligt och banne mig om kostymen inte började kännas lite för trång till slut. "Ska det vara så här nu, for ever", minns jag att jag funderade någon gång i mars. Stadigt jobb, sällskap och en utstakad framtid. Och då. DÅ. Skrattade ödet mig rätt upp i ansiktet och ställde allt på ända.
Chock nr 1. Inget jobb längre.
Panik. Fan, man saknar ju inte den där kon förrän den har stuckit till skogs. Och nu, utkastad i en brutal verklighet där det råder iskyla och osäkerhet i var mans blick, kan jag ju inte annat än förbanna min hybris. Och samtidigt börja uppskatta de små sakerna i livet: Ett eget postfack. En fungerande dator. Kollegor som vet vad man heter. En egen stol.

Nåja. Livet gick vidare. Hade en sommar fylld av lika delar framtidsångest som vintyngd lättja.

Sen kom hösten.
Och chock nr 2. Totalt livsstilsbyte. Återkommer om denna punkt lite senare.

Fick nytt jobb. Ingen höjdare. Fick nytt jobb igen. Bättre.
Chock nr 3: Drömjobbet!
Jo. Har cashat in- big time. Hoppas jag iaf. Det känns som att jag äntligen har hamnat helt rätt. Börjar på fredag.

Årets lärdom: Tro inte att du vet något eller kan planera något eller att situationer består. Det är bara att hänga med, bita ihop ibland och hoppas på en ljusning. Som ju alltid kommer.

Årets pinsammaste: Intervjuade Andreas Kleerup härom veckan. Ganska länge- om hans fantastiska år. Vad öppen och trevlig han är tänkte jag. Men vad han tjatar om det där galleriet. Så jag frågade lite om hans stormiga kärleksliv. "Eh, nja, jag är relativt nykär, det är väl snarare min bror som har blivit omskriven". Sa alltså Jonas Kleerup. Tack då, sa jag och lade på med blossande kinder. Sorry!

Årets måltid: En skaldjursplatå av klass i Träslövsläge i somras. Två timmar i solen på en uteservering. Ska jag minnas till jag dör.

Årets arbetskamrater: Gänget på Punkt Se. Fan, fina ni är.

Årets kompisar: Måndagsklubben på Tranan. (Även ni i exil i Thailand).

Årets kille: Min.

Årets barn: Agnes, Julian, Lucas, Bonnie, Vera, Gustav.

Årets mest överskattade hype: Min 30-årsångest. Tvårdog ju direkt, redan i februari. Hej ljuva medelålder!

2009 då?
Om 2008 blev chockernas år så blir nog 2009 året då ALLT kommer hända. Känns både bra och skrämmande på samma gång.

Gott nytt år!

Ok, ska skärpa mig

Blev uppmanad att fortsätta blogga idag på en presskonferens. ("Du har väl kokat klart de där rödbetorna nu, va?") Och det var ju smickrande så - håll ut. Återkommer snart med en årsbästa/sämstalista.

Det är ju så vi jobbar. Även här på Mirres blogg.

God jul då!

Oj, det är ju julafton i morgon. Sicken tur att jag håller på och kokar rödbetor, dricker glögg, rimmar uselt och försöker skriva klart min sista jobbartikel då- allt på en gång!

Pust pust. Snart kommer väl den dära stämningen också, julefriden.

God jul!

En klassiker

Nu är det dags igen- Tranans årliga julfest. Ska väl dra dit och trängas en stund, kanske slå en tärning med en tomte och vinna en shot eller två. Fast egentligen gör jag det lite under protest. Förr, på den gamla goda tiden, var julfesten alltid den 23:e. Helt perfekt ju. Galet röj, hem i tid, lagom bakis=perfekt julafton.

(Då kunde man vara lite småseg men ändå fräsch nog för att orka med släkten och paketöppning i evigheter. Sugen på julmaten var man också. Och så kunde man slagga in lagom till Kalle för en liten power nap.)

Men sedan förra året har Tranan börjat messa med min jul. Och lagt festen den 22:a, dvs i kväll. Störigt värre. Lantisarna har inte hunnit åka hem.
Och eh, jag ska ju jobba i morgon!

Hur tänkte dom här egentligen...morr...

Men det är en fin inbjudan. Gillar den grangröna färgen.

Pressar gränserna

Det absolut roligaste med mitt jobb är att man aldrig vet vart man hamnar. Ingen dag är den andra lik, för att tillgripa en klyscha. Men det är ju sant och ibland glömmer jag bort att jag ju har världens bästa jobb på det sättet.

Jag får faktiskt inblickar i nya miljöer och världar varenda dag. Upplevelser som jag aldrig skulle få om jag, tex, hade jobbat kvar i korridoren på Sfi. Det mest fantastiska av allt- ingen ifrågasätter heller min rätt till de här små studiebesöken. Eller min rätt att ställa frågor till människorna jag besöker där.

Ska verkligen tänka på detta intensivt i kväll. Ska på ett fantastiskt spännande jobb. Något komplett nytt för mig. Hade aldrig hänt i ett annat jobb. Eller på en annan redaktion...(jo, kanske några till förresten).

Resultatet kommer i morgon!

Marriage material

Ibland, ungefär en gång om året, chockar jag mig själv och min omgivning. Mmm..

Inte långt kvar

..snart, snart julledigt...bara liiite till nu. Kom igen, nu står vi ut, bara några ynkliga dagar till....

Älskar skiten

Men varför staffan stalledräng? Kan vi inte bara enas om att den är förskräcklig i vilken version den än framförs?

Peppar, peppar

Faktum: Jag har inte varit sjuk på flera månader. Sluppit magsjuka, influensa. Inte ens en sketen förkylning har jag åkt på.

Slutsats: Den där tremånadersledigheten i somras var nog ett lyft för både immunförsvar och livet i allmänhet.

Fråga: Hur ska jag fixa det igen nästa år?

Ska jag vara rädd?

Hm. Ibland är det visst jag som inte svarar i telefon..

Är detta livskvalitet?

Dagens insikt: Större delen av mitt liv går åt till att försöka på tag i folk på telefon.

Oftast svarar inte folk. I alla fall inte innan deadline. Vilket stressade chefer kan ha svårt att förstå.

Hatar´t.

Nyårsfecke någon?

Asså, har folk redan nyårsplaner? Varför vaknar jag alltid upp som ur dvala vid den här tiden på året och inser att jag, återigen och helt clueless, inte fattat att det snart, snart är nytt år. Och att man därmed bör ha bokat in sig på fet fest, köpt en härlig blåsa och förbeställt ostron och bubbel i mängder?

Istället kör jag min vanliga taktik: det ordnar sig nog-taktiken.

Jo, den är lite ångestfylld. (Som så mycket annat här i livet).

Nu börjar julen!

Jädrar, nu ska jag kasta mig huvudstupa in i juletiderna och jag tänker njuta av varenda härlig minut.
Redan i helgen är det uppvärming med stort släktkalas (sk lilla julafton) och glöggfest.

Känns verkligen som att det är läge med jul nu. Konstigt, jag brukar känna ett visst motstånd, typ "Åh, stress, jobbigt, dyrt, segt" och sånt. men icke i år. Inte minst eftersom det känns som välling i mitt huvud mest hela tiden.
Svårt att jobba när det bara geggar runt i hjärnan liksom.

Liten koncentrationsövning:

Har på mig: Svart klänning, röda stövlar och en mysig kofta.
Åt senast: Falafel med ris på "snusket" (aka Två drakar).
Gör just nu: Söker en känd svensk filmstjärna. Går sådär.
Senaste låten jag hörde: Bög-bondens singel. Ska försöka förtränga den snabbt! (Tänk en ung Tomas Ledin på tjack)
Pratade med i telefon nyss: Jonas. Han ska tydligen testa lyckan i Skellefteå. Oväntat.
Längtar efter: Att få se Idol ikväll, med en fet påse godis i näven.
Vill ha: Julefrid.

En tuff kaka

Har precis varit på presskonferens med Robyn.
Hon är ju grym.
Fast svår.

Speciellt när hon öppnar med orden: Jag vill ju inte prata med pressen.

Lite som att gå på fest med någon som säger "Nä det är ju en dag i morgon också" redan klockan 20.30.

Jag är sååå lycklig

Fick nämligen tillbaka min mobiltelefon efter att ha tappat den i en taxi i går. Fatta, taxichaffisen kom och lämnade in den i repan på jobbet i morse, där jag tog emot den, efter en mycket orolig natt. Det FINNS hopp om mänskligheten.

Nä, nu slog banne mig julstämningen till.

Vill bara kramas och dricka glögg och äta lussekatter och göra gott.

Fridens.

Provocerad och fascinerad

Körde ett litet filmfestivalrejs i helgen, först "Rachel getting married" (grinade som ett litet barn, oj vad bra hon tydligen kan vara, Anne Hathaway), sedan "A complete history of my sexual failures" (ok dokumentär om filmare som försöker förstå varför hans förhållanden alltid går åt skogen) och så till sist "HR Landshövding". Svartvit dokumentär om Anders Björck. Tillsammans med "De ofrivilliga" det bästa från årets festival.

En insikt i arbetet på länsstyrelsen, hur kul kan det vara? Väldigt. Framförallt känner jag fascination. För hur det funkar i sådana här kretsar. För att Anders Björck inte har en dator på sitt arbetsrum men en sekreterare som vet att han tar två bitar socker till kaffet. För att han outtröttligt klipper band, talar på invigningar och tar emot medaljer.

Ja, det är fascinerande att se vad medelålders människor i ett visst skikt pysslar med hela dagarna. Kände mig ung och alternativ helt plötsligt.

Snaaaart helg

Åh gud, jag har verkligen blivit en sån där som redan på torsdagseftermiddagen börjar längta efter helgen. Det är lite sorgligt. Och det jag verkligen längtar efter är inte att gå ut och rulla hatt utan att rulla ihop mig själv i fosterställning på soffan, under en filt, framför tv:n. Och sedan helst bara ligga där, som i koma, till det är dags att hoppa i duschen och gå till jobbet igen.

Ok, det här är inte bara lite sorgligt.

Måste göra nåt..kanske kan lite adventspyssel liva upp stämningen..glögg brukar ju om inte annat vara ett säkert kort...

Novemberfunderingar

Funderar allt oftare på att byta karriär. Jag menar, någon gång ska jag göra det. Hade tänkt att det skulle ske först i 50-årsåldern, då jag ska öppna en fransk bistro, men vad fasen, varför vänta så länge?

Idag är jag lite peppad på att jobba på mediebyrå. Vet egentligen inte exakt vad de pysslar med men det verkar ganska kul, typ förmedla reklam, säga åt annonsörer var de ska annonsera.

"Jo, Ajax, ni borde köpa reklamtid i Kanal 5, deras vårtablå ser finfin ut".

Och så får man svänga sig med termer som "deras rejtings är kanon", "rätt in i målgruppen", ha fräsiga dräkter, alltid högklackat, nagelförlängning och jämn bränna.

Funderar också på psykolog. Men det är nog för sent nu. Tänk att man ändå har kommit så pass långt på livets trappsteg, att det faktiskt ÄR för sent för vissa saker.

Ok, ska kanske ta och jobba på lite på det jobb jag trots allt har. Än så länge...

Jag hatar långkallingar

Sweet baby B

Så här michelinig känner jag mig varje morgon när jag pälsar på mig lager på lager. (Helt ok om man är en liten nykläckt bebbe men inte om man försöker vara lite piffig och framförallt, mobil). Det är fan inte rimligt att det ska vara så här kallt nu.

Ska för övrigt göra en lite läbbig men också spännande grej i morgon kring lunch. Vågar knappt puffa fört.

(Men ok, om ni blir nyfikna så kan ni slå på P3 Populär ca 12.20.)

Halleluja

Åh, hade nästan glömt bort fenomenet slutlön. Ni vet, då all fiffig semesterersättning betalas ut. Nu kom den. Vääääldigt lägligt. Känner för att hjula hela vägen till banken. Är ju en ekorre i grund och botten, myser av att få lägga på hög. Spara i ladorna, som den gamla bonde jag är (nåja, ett par generationer bort iaf).

Samtidigt är det lite vemodigt. Den allra sista lönespecen från Schibstedt. Ever. Så känns det just nu.

(Fast är det något jag lärt mig är det ju att man aldrig ska säga aldrig. Det har jag fått äta upp tre gånger hittills, bara i höst).

Nä, nu ska jag snart sticka och kolla in en söt och redan ganska hajpad bebbe.

Minns ni det här?

Så här kan livet också se ut. Det gäller att komma ihåg det.

Proportioner någon?

Alltså, nog för att jag kan känna sympati med Rikard Palm. Shit, det måste vara tufft att "bli petad". Där sitter han i godan ro, på sitt toppjobb och har det bra och så kommer stora elaka styrelsen för SVT och rycker undan mattan för honom (hm, känner jag igen detta upplägg, eh, ja).

Men. För tillfället varslas över 1000 människor varje dag i Sverige. Bara på SVT berörs tydligen 4-500 människor av omorganisation och varsel.

Är det inte lite pikant att det är just Rikard Palm som får manifestera vår finanskris-lågkonjunktur-otrygghetsångest just nu?

Det är lite väl mycket "Save Rikard Palm- save the world", eller?

Mysig morgon

Det här ett absolut favoritställe. Jädrar vad jag myser inombords.

Men hallå

Man tror att man lever i ett fritt blogguniversum. Att man kan få göra som man vill på en sådan obetydlig liten ventil som en blogg. Kan vara. Men rätt var det är så retar man upp någon, helt utan att man har en aning. Lite roligt.

Men ok. Hej Andreas. Känner mig inte särskilt hemlig. De flesta som läser min blogg vet vem jag är och jag har inga större ambitioner om att utöka läseskaran. Men välkommen för all del.

(Om du verkligen vill veta så kan du kan säkert kolla runt lite på din egen redaktion så lovar jag att det finns en och annan som kan uppdatera dig. Kram på dig)

Rosings nya hangout

Hm..noterar att Linda Rosing har börjat hänga på mitt stammishak Tranan.
Ska dit i kväll och får väl spana efter det blonda yrvädret..kanske står hon där och spelar flipper och käkar köttbullar i godan ro.

Vet faktiskt inte om detta är bra eller dåligt.
Förmodligen bra. Piggar ju upp i alla fall såhär en svinkall måndag.
Nu kör vi.

Helgen är räddad

Allt kändes så tungt. Hårt och novembertrist. Hatmejlen strömmar in, livsångesten tär.



Men så fick jag idag chansen att träffa den här mannen. Min barndoms stora idol.
Ok, det är kanske lite tragiskt att han, den store Clark Griswold, numera gigar i Sverige. Med hemska svenska komiker i ett gräsligt tv-program. Han kanske sitter där på Lydmar hotel i baren varje kväll och undrar var hans Scarlett är, när han befinner sig på komplett främmande mark helt lost in translation.

Men allt det förtränger jag nu och fokuserar på det viktiga.
Jag har skakat hand med Chevy.
Ska fan döpa min förstfödda efter karln.

Det äkta blodet tar sig

Jag har ju varit väldigt skeptiskt till den hära True Blod. Töntiga vampyrer är liksom inte min grej. Sydstatsklicheér har man också fått för mycket av.

Men NU, helt plötsligt i avsnitt 10 tog det plötsligt rejält med fart. Blev till och med lite scary.

Skam den som ger sig, är alltså dagens läxa.

Galliano is the shit

Ok, måndag i november.
Ska försöka ladda ändå.

Helgen var bra iaf, var på värsta roliga 30-årsfesten. Temat (som jag tyvärr helt hade missat) var 15-års fecke, med låtar från 94-95 och kläder från samma epok. Att se en armé av vuxna kvinnor sjunga allsång till Mr Bigs tidlösa klassiker Hold on little girl efter några rediga hot shots. Det gör att jag kommer att klara även denna vecka.

Japp. Nu kör vi.
Dansbandskampen, here I come.

Inte helt i fas

Var på härlig återträff i onsdags. Massor av fina typer. De bästa kollegorna man har haft faktiskt.
Stämningen var bra men ändå lite bittersweet. Återigen slog insikten till- fan vad bra vi hade det. Det där med ett fast jobb och sjukt trevliga kollegor, en dator som fungerar och inget behov av att bevisa sig HELA TIDEN är inte att förakta.

- Jag vete tusan om jag skulle rekommendera någon att bli journalist. Det är ju så här det är på riktigt- sjukt hårt, sa E (som efter värsta tunga redigeringstjänsten på punkten har INHOPP, fatta, INHOPP på DN i färskt minne)


Jo. Instämmer. Och vem vet, kanske ska man göra något heelt annat med sitt liv.

Det är sånt som man kan fundera på såhär en fredagskväll när man jobbat över ett par timmar. Så där som NYA vikarier gör.

Back on track

Årets skörd idoler är så unga att jag börjat utvecka moderskänslor. Vissa vill man bara krama. Andra kamma till.

Nämen, är DU också här!

Det här med att vara ny på jobbet, new girl, är ju ganska jobbigt. Jag har framförallt svårt att förlika mig med att inte hitta på min arbetsplats. Det börjar klarna men det skulle inte förvåna mig om jag går vilse på väg tillbaka från Två drakar endera dagen.

Och det är ju ganska skönt att veta vilka alla människor runt omkring en är. Vad de heter och på vilken avdelning de jobbar. Det tog mig minst ett år att få kläm på alla människor ute i Globen (eller, alla är verkligen att ta i, såg dagligen människor jag ALDRIG sett förut där)och nu känns det lite segt att vara tillbaka på noll igen.

Fast riktigt noll är det ju inte. Shit, det dyker ju upp nya bekanta ansikten varje dag. Tur att man ändå har varit runt lite. Så att det går att snacka lite världsvant med någon och inte verka helt lost. Och då har jag inte ens sprungit på Clarence ännu. Clarence var är du egentligen? Vi kan väl fika nån dag? Snälla?

Första dagen på jobbet

Meningen är ju att jag ska vara duktig och så (alltså:jobba!), så det blir inte så mycket bloggat idag. Men hittills: gått vilse, 2 ggr, fått omöjligt password till datorn och känner mig lätt förvirrad.

Men det blir nog bra.

Nya tider

Idag ska jag göra något som jag inte gjort på många, många år. Ska glida ner i mjukisbraller till 7-11 (ok, just DET sker säkert 3-4 gånger i veckan) och tjacka in mig på, TA DAA, Expressen. The chock!

Japp. Så får det bli från och med nu. Tycker jag att ni också ska göra.

Studiebesök i verkligheten

Igår var jag och hälsade på mormor, 90, på hennes nya hem. Trodde det skulle bli sjukt deprimerande och laddade för det värsta. Typ ovårdade gamlingar som luktar illa eftersom den underbemannade personalen inte har tid att duscha dom. En apatisk mormor som längtade hem. Gråa trista rum och blaskig välling.

Men så var det ju inte alls. Det var hur fint som helst. Superfin personal och en jätteglad (nåja) mormor som satt och fikade med några andra gamlingar som bäst när jag kom. Nylagd i håret och helt odörfri.(Mormor alltså).

Vi gick in på hennes fina rum och snackade skit och skvallrade om släkten ett tag. Det var mysigt. Mormor berättade att hon skulle börja med tyska. "Nu när jag äntligen har tiden framför mig". Och så sjöng hon en liten tysk trudelutt och så garvade hon.

Nu ska här kniiipas

Ok, varför kämpa emot? Jag är 30. And I'm proud. Och jag ska börja med pilates. Japp, så ligger det till. Ikväll är det jag som drar på mig tajtsen och tänjer loss, antar jag, med ett gäng andra innerstadsbrudar i sina bästa år. Som börjat fingra på antirynkkrämer, gärna unnar sig taxi och tycker att det börjar bli jobbigt med för hög volym på krogen (ärligt talat, man HÖR ju inte vad folk säger!).

Sedan är det bara att dra förbi ekologiska hyllan på Ica så har jag fixat mig en helkväll!

Rutten ananas är inte samma sak

Mina kompisar L och M har precis avvecklat sig från Sverige för att övervintra i Thailand med sina snubbar och bebisar. Känns som ett bra beslut. Försöker att inte vara bitter och äter lite på en tveksam ananas för att komma i stämning. Men det pissgråa vädret och min iskalla lägenhet gör det inte helt enkelt...

I vilket fall, fick ta hand om lite böcker när L stack sin kos. Bland annat science fiction-klassikern Ett barn blir till av Lennart Nilsson, upplaga från 1976. Ärligt, hur sjuk ÄR en här boken? (Ok, jag VET att det går till så här när barn blir till. Men det är ju så skruvat att det lika gärna hade kunnat vara resultatet av en riktigt sjuk, sjuk hjärna. Jag menar, befruktning, havandeskap och, eh, födsel, det är deep shit.)

Förutom alla djupt skrämmande bilder på redigt rufsiga 70-talsmuffar som klämmer ur sig barn finns också sköna råd för blivande mödrar. Låt mig ge några exempel:

Sprit och tobak:
Lite alkohol kan man tillåta sig. Ett glas vin eller två vid någon middag eller ett litet glas sprit gör ingen skada. Rökning bör man undvika. Om det är mycket svårt att sluta så kan man tillåta sig högst 5 à 6 cigaretter om dagen. Det är bättre att röka lite än att gå upp för mycket i vikt, vilket ju är vanligt om man slutar röka.

Bad. Hygien:
Underligt nog finns det kvinnor som fått för sig att tvål och vatten kan vara skadligt för underlivet. Tvärtom! Skaffa en bidé om det inte fanns förut. Tvätta ordentligt. Duscha gärna bort tvålen, skölj i varje fall noga. Pudra gärna efter med barnpuder.

Samlag:
Det finns kvinnor som tappar lusten, men i början av havandeskapet är det inte skadligt för henne att vara med på det ändå.

Där hör ni alla preggers där ute. Det är bara bra att dricka lite och bättre att röka än att bli fet. Och skaffa en bidé och skölj gärna bort tvålen. Och ställ nu upp på att ligga, det dör ni inte av.

En snabb glimt av helvetet

Jo, så måste det ju vara. Det där varma, jävliga stället som man kanske hamnar i om man dummar sig ordentligt hade (tror jag) vissa likheter med min tillvaro i lördags kväll. Låg parkerad på soffan och tänkte att jag skulle ta det lite lugnt för en gångs skull. Typ vara hemma och softa. Käka lite god mat (jo, jag är 30+)hänga med killen och kolla in tv-utbudet. Maten och killen ska jag inte klaga på. Men...sedan NÄR är det helt omöjligt att titta på tv en lördagkväll?

Ärligt talat. Varför är ALLT så fruktansvärt uselt? Hur kan människor titta på detta..trams, detta fruktansvärda trams som dessutom bygger på att man som tittare ska engagera sig så pass mycket att man ska 1) plocka upp telefonen och 2)rösta 3) typ hundra gånger på en kväll.

Ska vi tränas i demokrati? Är det DET som är grejen? Shit, jag är skakad och börjar få svårt att hålla i sär alla alternativ. Obama, Johan Palm, Scotts eller Torgny Mogren, vem ska man tro på?

Bättre ett barr i handen än tio i skogen

Var på mitt livs mysigaste releasefest igår. På en vind på söder, med kulörta lyktor och rödtjut i plastglas. Barr spelade så fint. Och jag undrar när de ska slå big time egentligen? De är ju jättebra ju.

Vad skulle Tyra ha gjort?

Igår tog jag nya byline-bilder. Det var ganska jobbigt. Alltså, fotografen var snäll och jag hade gjort mitt bästa för att piffa till mig enligt instruktionerna ("sminka dig och gör dig lite fin") och försökte verkligen slappna av.

Men let's face it- någon supermodel är jag inte. Efter typ 150 bilder i samma ställning (stelt leende och ena handen lite käckt på höften) frågade fotografen stillsamt om jag inte kunde byta pose.

Fantiserade snabbt om att köra den klassiska block och penna-posen. Men det fick bli armarna i kors. Hade ingen annanstans att göra av dem. De kunde ju inte bara hänga där, helt lealösa. VAD tusan gör modeller med armarna egentligen?

Modeller förtjänar med cred än man kan tro. Hoppas i vilket fall att någon bild blev användningsbar. Tusan också att jag inte fick hybris direkt, ställde till med en scen och krävde total control över bilderna. (Då hade jag kunnat photoshoppa loss ordentligt, he he).

Om jag var Per Ragnar skulle jag vara pissed

Var på galapremiären av en av höstens mest emotsedda filmer igår, nämligen Låt den rätte komma in. Jag blev livrädd av boken och har väntat på den här filmen likt ett barn som väntar på att tomten ska komma. Var den då värd väntan? Nja. Världens tråkigaste kommentar kommer här nu men den går faktiskt inte att undvika: Boken var bättre.

Såklart. För så är det ju när man ska överföra massivt stoppade boksidor till rörliga bilder i cirka två timmar. Man måste rensa, ta bort, döda sina darlingar. Filmmanuset fokuserar på Oscar och Eli och deras fina spröda vänskap. Och ungarna är fenomenalt bra. Närbilderna på den stackars mobbade Oscar, med fruset snor på överläppen, utlämnad i ett kallt, kalt, vidrigt öde Blackeberg etsar sig fast.

Det är snyggt och välspelat. Hela produktionen andas kvalitet. Men. Har man läst boken så saknar man så mycket. Framförallt känns det som rena rama helgerånet att slarva bort Per Ragnars roll så monumentalt. Karln skulle ha kunnat få göra sitt livs roll som den hemska pedofilen som förser sin lilla vampyr med blod. Nu är hans insats, visserligen bra, reducerad till en biroll med ganska otydlig funktion.

Jag vet inte. Kanske är det bara jag. (Redan trött på vampyrer). Men jag kan inte stämma in helhjärtat i den redan massiva hyllningskören.

En klassiker

Hösten 1997 jobbade jag som receptionist för att tjäna ihop till en jorden runt- resa. Jag åt lunch i stort sett varje dag på sandys på linnégatan där en av mina medresenärer jobbade ihop till sin resa. Man kan säga att det var min egen variant av supersize me. Jo, jag blev ganska tjock. Men det var gratis. Sedan dess har jag inte ätit på sandys en enda gång. Men det gör jag idag. Gott faktiskt.

Kvinnohelgen är här!

Ahh, ska ut på landet och äta svamp i helgen. Med ett gäng sköna kvinnor, några BIB, massor av mat och godis. Vi ska väl gå långa promenader, skoja med löv, synka vår mens och ha så där mysigt som bara tjejer kan.

Det ska bli alldeles alldeles underbart. Blir tom lycklig av tanken på att eventuellt ta på mig ett par långkalsonger.

Trevlig helg!

Lite ångest och lite lycka

Igår var jag på mitt soligaste humör och befann mig lyckat nog på NK. Där var det powermingel, en bokrelease tydligen, snittar och vin i mängder. Jag morsade och snicksnackade och fick en välbehövlig skvalleruppdatering. Innan dess var jag en snabbis på Riche och Teatergrillen med Olivia. Kvällens bästa konversation konkluderades med att folk generellt borde sluta hyckla och låta påskina att de är så jävla glada och lyckade hela tiden.

Insåg också att det var första gången på flera månader jag satt min fot på det där etablissemanget, som brukade vara mitt vardagsrum en gång i tiden.

Drabbades av en snabb ålderskris (igen)och ältade (återigen) VARFÖR mitt liv plötsligt går ut mer på yoga och barnkalas än sprit och roliga utekvällar.

Men så tittade jag mig omkring och kände mig inte så jädra lastgammal ändå. Och fick nytt hopp. Och blev lite glad.

En bra kväll.

En politiskt korrekt kväll

Var på middag hos några vänner igår och fick äntligen tillfälle att testa 118100-tjänsten. Vi hamnade nämligen i en förvirrad diskussion om romer/resande och zigenare. Vad är vad och är det engelska ordet gypsy en heltäckande översättning?

Vi var okunniga och valde idioternas bästa hjälp, denna nya nummerupplysningstjänst, som ska kunna svara på allt. (Som finns att googla fram).

Svaret kom relativt snabbt:

"Romer och zigenare är samma folk och kopplas ihop med stöld".

Hoppla.

Jag gör bara min plikt

Jag menar, hur skulle det se ut om ALLA bara slutade tokkonsumera på en gång? Jo, det kan jag tala om, lågkonjunkturen skulle bli ÄNNU djupare. Ännu fler varsel skulle läggas och till slut skulle ännu fler stackars människor få gå från hus och hem.

Så idag har jag gjort mitt för att hålla de dåliga tiderna stången. Känner mig nöjd faktiskt. Ett par sjukt snnygga svarta stövlar har hamnat i min ägo, vilket ska firas redan i morgon kväll.

Har haft en liten ålderskris på sistone. Men fick idag ett bra tips från en gammal vän som jag lunchade med.

- Det är ju bara att gå över till Stora baren istället. Där kan du ju konkurrera med vilken milf som helst.

Tack, antar jag.

"Mitt emellan jobb"

Där befinner jag mig. Känns bra. Det gjorde jag iofs hela sommaren också, rent teoretiskt. Men då hade jag mer av en olustig känsla i magen eftersom det inte fanns någon konkret bortre parentes i den lite halvflummiga, vinindränkta, solkyssta tillvaron.

Nu känns det däremot bara lyxigt. Ahh, vaknar varje morgon och funderar på vad jag ska fylla min dag med. Idag ska jag få lite tyg sytt av en kompis som kan trä en symaskin.

I morgon ska jag sällskapa med Caroline på en tillställning där det utlovas goody bag.

Ska boka in klipptid och ansiktsbehandling och varför inte börja en pilatesklass?

Jo, jag är vidrigt, jag vet.

Ha.

Gårdagens mingel

Var på bokrelease på Spy bar igår. Massor av journalister på plats, härligt.

Ligger som bäst och läser boken nu, och visst är det rätt kul och träffande. Som liknelsen 'se din redaktion som en savann'. Där finns både elefanten (chefen, "när han eller hon sätter ned foten darrar hela redaktionen") buffeln (den luttrade gamle, "som kommunicerar med suckar och sura blickar när unga förmågor frågar om saker") gasellen(den snabba löparen, en ung reporter som ingen saknar om den är borta nästa dag) och så babianen (fotograf, alltid obekymrad, vet aldrig riktigt vart han är på väg "medan gasellen stressar ihjäl sig sitter fotografen och pratar snus, sex och semester").

Ha ha. Fast någonstans halvvägs in i boken har mina små skratt börjat fastna i halsen. Ungefär där det uppmanas till att man ska träna för att hålla sig snygg och alltid tänka på vad man har på sig. Och helst kräva studiotagna byline-bilder.

Alltså, jag VET ju hur verkligheten ser ut, speciellt för frilansare som lever på sina egna personliga varumärken (shit vad jag hatar det uttrycket)och för unga vikarier som fastnat i las-träsket. Men jag har lite svårt att garva åt eländet.

En kvällsreporter filosoferar

Det är så knäpptyst på redaktionen. Det är bara någon konstig fläkt som brummar. Hade nästan glömt det här, den kompakta redigerarkoncentrationen som slår till när deadline börjar närma sig. Ibland kanske de muttrar till- något om otillräckliga underlag eller pissiga ingresser. Ibland reser de sig, kollektivt, och äter/pausar/går ut och röker. Drar sina speciella redigerarskämt.

De är överlag ett väldigt speciellt släkte, redigerarna. För den stora allmänheten ett ganska okänt skrå. Men de bryr de sig inte om. De är inte som vi, de mer fragila, uppmärksamhetssökande reportrarna. Vi, som måste ha en rejäl byline och ständig bekräftelse från nyhetschefen att vi gör ett bra jobb.

Sånt bryr de sig liksom inte inte om. Sånt tjafs. Jag tror att det beror på att de liksom står över. De vet ju att de är ryggraden. Hjältarna. Att utan dem blir det ingen tidning. Basta.

Mitt tillfälliga jobb

Oj vad jag jobbar. Jobb, jobb, jobb.
Ringer till diarieansvariga. Tar hem undersökningar/domar/anmälningar. Ställer folk till svars. Riktiga Nyheter. Viktiga grejer.

Stör mig inte, jag granskar.

Tänk, jag har faktiskt inte glömt hur det går till.

Eat this alla skeptiker

Jag var ju i juni hos min spåman, i en stund av tvivel och depression. Han kom fram till följande, vilket nu har slagit in.

I slutet av september skulle jag få besked om ett nytt jobb, check.
Skulle få det via kontakter, check.
Jobbet ska starta senare under hösten, check.
Det kommer att bli lite nytt för mig, check.
Bli ganska krävande, check.
Men kul, check (hoppas jag).


Precis så som universum har tänkt ut alltså.
Skönt.

Opium för redaktionen

På min förra arbetsplats käkade vi tårta sjukt ofta. I snitt säkert en gång i veckan. Det blir ganska mycket tårta på ett och ett halvt år. Trevligt så klart och alltid med tillhörande utrop om vår egen förträfflighet och hur OTROLIGT bra det gick och vilket STÖD vi hade i styrelsen och så.

Tänker på all den där grädden och det där sockret och den gröna marsipanen som fyllde våra kroppar och fördunklade våra hjärnor. Är man på en konstant sugar-high så tänker man kanske inte helt klart.

Tror faktisk vi käkade tårta in i det sista. Tänk, där stod vi, med trinda fetglänsande kinder. Glada, med munnarna fulla av sockerkaksbotten och sylt. Ovetande och lyckliga.

Det lustiga är att det äts en jädra massa tårta även nu, på mitt nya "jobb".

I snitt en gång i veckan skulle jag tro. Med samma glada tillrop.

Undrar vad man kan dra för slutsatser av det?

Var finns en snäll katt när man behöver den

Vissa dagar vill man liksom bara kura ihop under en filt, äta choklad och läsa en bra bok. Ta ett glas rött så fort det inte känns alkismässigt. Gärna framför en brasa med en spinnade katt i krokarna. Idag är en sådan dag. Men så blir det naturligtvis inte.

Istället ska jag uthärda.

Som vanligt alltså.

Äkta blod och gamla såpabäbisar

Alltså, tro mig jag VILL inget hellre än att älska True blood. Jag har haft svåra abstinenssyndrom sedan Six feet under tog slut, och jag har försökt fylla det enorma tomrum denna fantastiska serie lämnade efter sig med allehanda Dextrar och Mad men och Entourager.

(Bara Lost har kommit i närheten)

Så, som sagt, ingen kunde ha varit gladare än jag när det annonserades att Six feet-skaparen Alan Ball återkommer med en NY spännande serie. Om vampyrer. I nutid. I amerikanska södern.

Jag vill älska. Vill, vill,vill.

Men asså, efter tre avsnitt är jag fortfarande inte såld. Och de stora problemen är inte de klyschiga söder-porträtten, att huvudrollsinnehavarinnan Sookie ser halvt debil ut, att hennes brorsa är helt galet översexuell eller ens att de flesta birollsinnehavarna är plågsamt tröttsamma. Problemet är vampyrerna. Hade någon slags vag idé om att de skulle vara coola att se på. Lite kittlande sexiga typ. Men icke. Det är faktiskt bara töntigt, jag sitter, djupt generad, med skämskudden i högsta hugg när de ska vara "farliga" och "sexiga" och har utfällda gaddar. Det är så mycket buskis att Stefan och Krister skulle kunna ta anteckningar till nästa show.

Men jag ger den en chans till. För Alans skull. Om inte annat för att vänta in Mr Skarsgårds insatser som blodsugare.

Under tiden njuter jag av nya Bevvan. Nej, det är inte heller bra. Men ändå, man måste bara gilla att de skrivit in baby Erin (Kellys lilla halvsyrra som numera BLOGGAR och på så vis fyller samma funktion som den där konstiga interna radiostationen gjorde back in the day) och Andreas och Jessies lilla bebbe i serien. Nu alltså som stora high school-elever.

Läget just nu måndag kl 12:57

Gör: Lyssnar på Take That. Grymt. Fortfarande.

Äter: Pasta och tonfisksås. Hemmagjort.

Dricker: Vatten.

Funderar på: HUR läskig kan den här finanskrisen bli egentligen? Går det verkligen att lita på att Bush o krispaketsgänget VET vad de pysslar med egentligen? Hmm...

Senast inkomna sms: "Onsdag är perfekt". Caroline och jag bokar lunchdate.

Senast skickade mail: "Visst, du får gärna köpa mitt ex av "Det vetenskapliga studiet av politik". Ska vi säga kl 15?". När man har haft kurslitteratur i nästan tio år ÄR det faktiskt ok att sälja av lite. Speciellt om man inte öppnat den en enda gång.

Sinnesstämning:Glad, nöjd och extremt förhoppningsfull.

Laddar för: Kvällens måndagsträff på Tranan.

Längtar efter: Fredag. Har en känsla av att allt kommer att lösa sig då.

Ber om ursäkt för: Onödiga blogginlägg som detta.

En mycket bra rekrytering

Nu har jag äntligen sett Hype, det nya populärkulturella programmet på SVT. Känns helt ok, framförallt så klart för att min fd kollega Per numera briljerar med sina musikkritiska åsikter där.

En gång i tiden, på den gamla goda punktse-tiden så råkade jag klampa ganska hårt in i klaveret och antydde, eller, tja, snarare sa det ganska rakt på sak, att Per hade en ganska framträdande skånska. Alltså, det var ingen jersilsk attack eller så. Bara lite klantigt. Eftersom Per är born and raised i småland.

Anyhoo, bra jobb gjorde han iaf och jag känner mig stolt på något vis.

Resten av programmet? Jodå, det kan nog bli återkommande i min tv-vecka även om första delen kändes lite väl inaktuellt för sitt namn. Jag menar, att öppna med inslag om Metallicas nya skiva (där de igen får berätta om sin kris och man får se bilder ur dokumentären, snark), Annika Norlin (visserligen lite roligt intervjuad av Karin Winther men också lite uttjatad redan), Luke Perry i Trosa (snark igen) och Alexander Skarsgård (visserligen på plats i Hollywood men ändå totalt opersonligt utfört, varför inte typ filma hemma hos karln eller åtminstone glida runt på hans favvishak istället för att visa helt omotiverade promenadscener med fokus på tjejen som gjorde intervjun)kändes liiite gjord redan. Om man säger så.

Men det bådar bättre redan nästa vecka, då min favvis Will Ferrell annonserades, liksom en "Björn Gustafsson-talar-ut-intervju". Lovande.

En stor lunchdag

Det var idag det hände. Till slut. Det var väl oundvikligt. Min Två drakar-oskuld är spräckt. Det känns lite stort faktiskt. Har ju hört talas om detta ställe, ja man kan faktiskt säga att denna lunchmatsal, som alltså bistår hundratals Bonniermedarbetare med mat varje dag, har ett rykte som skulle få Benny matmakare borta i Globen att jubla av stolthet.

I stort sett så har väl budskapet, från medarbetare på DN, Expressen och City varit ganska entydigt: Håll dig borta om du vill leva i harmoni med din mage. Och dina smaklökar.

Men jag kunde alltså inte hålla mig idag. Var ju tvungen att kolla själv. Denna gigant till lunchmatsal. Det finns ju något lockande med så entydiga besked på något vis. Jag menar, HUR dåligt kan det va, liksom?

Nu vet jag.

Ganska jäkla illa faktiskt.

Blev först glatt överraskad av den generösa salladsbuffén. Och av det stora utbudet, typ fyra-fem rätter att välja på. Slog till på klassikern ärtsoppa med pannkakor. Kändes safe. Åt i rekordfart (hungrig!).

Och nu mår jag sjukt illa. Soppan var salt som fan, salladen var svampig och pannkakorna måste varit gjorda av någon slaggprodukt vid massatillverkning.

Men kaffet var utmärkt. Alltid nåt.

SVT- det nya Klick!

Igår gick kvällen i SVT:s tecken. (Ja, förutom Idol såklart. Slutaudition är den bästa fasen tycker jag. Så otroligt spännande. Jag skojar inte nu, jag tycker verkligen det.)

Men sen blev det alltså Videokväll hos Luuk och Närbild med Fredrik Sahlin. Deras respektive gäster var Carolina Gynning och Gustaf Skarsgård. Kom på att jag har intervjuat båda två, in the good old Klick!-days.

Och faktum är att resultatet, både Luuks, Sahlins och mina, var slående lika.

Gynning snackar om sin rastlöshet, check. Gynning snackar om sin tid i och efter Big Brother, check. Gynning snackar om sitt vilda liv och hur hon utsatts för fördomar och att hon vill satsa på sin konst, check.

Skarsgård snackar om teaaatern, check. Skarsgård snackar lite om sina kända familjemedlemmar, check. Skarsgård snackar om hur kul det är att filma med svärd och hästar, check.

Vad kan man nu dra för slutsats av det?

Borde jag bli programledare för Melodifestivalen?

Så svårt är det faktiskt inte

Note to self när jag blir framgångsrik i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid:

1. Hälsa på och var trevlig mot nya medlemmar av redaktionen. Även om de "bara" är inhoppande vikarier. Och fråga om de vill hänga med på lunch.

2. Om frilansar hör av sig med ideér, svara dem snarast. Oavsett om du vill köpa eller ej.

3. Tro inte att du inte är utbytbar. Det är du inte. Ödmjukhet är därför en bra ledstjärna.

Men när, NÄR, goddamit

Mitt liv är så fruktansvärt händelselöst just nu.
Jag tycker ganska synd om mig själv och gnäller en hel del, som trogna Mirres-blogg-läsare vet vid det här laget. Jobbet är tråkigt, vädret är tråkigt bla bla bla. Man vet att livet är lite avstannat när dagens höjdpunkt är att få gå och lägga sig.

Men en sak som brukar rädda mig från total paralysering är att jag alltid tänker mig mitt liv som en film. (Jo, oftast är det lite Bridget Jones möter Sjunde inseglet kryddat med Extras).

Hjältinnan i filmen om mitt liv är alltså just nu nere i en svacka. Hon drabbas av motgångar och tvingas deala med problem som maktös väntan på besked, känslan av att ha hamnat helt fel, misstankar om att hon inte är lika bra som hon trodde. Sånt där jobbigt ni vet. Tänk er en diskbänksrealistisk miljö, dunkla färger och lite Roy Anderssonsk stämning.

Men i filmens andra akt KOMMER det ju en vändning. Det gör det ju alltid. Då flytet rullar in, det blir technicolor-fest och vem vet, kanske brister någon ut i sång.

Det vet vi ju.
Eller hur?
Och medan jag väntar på vändningen ska jag banne mig bulla upp med popcorn inför det lyckliga slutet.

Kanske kan detta funka trots allt

Bonnierfolket är precis lika glada i ärtsoppa och pannkakor på torsdagarna som schibstedtarna borta i Globen.

Det känns tryggt på något vis.

Får man vara lite, lite bitter?

Förra veckan träffade jag några gamla kollegor. Vi satt och blev nostalgiska på Kvarnen. Kom på hur bra vi har haft det. Faktiskt. Bra lön. Toppenkollegor. Lyxiga konferenser. Känslan av vi, just vi, var betydelsefulla. Man saknar inte kon förrän den har dragit. Eller vad det nu är man brukar säga.

Denna insik slog till rejält även igår när jag gjorde min första dag (på eh, tre månader) som inhoppande reporter. Man ska fan inte underskatta helt basic grejer som att ha
1. En egen plats.
2. Fungerande mailprogram/passerkort/telefon.
3. Veta var faxen står.
4. Vara en person vars åsikter och ideér spelar roll på redaktionen.
5. Inte vara first in line när det ska göras enkäter.

(Ok, jag veeet att jag är inne i någon slagss ödmjukhetsskapande process just nu. Jag tar det och jag biter ihop. Men jag är inte lycklig.)

Dagens absoluta low point: När någon frågade om jag var den nya praktikanten.
Dagens absoluta höjdpunkt: När jag, till slut, fick ihop en ingress. Den var inte bra. Men den var good enough.

Call me cupid

En gång för sisodär sex år sedan försökte jag fixa lite lovin till två personer i min bekantskapskrets. Den ena var M, som jag då pluggade med. Och den andra var T, som tidigare varit ihop med en väninna till mig och sedan bara hängt kvar i bekantskapskretsen.

Två attraktiva människor i sina bästa år. Helt singliga båda två. Helt klart ett case för Fixar-Mirre. Är nämligen av den åsikten att man BÖR hjälpa folk lite på traven om man ärligt tror att det finns potential. Sagt och gjort.

Jag började lobba lite på M, vi satt där längst bak i datasalen, och berättade om hans coola stil. Och så snackade jag upp henne för honom, och tryckte på deras gemensamma musikintresse. "Dessutom är han/hon rätt het också".

Klart de tackade ja till en blinddate.

Och det är då det konstiga inträffar. Jag råkar, helt av en slump, klampa rakt in i deras date. På KGB. Typ en vanlig tisdagskväll. Nä, det var inte hett på den tiden heller utan helt klart valt som ett första dejten-ställe a la modellen: "Ingen av oss går någonsin hit i vanliga fall så då riskerar vi inte att någonsin mötas här igen om det här med dejtandet inte skulle bli någon hit och dessutom riskerar vi inte att möta någon vi känner".

(Jag brukade aldrig hänga där heller, det var bara ett konstigt infall, minns inte ens i vilket sammanhang.)

Stackarna, de såg helt snopna ut. Deras vattentäta plan sprack liksom direkt. Båda två måste ju ha trott att den andra hade panik-smsat mig och bett mig komma och rädda dem i från den "sjukt jobbiga dejten". Eller att jag i själva verket var en stalkande blinddate-fixare med grova gränsdragningsproblem.

Minns att jag snabbt som sjutton drog därifrån iaf. Och att det aldrig blev något mellan T och M.

Då hoppas jag att det går bättre för H och MW. Mitt nya projekt. Undrar var/när dom ska ses egentligen... He he.

Det var nog inte bättre förr

Ibland blir jag helt tokigt nostalgisk, förbannar mitt nuvarande medelålders liv och drömmer om back in the day. Då, när jag var så himla cool, fri och lössläppt. Ba, kom in överallt, hade massor av tid och energi till amorösa trassligheter och var ung och snygg.

Allt var liksom oskrivet och framtiden var ljus. Jag var alltid partyglad och levde i sus och dus.

Eller?

Hittade precis följande sorgliga lilla blogginlägg (som har tre ytterst viktiga år på nacken) och känner mig redo att omvärdera ovanstående.


"måndag, oktober 24, 2005

Overkligt trååååkigt

Fredag. Mycket i luften. Förväntningar så feta att det droppar lyckosaft över stan. Pirr. Men va fan, såhär gick det:

1. Dricker 1 glas fredagsvin med två härliga damer på lokal i närheten av Stureplan.
2. Cyklar, omotiverat vinglig, till annan härlig väninna på tillfälligt besök i Sverige.
3. Återser henne med orden ”Shit, mår så illa, måste vila lite”. Lägger mig kallsvettig ned på en säng. Hör i fjärran den skojiga konversationen i köket.
4. Hämtar mig lite och äter middag, civiliserat och upprätt.
5. Möter Jocelyn utanför Moderna Museet. Vernissage och kanske, kanske ett IRL-möte (känner mig sååå millenniefräsch).
6. Vi tar varsin Staropramen och spanar efter ”Serge”. Ingen ger sig till känna. Vi dricker upp och drar.
7. Stopp på Grand Hotell. 150 kronor per glas vin. Vi sippar . Till min stora lättnad visar det sig att den prostituerade kvinnan i lokalen är barpianisten som ska underhålla, puh.
8. Diskussion huruvida det är ok att ta taxi ca 900 meter. Jag är för. Blir nedröstad.
9. Jocelyns kompis L blir TAFSAD på av ett gäng kretiner som passerar vid Kungsan. Där fick hon för sin korta kjol.
10. Hamnar till slut på Restaurangen. Återser gamla vänner. Backslick är där med sitt ex. Bestämmer mig för att hädanefter bara dricka goda fruktiga drinkar.
11. Börjar bråka med gamla vänner.
12. Missar insläppet till Riche.
13. Ser mitt ex hand i hand med nya tjejen.
14. Dissar gamla vänner mitt på Stureplan. Klockan är mycket.
15. Tar en sista drink på Olssons av alla ställen. Är otrevlig mot alla som närmar sig.
16. Får ångest och går hem.
17. Gråter lite. Skickar patetisk sms till gammal älskare.
18. Somnar till ljudet av min grannes liggfest.

Orkar inte ens gå in på vad som hände i lördags."


Åh, ibland vill man liksom bara åka tillbaka i tiden och krama om sig själv.

Helt fel ute

Man vet att man är fel kvinna på fel jobb när man redan innan man är på plats försöker räkna ut exakt hur många minuter av plåga passet i gruvan ska bestå av den här gången.

När man, väl på plats, måste tvinga sig att le ibland och svara på tilltal så att ens kollegor inte ska tro att man är helt mongo.

När man önskar att kaffemaskinen ska ta lite extra lång tid på sig att krama ur sig sin sörjiga ursäkt för en paus.

Den här känslan. Av total fucking waste of time. Av att göra absolut minimum. Ständigt stirra på klockan i hopp om att några minuter till av detta plågsamma straff ska ha försvunnit. Den har jag inte känt sedan jag var typ 18 och sommarjobbade på 7-eleven.

Men här får jag inte ens gratis bullar.

Är alla med på det?

Ok, det är den 9 september och jag är redan så trött så jag kan skrika högt på "vampyrer" och "spets".

Snälla rara redaktörer, bloggare, skribenter, spanare och allmänna tyckare.
Nu räcker det.
Nu har vi tuggat klart de här höstfenomenen för denna gång.
Ok?

Hur bra som helst- såklart!

Alltså, jädrar vad jag känner mig happening!
Det är nu det vänder. Utan att på något vis ta ut något i förskott så tror jag att det börjar bli dags att spika igen den här perioden av osäkerhet, självtvivel och hopplöshet.

Den här veckan kommer att gå till historien som den bortre parentesen för "the dark ages".

Jag känner det i hela kroppen.

Jag vill ställa mig på balkongen och skrika "Kom igen människor, nu kör vi".
Men jag nöjer mig med att sitta här och småle lite modest för mig själv.

(Kom igen, nu kör vi, folks!)

Men hur ska det gå????

Eftersom det pågår något slags besöksrekord här på Mirres blogg känner jag mig nästan lite oförskämd som inte uppdaterar så mycket. Eller så begåvat som man kanske skulle kunna hoppas. (Allra helst vill jag skriva om den stackars saten som gjort Bristol (Sara Palins 17-åriga dotter) på smällen och nu, förmodligen under hot från McCain om deportation till Afghanistan om han inte slutar jiddra, tvingas do the right thing och gifta sig med den likaledes stackars flickan. Ho ho, vilken såpa. Men jag hoppar.)

Kanske har jag tappat stinget.
Kanske.

Men jag tror att det mest handlar om de väntans tider jag befinner mig i. Det är liksom svårt att fokusera just nu, allt känns så...oklart.

Tidigare kändes det, alltså det oklara läget, enbart spännande. Nu börjar det gränsa mot det frustrerande.

Ni hajar säkert.

Nåväl. En liten rolig anekdot kan jag iaf bjuda på, så här på fredagsförmiddagen: Förra helgen räddade jag en vilsekommen igelkott från en förmodligen plågsam död på Fleminggatan. Han var envis men det var jag med och nu väljer jag att tro att den lille rackarn lever ett gott liv i Kronobergsparken.



Nu behöver han inte vara rädd längre

Läget just nu: onsdag 15:28

Jo. Det pågår total självcentrering.

Gör:"Jobbar"
Äter: En nektarin.
Dricker: Konstig Ramlösa (jordgubbe och citrus)
Har på mig: Fina kläder från min tur med min sprillans nya personal shopper.
Lyssnar på: Radio. "Tarmfloran älskar surkål" (Christer i P3).
Sinnesstämning: Försiktigt optimistisk.
Senast inkomna mail: "Gött det. Vi får reda ut frågetecknen då. Vi hörs på lördag." Från Mathias J.
Senast skickade mail: En faktura. Mmmm..nice.
Senast inkomna sms: "Möte bass. Ringer sen". Från killen. (I'm still waiting..)
Senast skickade sms: "Lycka till". Till Caroline som skulle vara med i P3.
Senaste msn-chattande: Med Helene. I går kväll. Avslutades med orden "Vi kommer igen Miranda. Vi kommer igen". Kändes fint.
Dagens insikt: Det finns ju folk som har riktiga problem.
Planer ikväll: Amnesty-gala på Debaser. OM jag kan motstå Idol-premiären alltså (hm, tveksamt).

Så att det isar i tandköttet

Det är väl så att man ska bita ihop.
(När det liksom inte går som man vill. När man känner sig straffad. När man undviker att berätta om sitt nya extrajobb för att det bara känns jobbigt.)

Så jag biter.
Som jag biter.

Nå, jag är åtminstone välekiperad

Varför jobba när man kan shoppa?

Blodig höst

Åh, jag sliter mitt hår i bitterhet här hemma på Kungsholmen. Jag vill ju inte alls vara här. Jag vill ju vara i Malmö. Jo, chockerande nog. Den här tiden på året är det inte så dumt faktiskt, eftersom den pålitliga tillställningen Malmö Filmdagar pågår just nu.

Brukar ju vara där. Mingla med branschen, kalasa, se på höstens filmer, scoopa, springa runt som en tok och fixa årets alla julklappar genom att plocka hem den väl tilltagna goodie bagen.

Men i år- icke.

Jag får väl nöja mig med att mentalt boka in mig på ett besök av "Låt den rätte komma in" senare i höst. Den ska, enligt uppgift, vara helt fantastisk och läskig som fan.

Bådar gott.

Årets roligast bloggpladask

Ok, helt sist på bollen men ändå: Ho ho ho!

Gissa om det sitter två bakrusiga kvinnor i Grekland och har ångest just nu.

Och redaktörerna på den där bloggen MÅSTE ju skämmas. Ok, de fick sin uppmärksamhet..men ändå liksom, till vilket pris?

Dagens tårta

Här kommer ett litet tips från Mirres blogg. Kolla in den här bloggen, den handlar bara om knasiga tårtor (obs, köpta ej home made). Det kan man behöva.

Jag kommer aldrig att jobba i den här stan igen

Förmodligen borde jag ligga i fosterställning och ha ångest just nu. Men det som hände mig igår är så konstigt att jag bara kan skratta åt eländet. Skratta - hela vägen till närmsta parkbänk.

Följande osannolika händelsekedja inräffade alltså igår em. (Av hänsyn till alla inblandade, framförallt mig själv, så är alla namn fingerade)

14.50. Mailar till Arne på Stora Tidningen för att tjatfråga om han läst min ansökan ännu.
14.55. Cyklar iväg för att träffa L och fika.
16.30. Kommer hem och står i hissen på väg upp till lägenheten.
16.31. Det ringer. Dolt nummer. Mottagningen i hissen är katastrofal (HATA HATA HATA 3). Mitt hjärta tar dock ett skutt när jag, i knastret och bruset, uppfattar orden: "Hej det är Arne från Stora Tidningen, oj vad jag hör dig dåligt".
"Ja, jag står i en hiss, säger jag, kan jag ringa tillbaka när jag kommer in till lägenheten". "Ja, gör det, du kan ringa till växeln och be att de kopplar till mig".
16.40. Slår upp numret till Stora Tidningen och ber dem koppla till Arne. Han svarar inte så jag lämnar ett meddelande. "Hej hej, det är Mirre här, du nu står jag inte i hissen längre och lovar att svara om du ringer upp igen".
16.50. Arne ringer inte tillbaka. Så jag ringer igen. Fortfarande inget svar.
17.05. Ringer det. Dolt nummer. "Yes", tänker jag. "Hej igen, det är Anders från En Annan Stor Tidning, varför ringer du inte upp"?
17.06. Jag dör lite inombords.

Av detta kan man dra två slutsatser. 1. Jag är en idiot. 2. Jag ÄR en idiot.

Tanten i huset bredvid

Har ju, som uppmärksamma Mirres blogg-läsare vet, varit väldigt arbetsbefriad de senaste månaderna. Har tillbringat extremt mycket tid på balkongen kan man säga.

Upptäckte redan i början av sommaren att det ofta sitter en tant på en balkong snett mitt emot mig. En ganska sunkig tant. Hon röker ganska mycket. Gula Blend kanske. Hon läser inga tidningar eller böcker och verkar inte ens bry sig om ifall det duggar eller blåser. Hon sitter fan på den där balkongen och ser sunkig ut och röker jämt och ständigt. Hon stirrar liksom bara rakt ut i det stora nothing som verkar omge henne.

Jag blir provocerad av någon underlig anledning. Kamma håret och ta på dig en bh vill jag skrika till tanten. Och fimpa för fan.
Och alldeles nyss hände något som faktiskt skakade om mig lite: Hon vinkade till mig.

Smaka på den. Tanten mitt emot vinkade till MIG.

Nä, nu är det fan dags att ta sig samman.

På pluskontot

Hittills har jag plöjt ner exakt 0 minuter i det hära OS.
Måste säga att det känns som ett mycket bra beslut.

Sprack ju direkt

Nu ser jag ju att dokumentären "Hjälp- jag kan inte sluta fisa" går i fyran ikväll...fasiken...får se hur det blir med min nya livsstil...

Inget mer Du är vad du äter

Har bestämt mig för något radikalt. Jag ska sluta se på tv. Tänk på alla timmar av slökollande i soffan, tänk om jag hade plöjt ner dem på något vettigt. Då hade ju min succéroman varit klar nu. Jag hade typ sprungit marathon och kanske hunnit doktorera.

Kort sagt, jag hade haft ett fritidsintresse. Utvecklat mig. Ok, jag kan berätta om hur det gick i Pussycat dolls men fattar jag egentligen vad som pågår i Georgien? Nä, just det.

Så nu ska det bli bot och bättring. Mitt första projekt är att börja läsa mer böcker. Bok nr 1: "Bibeln på 100 minuter". Jag köpte den igår. Återkommer när jag är klar.
Nu ska här fortbildas.

En mycket märklig eftermiddag

Medan jag större delen av tiden känner mig hyfsat ateistisk, medveten och odlar journlistskador som cynism och misstro, finns det (tydligen) en liten, liten del av mig som älskar att frossa i new age-tokerier.

Jag vill helst inte erkänna detta. När jag till exempel för några år sedan, för en mindre nogräknad tidning, fick testa jobb som inkluderade auraläsning och blev hypnotiserad för att kunna se mina tidigare liv, så garvade jag lika högt som alla andra. Men egentligen så mös jag ordentligt, där i mitt rökelsedoftande inre.

Jag kan (tydligen) inte låta bli att ge mig i kast med det. Utan att tveka tackade jag ja till att gå på seans med C. SEANS. Hur crazy är det? Tokigt medium pratar med andarna. Ni hör ju. Hur spännande som helst.

Så där var vi, igår, i en lokal med ca 25 andra kvinnor. Förvånansvärt få hade hennafärgat hår och kanske var det bara någon enstaka som har klippkort till frigörande dans-kurs på helgerna.

Mediet var en gullig kvinna som hade ett väldigt oproblematiskt förhållande till det faktum att hon kommunicerar med andar närhelst hon vill. Bland annat snackade hon med en ande som (tydligen) ville snacka med mig. Med MIG!

("Det är en trevlig, sprudlande äldre dam, ganska rund, som är väldigt levnadsglad och omhändertagande. Jag får en känsla av att hon är din mormor eller farmor")

Var inte det fint? Anden (eh, "farmor") ville pusha mig och sa att allt kommer att ordna sig och att jag är stark och på rätt spår och att det bara är att ta på sig vingar, så flyger man.

Ja, jag kände mig peppad och upplyft iaf.

Tjoho - inge whiskas för mig

En hurtig människa från banken ringde upp mig häromdagen. Hon ville snacka sparande.
Faktum är att jag är väldigt bra på att spara pengar. Gillar tanken på pengar på hög. Mitt mål är att någon gång i framtiden kunna göra en Joakim von Anka och BADA i mina besparingar i ett stort valv, iklädd enbart en cylinderhatt.

(Ok, nu gick det överstyr).

Iaf. Jag gillar att spara och är bra på det. Vilket bankmänniskan bekräftade så fint eftersom hon uttryckte oro över att jag inte sparar optimalt. Sagt och gjort, jag bokade ett möte.

(Möte med banken. Ah, mitt vuxna liv är så härligt).

Jag svidade upp mig och försökte se seriöst intresserad ut när det började snackas räntefonder och obligationsindex. Och så insåg jag att mitt idoga privata pensionsparande (älskar't, varje månad myser jag till när jag får föra över lite deg till mitt pensionsspar) har gått åt skogen hela året. Skandal.

(Alltså, allvarligt, det här med börsen, är det verkligen så lyckat?).

Vi blev bekymrade, bankkvinnan och jag. Drog ihop ögonbrynen och hukade oss framför hennes dator och försökte få grepp om situationen. Jag såg framför mig hur jag får bli fattigpensionär som lider av ledgångsreumatism på något hem långt borta i en avlägsen förort. Dusch en gång i månaden och middag bestående av kattmat.

Men så lyste hon upp och förklarade att allt förmodligen ordnar sig om jag lägger mina pengar i en ny superfond. Så jag blundade och hoppade och BYTTE.

Hela 7300 spänn förflyttades igår ute i börscyberrymden.
Puh, framtiden är räddad.

Jag vet hur det känns

I dag går tankarna till de forna konkurrenterna på City. Det rapporteras om tårar och kaos och ont-i-magen-stämning.

Trist som fan.

Shit, hur snabbt gick de här tio?

För ganska exakt 10 år sedan flyttade jag till Paris. Sicken klyschig grej, 20-årig blond svenska drar till Paris och börjar jobba som servitris, tragglar med språket och med fransmän, äter baguette, kommer in på alla "coola" ställen, festar hejvillt, upptäcker alternativa livsstilar och ställen, åker till ockuperade hus, röker på, blir konstnärlig, blir feminist.

Ja ni vet. Ungdomen.

Åker numera alltid till exakt samma kvarter och återupplever den här tiden, då och då när jag får behov av lite miljöombyte. Det är ungefär likadant och alltid lika härligt, även nu när jag är 30.

Fast nu är de bättre på engelska, froggarna, så det är inte riktigt samma sport (i alla fall om man pratar engelskan med kraftig fransk brytning, det är sjukt men sant).

Om ytterligare tio år kanske vi kan förstå varandra helt och hållet, jag och se frrrench.

Que sera sera och allt det där

Saker och ting blir ju aldrig som man tror. Universum har haft en tendens att trilskas med mig typ hela sommaren. (Ska man lära sig ödmjukhet? Att kämpa? Vad? Putain merde). Men nu åker jag till Paris. Ändå.
So long.
(Avstår den avslutande "suckers" eftersom den största suckern just nu är lilla moi. Onödigt liksom.)

Det är inte bara borta i väst det händer

Det finns saker som man som infödd stockholmare bara inte gör.
Och då menar jag inte pinsamma saker som att racka ner på göteborgare/skåningar/norrlänningar (låt dom leva sina liv i fred, hur kul kan det vara liksom) eller att vara dryg mot främmande människor på stan/i tunnelbanan/i arbetslivet (det är inflyttade med mindervärdeskomplex som ger oss a bad name. Seriöst.)

Och man deltar inte i urbana festligheter a la Vattenfestivalen.
Visst,det är säkert kul och bra på alla sätt om det ordnas spektakel på stan.
Men jag skulle aldrig komma på tanken att vara med.

Så döm om min förvåning när jag i går natt (efter en respektabel sittning på Tranans uteservering) plötsligt befann mig i en 50 000 huvuden stor skara stuffande människor mitt på freakin Stureplan. Det pågår tydligen någon form av festival. Info om detta har, antar jag, gått ut till befolkningen. Men den har, av naturliga skäl (man filtrerar ju bort det som liksom inte angår en), gått mig spårlöst förbi.

Så där stod vi, Bea och jag. Omringade av unga, glada människor, uppklädda till tänderna. (Alla hade läst senaste Sofis Mode, I swear!). Jag blev tafsad på av en yster yngling. Sen åt vi korv.

Det hela var väldigt besynnerligt.

Stora svarta moln

Åh nej.
Det kommer att bli en sådan där jobbig dag idag. När allt bara går fel. Det har redan börjat dåligt och jag har svårt att se hur det ska kunna vända.

Kanske kan min lunch idag pigga upp lite. Kanske kan bilderna på Angelinas tvillingar göra någon positiv inverkan.

Men jag tror inte det.

Big time "katching"

Men vad faan är det här med att ALLA jäklar ska skriva böcker? Är det svenska folkets innersta hemliga dröm? Att få publicera ett skönlitterärt verk? Nästa stora generationsroman? Skriva autografer och ligga runt på Bokmässan? Det verkar ju så. I alla fall den delen av befolkningen som jobbar inom media. Jädrars vad det puttrar författardrömmar...

(Fundering:Det kanske är resultatet av att texterna i tidningar blir allt kortare. Man känner sig snöpt. Man känner sig oförlöst. Man måste skriva av sig. Voila: romanidén är född).

I och för sig, hur svårt kan det vara. Med tanke på folk som blir publicerade menar jag. Och tjänar multum. Hmmm...en best seller liksom. Kanske borde testa. Deckare, chick lit eller nåt pretantiöst..får se. Undrar hur man gör? Vad sägs om den här inledningen?

"Dörren smällde igen och ekot hördes genom hela fastigheten. Hennes klackar smällde mot stentrappan när hon gick de fyra smala trapporna ner mot porten och gatan. Hade hon tittat hade reflektionen av en rufsig ung kvinna med resterna av nattens smink, fylla och kroppslukter synts i portens glas. Som i trans lyfte hon på fötterna. Ett steg i taget. Måste fortsätta gå. Uppgörelsen hon precis lämnat bakom sig, orden som utväxlats var alldeles för smärtsamma för att vara nära. Hon måste bort och gick längst Hornsgatan och den vackraste morgnen hittils den här sommaren. Inte för att hon lade märke till solens värmande strålar över Slussens vatten eller lade notis om måsarna som skrek över dagens första lass med turister och andra morgonpigga som skulle ta båtarna över till Djurgården. När hon passerade Slottet märkte hon att hennes hälar blödde, skavda av de nya skorna som varit så snygga föregående kväll. Då, när allt fortfarande varit normalt.

Hon fortsatte gå, utan att ta hänsyn till den begynnande smärtan i fötterna och benen. Hon gick hela vägen hem till den lilla ettan i Vasastan och kunde inte tänka på någonting förutom en enda sak: Hämnd".


Va, va, va? Är jag on to something? Vill man läsa mer?

Så jäkla snuvad

Alltså, samer. Seriöst vad är det med ursprungsfolk som hävdar sin rätt att inte utvecklas. Fortsätter att tjafsa om sina renar eller landområden eller vad det nu kan vara. Vakna och lukta på kaffet, flytta in till stan och ta ett jobb som alla andra, liksom.

Detta var länge min inställning till samer. Tills det kom fram i somras att jag ÄR same. Eller, åttondels same. Någon (eh, mormor) hade visst glömt att informera om sitt ursprung. Helt galet, det kom fram av en slump när morsan av oklar anlednig slog sig i slang med en same som hävdade att han visste hur det låg till med oss. Fatta chocken! Jag, en same! En city-same. Jag var tvungen att rusa till Sturebadets same-spa och känna mina rötter. Efter en synnerligen härlig massage slog jag mig ner i avslappningsavdelningen och läste en bok om mitt folk. Och jäklar vad illa behandlade vi har blivit genom åren. Helt sjukt förtryckta, världens skandal.

Ah, kände hur jag ville engagera mig, förena mig med andra ursprungsfolk (hellre på Hawaii än på Grönland om jag fick välja)och kanske köpa en ren.

Och sen visade det sig att alltihop var fel. Vi är inte samer. (Man ska faan aldrig kolla upp en bra story). Det fanns inga livslögner i släkten. Inga exotiska rötter. Är bara supersvenne igen och det känns så tomt.

Det är ju nästan så jag önskar att jag var adopterad eller nåt.

Mitt sommarlov

Jag badade. Undvek solen. Drack mycket. Cyklade på fyllan (rekommenderas ej). Var på landet. Verkligen UMGICKS med mina vänner. Tänkte inget, det är sant var typ helt tom och avslappnad. Hade det nice. Körde lite bil för första gången på tre år. Kom på att det är dags att ta det där förbannade körkortet nu. Grillade och kollade på Ernst. Planerar att gå på en seans.

Har nog blivit en slacker. Misstänker att jag aldrig mer kommer att jobba. Ser ni mig på någon parkbänk i stan senare i höst så har jag full förståelse om ni tittar bort.

Ok då, nu är det faktiskt höst

(Så då är det väl dags att börja blogga igen)

Bevis nr 1: Grillfest med mediapersonligheter. Med regn. Typiskt hösten.

Jo, det är inkonsekvent

Jag hatar ju när stan stänger under sommaren. Hur allt går ner i varv. Hatart. Men va fasen, man har ju rätt att ändra sig. Så nu tar jag sommarlov från bloggen. Återkommer i höst. Eller när jag fått jobb. Ciao.

Min morfar - spöket

Jag har hört att det finns folk som firar midsommar i glada vänners lag. Man är några stycken som typ softar, binder lite kransar, tar en sup till sillen, lapar sol, grillar och kanske tar ett lite småtokigt nattbad. Sedan värmer man sig med sin käresta och alla har mysiga koftor och trendiga gummistövlar.

Så brukar inte jag fira.

De senaste 27 åren har det gått till på nästan exakt samma sätt. Ingredienserna som ALLTID finns med är följande:

1 stor släkt (galen).
2 värdar (stressade till tänderna och lagda för martyrskap).
1-2 personer som inte talar svenska (eller engelska).
1 stackars nykomling som hoppas på en Pripps blå-upplevelse men som får ett brutalt uppvaknande.
17-20 temporära sängplatser av skiftande kvalitet.
1 femkamp
5-6 högljudda diskussioner om a)vem man (inte) vill dela rum med b)vem som egentligen vann femkampen förra året, c) fördelarna med att bara äta stenålderskost d)när båtarna går tillbaka till stan och e)vilka de där okända kusinerna (?) som påstår sig heta som vi egentligen är.

Krydda med bisarra mängder mat, lite för mycket sprit på sina håll och ett och annat norenskt uppträdande och där har vi det: mitt midsommarfirande i ett nötskal. I år dessutom toppat med 1 mormor i rullstol (perfekt ute i skärgården!), 1 tonåring med ett broken heart (som pratade i mobilen i, jag svär, 17 timmar i sträck) och 2 gäster från Singapore, som ideligen blev refererade till som "kineserna" eller "japanerna".

Roligast var nog när morfar vid ett extra uppskruvat tillfälle röt till på min morbror Bengt; "Vänta du bara, när DU blir 90 kommer jag och spökar för dig".

Utomstående har hörts kalla oss för släkten med snöbollseffekten i firandet. Eller ett "vilt skenande tåg där konduktören är nära att hoppa av".

Jag väljer att kalla oss "pittoreska" och "charmiga" och med drag av klanen Kennedy.

Sista natten med gänget

Louise partytricksar på F12

Det var inte bara landslaget som tackade för sig igår. Mitt livs bästa kollegor gjorde också en slags sorti. Med stil, det måste jag säga. Det är inte så ofta nu för tiden som man hamnar på efterfest i Globen och tar en snurra flaskan på det. Och kommer hem halv sex på morgonen. Och det är kanske tur. (Tack och lov för resorb).

No place like home

Åh vad skönt att vara hemma. Ju äldre jag blir desto härligare tycker jag att det är få komma hem till gamla välbekanta sweden igen. Vet inte om det är sjukt tråkigt av mig men jag känner mig mer och mer ointresserad av att typ kolla på gamla slott, äta lokala specialiteter och undvika uppenbara turistfällor.

Min nya kompis amerikanen hade en lite annan inställning kan man väl säga. Han insåg igår att han förmodligen aldrig mer skulle återkomma till Prag och ville därför klämma in så mycket som möjligt. Här skulle upplevas. Upp i ottan, knalla runt hela dagen och sedan klämma ur staden lite till på kvällen. Själv tog jag sovmorgon på hotellet, hängde med på en liten tur upp till en utkiksplats och var sedan helnöjd. Varför hålla på och engagera sig i en stad man kanske aldrig mer ska åka till, liksom?

De är lite som med ett one night stand, man måste veta när det är dags att bara säga tack för kaffet och ha ett bra liv. Och sedan fokusera på vad som verkligen är viktigt.

Jag och rävarna

Gruppdynamiken vid roundtables är ganska speciell. Blandningen här är nog knasigare än någonsin. Vid mitt bord trängdes idag en serbisk tonårstidningsredaktör på 45+, en amerikansk hårdvarumagasinsfrilansare, oklar (galen) franskitaliensk donna, en österrikisk man som mest var intresserad av att reda ut olika sexuella spänningar i filmen (Eh, vi snackar alltså DISNEYs Prins Caspian här)och några till.

Och så lilla jag då. "New girl", som de kallar mig. Shit vilken koll de har på varandra, rävarna i junket-branschen. Vi snackar alltså folk som åker land och rike runt och gratiskäkar. Som inte bara intervjuat Daniel Craig ("Värsta divan") utan också Pierce Brosnan ("Väldigt trevlig"), Timothy Dalton ("Han var bättre på intervjun än i filmen") OCH Roger Moore ("En riktig skämtare"). Kungen kring bordet var såklart gubben som dessutom träffat Sean Connery ("Han berättade allt om sina problem med stämbanden").

Där ligger man i lä.

Länsar minibaren

Det är så typiskt mig att åka till Prag utan att kolla upp saker som vilken valuta som finns här, om man kan behöva en karta, vilken typ av väder det är, vilken typ av klädsel som kan vara nödvändig, vad man typ borde se i stan eller ens basic stuff som vilka Narnia-skådisar jag egentligen är inbokad att intervjua i morgon.

Sånt här gör att jag sällan stressar upp mig eller drabbas av nervositet eller resfeber. Och tvingar mig också till virtuosa höjder i improvisation.

Men vad fasen, sitter just nu inlindad i en mjuk och gosig hotellmorgonrock och tillhörande tofflor, med toblerone och cola light och fungerande internet. Kunde varit värre i mitt nya liv som arbetslös.

Har också fått en ny kompis, en amerikansk journalist med typiskt amerikanska jeans (ni vet, seinfeld-modellen som de av outgrundliga anledningar vägrar sluta använda därborta), som redan adopterat mig och visat lite sights, tipsat om hur man snor den bästa platsen kring intervju-bordet och varnat mig för "pick-pockets and gypsies". Tror att han skojade men är inte säker.

Alla korten på bordet

Äntligen kan jag andas ut.

För seröst, sista tiden har varit lite pressad. Inte superjobbig (kan lugna de vänner som har hört av sig med oro i rösten "Mirre, din blogg verkar lite..ödesmättad..hur MÅR du egentligen?") men inte heller harmonisk.
Fan, det är ju inte varje dag man blir arbetslös liksom.
Klart man skruvar lite på sig.

Och idag, när jag nästan började grina för att en tjej som jobbar på 7-eleven på Kungsgatan var så trevlig när jag köpte kaffe av henne, kände jag att "nä, allt är nog inte helt som det ska". Jag är kanske lite obalanserad. Orolig. VAD SKA HÄNDA, liksom.

(Riktigt varför den snälla tjejen på 7-eleven blev katalysatorn till detta mentala break through vet jag inte. Men så var det iaf.)

Och då kom jag på det. Vad som måste till för att stilla mitt stormiga inre. Och gjorde det enda rätta: Gick till min spåman.

En trevlig snubbe i min egen ålder, med indiskt ursprung. Han har pikétröja och är hur cool som helst. Inga konstigheter där inte. Han jobbar med tarotkort och lugnade mig på varenda punkt.

Detta kommer alltså att hända:
I september får jag besked om ett nytt spännande jobb, som jag kommer att börja på lite senare under hösten och får tack vare kontakter jag redan har.
Det handlar om "kommunikation på något vis" och kommer att vara ganska krävande, lite nytt för mig men väldigt roligt.

Så det är bara att luta sig tillbaka och ta det lugnt och njuta av sommaren.
Jag visste väl det.

Nu minns jag

Det är ju så HÄR det brukar vara när det är sommar och semester. Ösregn och 13 grader.

Så mycket tid

Så många viktiga beslut. Det är ju farligt att inte ha något jobb. Man förvandlas ju. Just nu leker jag hemmafru. Stör mig inte, jag inreder.

Fastkedjad i the Matrix

Alltså, finns det något osexigare än arbetsförmedlingen? Jag visste att det var ett misstag att gå dit och ge sig i kast med de här människorna. Men uppenbarligen lider jag av svår masochism, för jag kunde inte hålla mig borta. Likt ett vilset mal drogs jag mot ljuset - bara för att, alltför sent, inse att det skulle förgöra mig.

Ok, nu överdriver jag kanske. Men bara lite.

För det ÄR nötande att liksom sparka runt, som i kvicksand, och försöka vara trevlig och snäll och tänka "men de gör ju bara sitt jobb". Samtidigt som man bara vill ställa sig upp och skrika "men för faan kärring, fattar du tröööögt eller".
Men när man upprepat hundra gånger att "nej, jag ska inte ha a-kassa" och "nej, jag vill inte gå på cv-kurs", så tappar man liksom sugen.

Allt detta för något som heter SGI som man tydligen ska ha. Åh, jag fattar inget av det här. Och det roligaste av allt - imorgon ska jag dit IGEN!
"Jo men det måste du, sådana är reglerna, man måste upprätta en handlingsplan".

Om dom tänker försöka visa mig hur hemsidan funkar en gång till så går jag.

Crazy tjej

Hon har blomma i sitt hår

Fyller man år får man faktiskt göra precis som man vill. Och bjuda in sina kollegor och ex-kollegor till lite härligt firande.
(När man inte har ett jobb får man supa till också. Även om det är en måndagkväll. Ibland är det så härligt att umgås med journalister.)

Vad är det för fel på den här bilden?

Secret handshake?

Det är skönt att man inte blev stöpt i någon slags form som reporter på Punkt SE. Att man förblev en individ liksom. Mycket skönt.

Det stinker bränt kött i rålis

På tal om något helt annat.

Allvarligt talat people.
Det här med solen och värmen. Det slår ju slint. Människor skriker högt. Bråkar med okända människor om parkeringsplatser och hur FAAN DE KÖR EGENTLIGEN. Grälar med sina nära och kära. Viftar med armarna och skriker könsord. Vi klarar det inte, det är uppenbart.

Men det värsta är den här galna solningen som pågår på varenda ledig gräsplätt.
DET ÄR FARLIGT.

Hör ni det?
Jag vet att ni ju vet det. Så ska jag behöva bli förbannad eller kan ni sätta er i skuggan männskor?

Jag är en deg

Har en obehaglig men ickekonkret känsla av att min karriär just nu rinner iväg likt en smältande yoghurtglss på varm stadsasfalt.

Men det är liksom för varmt för att jag ska orka bry mig riktigt. Kommer att vakna upp en småregning dag i slutet av augusti och inse att jag måste börja jobba på en kundtidning. Typ för hyresgästföreningen. Eller något elbolag. Och göra intervjuer med vd:ar som heter Börje och bär slips och vill att jag ska "bli en i gänget".

Åh, varför kan jag inte vara en sån där duktig tjej med koordinerade accessoarer som aldrig vilar på hanen och gör bra ifrån sig på arbetsintervjuer. Hatar faan arbetsintervjuer. Blir liksom alltid missuppfattad.

Fan.

Tillbaka på banan igen

Åh nej.
Gillade ju upplägget som fast förankrad i ett förhållande. Ok, får väl erkänna att jag då och då sneglade på andra. Fantiserade om hur det skulle vara att testa något nytt. Men det var ju bara just- fantasier. Inget som på allvar kunde hota det jag redan hade.

Men nu är jag här, helt jäkla nydumpad och rädd. Den här osäkra tillvaron, i händerna på tillfälliga beundrare, lockar inte alls. Vad vill de ha av mig? Ska jag vara lite lätt slampig eller hålla på min dygd? Minns inte hur det brukade gå till förr, i min vilda ungdom, då jag VILLE hoppa runt, från den ena till den andre.

De säger alltid att de gillar egna initiatv men när det väl kommer till kritan..känner de sig bara hotade.

Bäst att avvakta lite. Is i magen: Inte min starka sida.

(Mina bra sidor är annars att jag är så öppen, nyfiken och glad. Så in i helvete GLAD.
Dåliga sidor? Jajamensan, sådana har jag också, det lär man sig ju inte minst i långa förhållanden.)

Åh, varför ringer de inte?????
Orkar inte med det här spelet.
Punkt SE- jag saknar dig så.
Jag vet att det är över men jag vill ändå att du ska veta det.

Högsäsong för tårar

Är mitt uppe i bröllopssäsongen.
Det finns ju hur mycket som helst att säga om det. (Mitt paradnummer brukar ju vara att protestera mot det förlegade i kyrkovigslar, det patetiska i önskelistor och det upprörande i fenomenet svensexa/möhippa). Men jag känner inte för det. Har bestämt mig för att slappna av och bara njuta av det som ju är hela poängen: kärleken.
Och att det kanske inte är så dumt att manifestera den ordentligt.
Hmm...

Anyway.

Shit vad jag har grinat på sista tiden. Är ju galet lättrörd tydligen. I helgen tex, var jag på ett bröllop där jag varken träffat bruden eller brudgumen förut. Spelade ingen roll, när klockorna klämtade där i kyrkan och när kärleksbudskapen strösslades ut under middagen satt jag ju där. Och snörvlade. Ett ålderstecken tror jag.

Det som får mig att grina allra hårdast är när papporna håller sina tal. Speciellt när de själva börjar darra till och biter sig i läppen när de ska berätta för sina vuxna barn hur mycket de älskar dem. Det är något med det där, vuxna karlar, runt 60, som nästan stelnat. Har svårt med de mjuka orden. Gärna hemfaller åt sportmetaforer. Och nästan alltid, alltid inleder talet med orden: "Ja, jag var ju borta mycket när du var liten. Mamma fick ju ta det mesta."

Så mycket inkapsalde känslor. Så många konstiga omvägar. Så mycket spilld tid.
Kan vi inte lova varandra att det inte ska bli så för oss?

Hej då Globen

Jag kom hit första gången en blåsig oktoberdag 2005.
Sedan blev jag kvar.
Har fått gå i Orlando Blooms fotspår, göra "Om vi vore ett par" med Fabio, avslöja vem som skulle regissera "Män som hatar kvinnor", träffa Seinfeldt, jobba mig igenom en Melodifestival, bli kraftigt utskälld av Paolo Roberto, ha världens bästa kollegor och stormtrivts nästan jämt.

Men nu är det dags att lämna in passerkortet och tacka för mig.

Helt ren på nytt liksom

Inser att jag nog har lyckats slarva bort möjligheten att fortsätta använda mitt mobilnummer. Som jag har haft i tio år. TIO år. (Tror knappt att jag har raderat ett enda nummer ur telefonboken. Eller ok, några har kanske tagits bort. I vredesmod. Eller i förbyggande syfte. Eller för att personen i fråga typ har lämnat landet för gott. Fatta vad det innebär, gamla konstiga nattsällskap, kollegor man inte träffat på åratal, pluggkompisar från ett annat liv trängs fortfarande i min telelista).

Känns jobbigt. Tänk på alla dessa människor som borde kunna få tag i mig. Och så bara, poff, byter jag nummer. HUR SKA DET GÅ??

Men, som en målbrottsaktig kille i mobilaffären (måste ju köpa en ny lur också, nu när bladet envisas med att kräva tillbaka den jag använder nu. Eh..tips någon?) sa, lite medlidsamt och märkligt vist: Ibland kan det ju vara bra att starta om på ny kula.

En snart världsberömd haschkaka

Mindre större kök. (Egentligen är det 6 meter högt. Men inte just här).

Ute i konsthallen i Hökarängen hände det grejer i helgen. Själv tog jag ett flertal kollektiva färdmedel och begav mig dit, ut i verkligheten som man ju säger, för att kolla in min superbegåvade vän Beatrice Ehrströms avslutningsgrejer. (Ah, ser redan framför mig hur jag, om några år, kommer att ta åt mig av hennes glans. Ni vet, hävda att "jag kände ju henne way back when". Kommer bli härligt).

Ibland är det extra tur att man har så bra vänner.

"Det är kanske för sent att dra sig ur nu"

Jag är ingen expert Lina, men det tror jag med.

När man bara vill bitas

"Ärligt talat, hur många av er härinne har ett fantastiskt CV?"

Ok, nu ska jag försöka att inte bli elak. Men männen från arbetsförmedlingen som kom hit till jobbet idag för att pigga upp oss jobbade i motvind. För att inte tala om damen från Trygghetsrådet. (20 närvarande journalister på hugget lyckades inte klura ut vad det var hon ville oss egentligen).

Jag vet inte. Men jag tror att det är omöjligt att gå från att ena dagen förbereda sig på att intervjua Patrick Dempsey till att andra dagen komma på infomöte om hur man filar till sin CV.

Yikes alltså.

Man vet att man är i trubbel när man inser att man är i händerna på dessa människor.

RIP

"Ur ett publicistiskt perspektiv är det trist att Punkt SE försvinner. Den lilla tidningen med de rappaste artiklarna och de konstigaste krönikörerna försvinner".

Resume.

Konstig grej. Men när man har gått med taggarna utåt, försökt undvika att läsa branschpressens vidriga kommentatorer och liksom vant sig vid att det bara är vi som gjorde vår lilla fina tidning som gillade den, är man oförberedd på ...beröm.

Och nu, NU kommer det.Har under veckan som gått fått höra så mycket snällt om punkten att jag blir rörd när jag tänker på't.
Så dags kan man tycka.
Men ändå kul.

Coolaste katten i stan

Ibland är det så vansinnigt bra att bara ta en paus från allt och ha lite good ol fashioned fun.
Som i lördags.

Hela skiten på rött

Ok, det känns kackigt att erkänna. Men visst fasen känns det bättre med en rejäl fallskärm när man ska hoppa ut i det okända.
En riktigt fint tilltagen klump med pengar gör det liksom lättare att vara utan jobb.

(Om ni undrar hur mycket det blev i avgångsvederlag kan ni kolla Dagens Media om ni inte redan har gjort det, de är som vanligt sjuuukt välinformerade. Hoppas de har koll på stackars Martin också, som är kvarLÄMNAD i Belgrad. Upprörande.)

Nästan lite trevligt.
Det är ju för fasen sommar.
Sol och sånt. Semester finns det ju tydligen något som heter.

Kanske ska man dra till Vegas ändå (en plan som tidigare bordlades pga rådande oklara omständigheter).

Satsa hela skiten på rött och blunda och hoppas på det bästa.

Saker och ting blir ju ändå ALDIG SOM MAN TROR.

Tur i oturen

Skönt att jag slapp recensera Indiana Jones ändå.
För jag vet inte riktigt vad jag skulle ha sagt om den.
Hade fullt upp med att oroa mig för att Harrison Ford skulle bryta lårbenshalsen för att kunna fokusera ordentligt på handlingen.

Uppfattade dock att Spielberg verkar ångra sitt löfte att aldrig göra en uppföljare av "E.T". För här fick han med alla ingredisenserna: Liten alien med mandelformade ögon och konstigt kranie som ville ringa hem. Typ.

Samt att det måste vara ett genidrag att göra filmer om medelålders plus-generationen. Dels går de fortfarande på bio och dels vägrar de ju att bli pensionärer och tagga ner. Då måste det vara underbart att bli bekräftad genom en rulle där en gråhårig farbror svingar lasson som om det inte fanns någon morgondag. Och dessutom finner kärleken. På nytt. Det är aldrig för sent för att få ligga, tydligen.

Alla andra biosugna som nu nödvändigtvis vill återse gubbtjyven kan njuta av Cate Blanchett (ung snärta i 35-årsåldern). Och ett gäng jävligt arga myror.

Att acceptera

In session.

C: Hej, jag heter C och är arbetslös.
Alla: Hej C.
C: Första steget är ju att erkänna att man är arbetslös. Och sedan ska man berätta det för minst fem personer.
Alla: (applåder)

Twilight zone

Alltså. Läget.

Istället för att träffa Patrick Dempsey igår så befann jag mig plötsligt i en verklighet där termer som "fackliga förhandlingar", "strukturaffärer" och "a-kassa" är nyviktiga begrepp.


Ok, det är inte the end of the world men det är the end of an era.
Det var en jäkligt bra era.
Och det känns väldigt väldigt tråkigt.

Nä, nu måste jag grina igen.

Trauma

Eller så börjar vi veckan på ett helt annat sätt.

Nä, nu måste jag gråta lite.

Balans a la Dr Phil

När tillvaron ter sig svår brukar jag tänka på Dr Phil.
Jo, jag brukar först förtränga att han är djupt obehaglig och blockar bilden av hans läbbiga lilla fru. Och sedan brukar jag tänka på hans honnörsord: balans.

Det är det man behöver.

Jag har tex genomlididgt en skittråkig helg i snorets tecken. Nedbäddad i soffan i TRE dagar med te och halsduk och ynklighet svept runt fötterna. Hade sett fram emot denna miniledighet. Planerat roligheter. Men nej. Detta har förvägrats mig.

Så jag har fått mitt av vila och lugn och ro nu.
Och jäklar vad pendeln SKA svänga över kommande vecka.

Så mycket kul på så få dagar, jag blir nästan matt bara jag tänker på det.
Det ska bli Henrik Schyffert-show, Indiana Jones-galapremiär, en parmiddag utan panikångest, lite fransk filmfestival och så en riktigt fet jäkla lördag som jag inte kan tänka på utan att bli extatiskt glad.

Som en liten förberedelse har jag satt tänderna i Indiana Jones-boxen och hittills jobbat mig igenom både ettan och tvåan. Hm. Vet inte om jag hade dålig smak när jag var 10 eller om det bara är så att filmerna inte har åldrats med någon större värdighet. För...de är faktiskt inte så bra. Och ganska rejält rasistiska, kvinnofientliga och trista.

Det är alltid sorgligt när ens barndoms hjältar vid närmare granskning inte riktigt håller måttet. Inte ens Indiana Jones.