Den givna hackkyckligen

–Men, det är ju rena sakfel i den här artikeln.
– Jo, men det är väl ingen nyhet att dom brukar göra allt för att vinkla negativt.
– Ändå irriterande, speciellt just idag när vi har 56 sidor och ett wrap och nästan inga pluggar alls. Vi har ju bara funnits i ett år, give us a break, liksom.
– Klassiskt mobbarmanér.
– Hur menar du?
– Att hacka på den som är minst.
– Hur då minst, i storleken?
– Ja, vi är ju så små och gulliga.

(Jag och Clarence diskuterar dagens drapa i en branschtidning).

Fortfarande rädd

Var och såg en pressvisning av Mikael Håfströms "1408" i förmiddags. Det är en Stephen King-filmatisering med John Cusak i huvudrollen. Rätt bra faktiskt. Och fan läskig. Känns liksom lite pinsamt att sitta där bland en massa coola filmjournalister och vara skraj på riktigt. Men det var jag. Stötte på en tjej som jag aldrig träffat tidigare på toaletten efteråt. Hon var typ vit i fejan och frågade om jag också sett filmen precis.
Ja, sa jag.
Shit, jag skakar fortfarande sa hon.

Det gjorde jag med. Jävla Stephen King. Hade glömt hur läskig han kan vara.

Missar jag något viktigt nu?

Jag drabbas allt oftare av känslan att jag borde göra något vettigt. Vettigare. Med livet alltså. Men jag vete tusan vad det skulle kunna vara. Jag har inte ett enda konkret mål i sikte. Vilket är dåligt. För har man målsättningar brukar det oftast sluta med att man lyckas. Så har det funkat hittills för mig iaf. Men om framtiden känns som ett enda grådisigt töcken utan några särskilda ljuspunkter- vad gör man då?

Ok, alternativ...
1. Det uppenbara- sluta jiddra och skaffa barn. Det gör ju alla andra.
Hm..men jag vill inte. Jag gillar ju att jobba och typ dricka sprit.

2. Skaffa ett mer spännande jobb då?
Hm...det är inget större fel på det jag har. Tvärtom. Trist att jobba på en sån utskälld och okreddig tidning kanske. Fast det är ju ett problem jag får diskutera med min fåfänga.

3. Skaffa en givande hobby kanske?
Hm..vem ser jag ut som, Ernst?

4. Ok, men sluta gnäll då din omöjliga tönt.
Hm..got a point there.

Kolhydratschock

Men Mirre, hur går det egentligen med den där bantningen?
Jo, tackar som frågar. Det går ganska bra (minus tre kilo sedan semestern tog slut) med tanke på att jag knappt tränar och dricker rätt mycket alkohol för tillfället.
Men idag känner jag mig nästan lite svimfärdig. Så nu jäklar blir det kolhydrater. Mmm...



Visst ser det smarrigt ut - direkt från Ica Globens delikatessdisk.

Nu ska jag lägga på ett kol med jobbet, så jag kan smygtitta lite på Idol senare ikväll utan att skämmas. Igår hejade jag på Christoffer och idag är jag mest nyfiken på Marie Picasso.

Och så måste jag ju läsa ALLT om Alex- JOA-Anrell-debaclet. Ingen rast och ingen ro.

Är jag tråkig om jag säger att det var fruktansvärt?

Äh, jag orkar inte ens berätta om Ladies Night. Olivias min nedan illustrerar det hela ganska bra på något vis.



Fick för övrigt en härlig inblick i hur det är att vara Olivia när vi efter spektaklet blev inskuffade i en champagnespäckad hummer-limo, med diverse kvinnliga kändisar, och körda till efterfesten på Plaza club. Mycket bisarrt och otroligt tacky, speciellt när chauffören körde fel. Christine Meltzer var snabbast på champagnen och skickade runt flarran i bilen. Marie Serneholt och hennes polare passade. Och Haddy Jallow blev lite irriterad över den dåliga musiken.

På festen totalvägrade arrangören att låta oss gå (när vi försökte smita iväg) och tog Olivia i ett fast grepp och styrde oss med bestämda steg till vip-rummet. Vad ska man säga, vi fick offra oss och käka och dricka lite gratis. Sedan kom alla artisterna och shit vad folk smörade. Helt otroligt. Ungefär då beställde Anders Timell in en flaska skumpa. Och sedan gick allt överstyr. Jag kom hem halv fem och vad som egentligen hände där emellan kommer jag knappt ihåg. Får då och då minnesflashbacks av shots, East, svarta män, V, irrfärd genom köket ner till Hells Kitchen (kan det vara Stockholms gräsligaste ställe just nu?), champagne, Spy Bar (fick visa leg!), ännu mera shots. Avslutade kvällen med att dokumentera mig själv i min hiss.



Ganska fräsch om jag får säga det själv. Låg sedan i fosterställning hela dagen igår. Och drog på fest igen på kvällen. He he. Än är jag inte 30. Goddammit.

Jag vill också vara president

Ah, ljuva fredag, en dag för reflektion. Sammanfattning. Målarbetessummering. Det har fallit på min lott att kolla om nöjesredaktionen har levt upp till sina egna högt ställda mål. Har inte orkat bläddra mig igenom skörden av Stockholm- Malmö- och Götet-upplagorna för hela veckan ännu. Men jag kan inte tänka mig annat än att det blir en ren fröjd- som vanligt nu för tiden.

(Måste bara skryta lite: Vi är fan helt grymt bra just nu och spöar konkurrenterna i stort sett varje dag! TT-cred, egna nyheter, stabila egna ideér och intervjuer- vi är så mycket före m allt. Det ska jag ta med mig in i helgen och mysa loss över. Folk som säger att det inte är någon skillnad på gratistidningarna (eller att de allmänt skulle vara av pissdålig kvalitet) KAN verkligen inte vara särskilt flitiga läsare av sådana.)

Nåväl. Bästa grejen idag (förutom vårt snack med supermusslan Lars Winnerbäck då förstås) är en rolig liten grej från Venezuela. Hugo "ta ingen skit" Chavez har beslutat sig för att landet såklart ska ha en egen tid. Närmare bestämt en halvtimmes förskjutning bakåt. Och fort ska det gå, redan på måndag ska reformen vara genomförd.

Det finns, enligt honom, ingen anledning till att hela världen ska följa ett tidssystem som har dikterats av det "imperialistiska USA".

Helt rätt. Om jag var en diktatorpresident skulle jag också göra som jag damn well pleased. Dessutom har karln en egen talkshow. Det skulle jag också ha. Heja Hugo!

En liten tant

Är gräsänka i helgen. Av en sjuk, sjuk slump ska jag också gå på Ladies Night. Det hela känns mycket konstigt. Pustar av inbillad doft av alkoläsk, småstadskåtma och gammalt smink samsas runt mig i detta nu. Ändå tycker jag i största hemlighet att det ska bli spännande.

Jag är också lite rädd.

Snuvad på konfekten

Där trodde jag ju att de skulle sitta- Knugen & co. I den kungliga logen. Det hade ju varit perfa, att få särskåda hur medlemmarna i kungafamiljen tacklade Mozart på Operan. Vem skulle se mest roat intresserad ut? Applådera artigast? Somna?

Men icke. Istället satte de sig hela gänget längst fram på balkongen. Rakt bakom mig alltså. Och det finns ju gränser för hur ofta man kan vrida på huvudet utan att skämmas. Så efter att vi alla sjungit kungssången (jo, det måste man på riktigt göra om HMK är närvarande) var det baaaara buskisopera som gällde.

I tre och en halv timme.

Undrar om lillprinsen hade lika rasande roligt som jag?

Duktig, schmuktig, äh ge mig en riktig karl

På tunnelbanan i morse tjuvlyssnade jag på två kvinnor som diskuterade en kommande rekrytering av en jurist. De konstaterade att det var massor av "duktiga flickor" som sökte tjänsten.

– Men man vill ju ha lite andra typer också.
– Jo, precis. Det får ju inte bli ett kvinnoryrke.

Satt och tänkte på det där nästan hela vägen till Globen. Under hela min uppväxt och skoltid har jag varit omringad av duktiga flickor. Hell, jag var en själv väldigt länge. Ordentlig, superambitiös, gjorde allt som förväntades av mig. Tills jag flippade lite, men det är en helt annan historia. Poängen är att tjejer ju är superduktiga. Kan allt. Tar sig världen runt på viktiga världsförbättrande uppdrag. Jobbar hårt med under lutherska piskor. Är lättare att ha att göra med än killar. Ofta mer hjälpsamma och prestigelösa. Ja, ni vet.

Och ändå. På mitt jobb (som just nu känns väldigt kvinnordominerad - shit, kvinnoyrkes-alert!) annonserar vi ut en reportertjänst som ska transformeras från ett vikariat till en fast anställning. Egentligen borde ju den som är absolut bäst få jobbet. Vi har haft en hel hög superduktiga tjejer på vikariatet. Trevliga, hårt arbetande tjejer som levererat bra jobb och passat in i gruppen.

Och ändå. Borde vi ha en kille till tjänsten. Tänker jag. JAG!
Precis som kvinnorna på tunnelbanan struntar jag uppenbarligen i kompetens och tänker på kön. Det är ju helt sjukt. Måste nog ta det här ett varv till med mig själv. Vill jag hellre ha en bra kille än en bra tjej som ny kollega?

Faktiskt uppfriskande

Som halvtråkig parperson, omringad av småbarnsföräldrar, blir man glad för alla inblickar man kan få i någon av de kvarvarande lössläppta obefruktades liv. Som ikväll på Tranan:

- Shit, vad jag gjorde bort mig på konferensresan! Jag blev aspackad, nästan pinsamt.
- Äh, vadå, alla blir väl fulla på firmafest.
- Jo, men jag var på en helt egen nivå. Helt plötsligt på nattklubben vi var på såg jag världens snyggaste man och bara visste att jag ville ha honom. Först råhånglade vi på dansgolvet framför alla på jobbet, herregud när gjorde man så senast? Och sedan hängde jag med honom hem. Fan vad packad jag var.
- Oj, var han lika snygg när du vaknade nästa morgon?
- Jag vet inte, jag var fortfarande full.

Ah, ljuva nostalgi.

NU är jag väldigt trött på

artiklar som behandlar det ENORMT laddade fenomenet kvinnor och shopping. Det brukar vara något i stil med "Kvinnor äger i genomsnitt 19 par skor". Eller "kvinnor shoppar hellre än har sex". Visst kan det vara nyttigt att diskutera högkonjunkturell tokfrossa.

Men det jag syftar på nu är de ofta dåligt inlindade, skuldbeläggande könsstereotyperna som fortfarande naglas fast i artiklar som dessa. Ibland dyker de upp i form av en handväskedebatt. Men bäst illustreras det såhär:

Kajsa, 34: "Jag brukar gömma mina nya skor längst in i garderoben och slänga alla kvitton så att min man inte ska se att jag köpt nya skor igen".

VAD fasen är det för något?

Det antyder ju att Kajsa inte får göra vad hon vill med sina pengar. Att hon har en grinig snubbe som ska, eller iaf borde, kontrollera vad hon köper. Eller är det möjligen så att Kajsa får pengar av sin snubbe? Som hon egentligen ska köpa mat till barnen för? Men spenderar på sig själv? Är Kajsa en hemmafru på 50-talet?

Varför ska kvinnor skämmas över sina skoköp? Kan någon förklara detta. Annars tycker jag vi lägger ner de här artiklarna nu.

Ofrivilligt Moneybrother-tema

Igår var jag och såg föreställningen "Svart Tulpan" på Teater Scenario. (Se den, den är jättebra). Den handlar om tonårstjejen Linnea, gestaltad av David Wiberg (ex Varanteatern). I en scen berättar Linnea om hur hon och bästisen Janine ska tälta på Arvikafestivalen (för hallå, man SKA ju tälta på festival). Fast Janine får visst ihop det med basisten i Moneybrother och flyttar in i bandets hus istället. Sedan får basisten spel och skriker att han vill döda Sophie Zelmani och sedan ska han ut på turné och har väldigt dålig täckning på mobilen.

Det hela var väldigt kul. Lite extra kul eftersom Moneybrother faktiskt satt i publiken (!). Och ännu roligare att jag, senare på kvällen, faktiskt träffar på basisten i Moneybrother (!!) på en fest. Han verkade bli väldigt sugen på att gå och se pjäsen. He he.

Jag trivs bäst i högklackat

Köpte ett par platta stövlar häromdagen. Rätt snygga, svarta i läder med en dragkedja där bak. Ingen klack. Såg mig själv i spegeln och min första tanke var, något förvånande, - åh, en rollspelare. Typ här kommer jag i tajts och platta stövlar med rund tå. På väg att brygga mjöd eller kolla något tornerspel.

Hmm..praktiskt ja visst. Men ändå. Idag är jag tillbaka i de höga klackarnas värld. Det finns så många föredelar.
1. Man blir lite längre och får snyggare ben.
2. Man ser automatiskt piffig ut, oavsett vad man har på sig i övrigt.
3. Man verkar effektiv.

"Effktiv", frågar sig nu kanske vän av ordning.

Jo, med höga klackar låter man när man går. Det är ett kompetent ljud. Klicketiklack, här går jag och är vuxen och med mål och mening i blick.

Jag lovar, nu ska jag snart gå och hämta kaffe. Inte på ett drönaraktigt converse-vis utan stramt på ett strategiskt stövelvis.

Klicketiklack.

En porrkanal- äntligen!

Asså jag är inte så himla bevandrad på området. Men jag tvivlar på att de allra flesta som kollar på porr (och det gör ju de allra flesta) är tillräckligt bekväma med sin lilla sidoverksamhet att de vill skylta med det.
Kanske är det bara jag men vill man inte ligga lågt med sitt smuts? Det ligger väl i sakens natur, och har gjort ända sedan den skamliga skogsporren gjorde entré (visa mig den kille som INTE har letat fuktiga porrtidningar i barrträdsmiljö...) - vidare in i den digitala eran då många skamsna snubbar fått arga flickvänner på halsen på grund av ett alltför omfattande casheminne?

Så Canal plus satsning på kvalitetsfilm och sport och dessutom, typ HELT OFRIVILLIGT, ett p-rullemaraton som bihang i tablån på sena kvällar, var väl ett genidrag. Alla nöjda och glada liksom.

Men nu kommer nya Canal 69, som ska visa porr dygnet runt (lite analt innan morgongröten, härligt!), och kan väljas som ett tillbehör om jag har fattat saken rätt. Hur kommer den in i bilden? Hur många äkta män kommer att kryssa i den rutan när det blir dags att välja nytt film- och sportpaket? Ska bli mycket intressant att följa.

Ska man orka bry sig?

– Sätt på tv:n, skriker Linda när jag precis kommit tillbaka från ännu en snabbis på Grand Hotell. (Får väl stryk av någon bestämd pr-människa om jag inte respekterar embargot så jag vidareutvecklar inte det just nu).

– Matchen börjar ju nu!
På allvar är hon helt upphetsad.
– Bryr du dig inte om VM, frågar Jonas.
– Dam-VM? Eh, nej, svarar jag helt ärligt.

Sen skäms jag som om jag svurit i kyrkan. Och sätter snällt på. Så nu sitter vi här, hela nöjesredaktionen och tittar på Sverige-Nigeria lite i smyg.

Heja, heja.

Bröst i skandaldrama

Satt och bläddrade i en gammal Expressen när jag väntade på min välförtjänade hämtmat igår. Medan jag sörplade på en indisk jätteöl funderade jag lite på deras tre sidor långa extra extra nyhet som de även gjorde löp på i lördags. Nakna kvinnor på fest på Nordiska museet. SKANDAL.

Eller? Ärligt talat, jag fattar inte vad som är grejen. En överklassnubbe har fest på Nordiska museet. Han vill ha lite "Eyes wide shut"-känsla på partajet och hyr därför in brudar som har venetianska masker på sig. Och inte så mycket kläder. Modellerna kommer från Bingo Rimers agentur. SKANDAL.

Va? Det antyds liksom i artikeln att det pågick något fuffens där. Snortade de rika kidsen kokain från de barbystades kroppar? Fick man ligga med modellerna mellan varmrätt och efterrätt? Var någon tvingad att visa brösten?

Tja, det verkar inte så.

Tre sidor. Löp.

Jag vet inte om ni håller med men jag tycker det var en smula överdrivet.
(Bingo Rimers modeller visar för övrigt brösten i en tidning i en Pressbyrå nära dig typ vareviga dag. Inte olagligt på något vis. Tacky och lite loseraktigt möjligtvis. Ska Expressen göra löp på det imorgon kanske?).

Skål på mig

Jag klarade det! I ösregn och allt. Då får man dricka öl i badkaret. Är fan stolt.

Skjut mig, snälla

Snart är det min tur. Här laddar Malin. Vi är så tappra, det är nästan vackert.

Laguppställning

Bellmanstafetten ska snart starta. Det är lördag. Klockan är kvart över tolv. Det öser ner. Jag är på mitt happy place.

Finn ett fel - i min helg

Jag är kanske lite seg men nu har jag äntligen hajat varför DN På Stan kommer på torsdagar. Har för mig att motiveringen därifrån var något i stil med "asså, folk börjar ju planera helgen redan på torsdagen" och yada yada. I dessa tider av hårdnande konkurrens på helgbilagemarknaden är det ju dock uppenbart varför man satsar på torsdag. För att komma först med grejerna- simple as that. Smart, väldigt smart.

Tänkte nu iaf leva mitt liv enligt På Stan-modellen och planera helgen redan idag. (Det är också ett tecken på att man blivit vuxen. Att planera fyllor, bakfyllor och annat redan nu så att man kan vara pigg och fräsch på måndag igen.)

Alltså:
Fredag. Ledig dag. Ska göra egna falaffelbullar. Städa badrummet. Ev titta på en ny bebis. Förhoppningsvis ta några drinkar med tja, säg Olivia. Ändå ta det ganska lugnt.

Lördag. Vakna tidigt och enligt Fatimas tips äta en ordentlig frukost. Låta den smälta. Springa fem kilometer utan att kräkas eller göra bort mig alltför mycket framför mina kollegor. Gå på landskamp på Råsunda. Svänga förbi Sara (om det nu blir en fest?). Gå till Spy Bar där Erika ska spela skivor.

Söndag. Sova länge. Gå på bio och se antingen "This is England" eller "Två dagar i Paris".Äta pizza och avsluta med Sopranos.

Ah, känner mig redan mer strukturerad och laddad. Tack DN På Stan.

Det finns en gud!

Ha ha, jag VISSTE att det skulle finnas en upside till Bellmansstafetten! Alla som springer ska få gå och se landskampen på Råsunda efteråt! Det meddelade min chef igår- och jag blev så lycklig att jag nästan grinade där hemma i sjuksängen.

Fast jäklar vad jag kommer att suga på själva loppet. Jag skäms redan.

"Idol"- vilket antiklimax

Nä, det var ju inte alls kul det här. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var men "Idol"-premiären igår var ingen höjdare alls. Kanske är det så enkelt som att vi kan det här med den plågsamma castingprocessen nu. Det är som att alla inblandade vet exakt vad som krävs av dem. Juryn SKA vara superond, de tävlande SKA vara fruktansvärt dåliga eller få Kishti att grina och någon av de små gubbarna att säga "du är stjärna". Och vi tittare SKA skratta rått åt de dumma fån som ställer upp på att förnedras offentligt.

Tre omgångar svensk "Idol", några amerikanska omgångar och otaliga You tube-klipp senare VET vi allt det här och eftersom inga nya moment lagts till kändes det oväntat trist igår.
Fast jag ger det hela såklart en chans till. Tack och lov är ju inte Clabbe kvar.

Men är det bara jag som blir provocerad av att superduon Berg och Gynning ska bli utbytta av tråk-Jihde efter castingen?
But WHY? Är det några som kan liva upp den här sega tillställningen är det ju dom?
Luktar mögel lång väg.

Idag börjar också "Heroes".
Jag har precis sett klart den första säsongen..och jo vars, det är väl helt ok. Men att komma och påstå att det skulle vara mer originellt och underhållande med en dna-förändrad cheerleader än det helt unika garnnystan av intriger som spinner historien i "Lost"- det är att vara helt fel ute.
Så det så.
Nu ska jag sluta leka tv-kritiker och återgå till arbetet.

Blast from the past

Åh herregud! Tova Novotny var ju med i Skilda världar på TV 4.
Shit, det hade jag helt glömt bort.

Det är sånt man blir varse när man är hemma och sjuk och slår på tv:n en vardag kl 11.30.

Dagligsåpan överhuvudtaget- lord vad det känns länge sedan.

Gnälligast i Hollywood?

Nicklas Söderblom- nu är det dags att skärpa till sig.
Den senaste i raden av kiss-and-tell-böcker får mig att vrida mig av skrattkramp här i min snoriga tillvaro på sofflocket. För er som inte är helt uppdaterade- den här svenska snubben har alltså varit ihop med Nicollette Sheridan (hon den lite slitna blonda slampiga i "Desperate Housewives". Det tog slut och nu vill han uppenbarligen tjäna så mycket pengar han kan på det tydligen "stormiga förhållandet").

Det komiska är att denne uppenbart kändiskåta man vill göra allt för att få henne att framstå som en riktig häxa- (det bästa är att han verkar ta det som en PERSONLIG KRÄNKNING att hon bajsade med öppen dörr under deras förhållande)- men bara lyckas skämma ut sig. Eller är det bara jag som 1. orkat engagera mig och 2. genomskådat en riktig tönt som uppenbarligen inte pallat att stå i skuggan av sin tjej?

I ett utdrag i gårdagens Söndag får man läsa lite om vad mer den stackars Nicklas har blivit utsatt för. Som när de var på Golden Globe-galan och han tvingades sitta ensam med en av "Desperate Housewives" producenters mammor i EN HEL TIMME (eh, ledtråd Nicklas- ni som var där som + 1 alltså) medan Nicollette var iväg för att mingla och göra press (alltså jobba lite- vilket var därför hon var där- eller?). Stackars Nicklas. Han verkar verkligen ha haft det svårt. Tillsägelser om hur han skulle bete sig på röda mattan fick han visst också. Hu så hemskt.

Ok, Nicollette Sheridan är kanske inte den mysigaste kvinnan i världen. Men att hon inte pallade med en tjurig typ med uppenbara attitydproblem som Nicklas- det fattar jag faktiskt precis.

"Hon bajsade med öppen dörr"- herregud, antingen så har jag feber eller så kan det vara det roligaste jag läst i år.

Låter inte jag lite sneaky?

Är lite småsjuk men jobbar (såklart) ändå. Då får man pausa ibland och göra lite, eh, tester på nätet. I första testet visade det sig att jag tillhör kategorin människor som använder BÅDA hjärnhalvorna lika mycket.
Bra: Därför att man då är sjuuukt kreativ.
Dåligt: Därför att man ibland kan bli helt paralyserad, när båda hjärnhalvorna bråkar om hur ett problem ska lösas.

Testade också vilken typ av hund jag är på jobbet (jag orkar inte ens kommentera)

Jag är tydligen en Grand Danois. Jag låter lite smålurig faktiskt, om ni frågar mig.
"Miranda, your breed of dog at work is a Great Dane.
You have an uncanny ability to mask your leadership qualities until the time is ripe. You're not one to blurt out your design until you've had enough time to fully form your grand plans".

(Vänta bara, liksom...snart kommer jag slå alla med häpnad moaaahaha).