På tunnelbanan i morse tjuvlyssnade jag på två kvinnor som diskuterade en kommande rekrytering av en jurist. De konstaterade att det var massor av "duktiga flickor" som sökte tjänsten.
– Men man vill ju ha lite andra typer också.
– Jo, precis. Det får ju inte bli ett kvinnoryrke.
Satt och tänkte på det där nästan hela vägen till Globen. Under hela min uppväxt och skoltid har jag varit omringad av duktiga flickor. Hell, jag var en själv väldigt länge. Ordentlig, superambitiös, gjorde allt som förväntades av mig. Tills jag flippade lite, men det är en helt annan historia. Poängen är att tjejer ju är superduktiga. Kan allt. Tar sig världen runt på viktiga världsförbättrande uppdrag. Jobbar hårt med under lutherska piskor. Är lättare att ha att göra med än killar. Ofta mer hjälpsamma och prestigelösa. Ja, ni vet.
Och ändå. På mitt jobb (som just nu känns väldigt kvinnordominerad - shit, kvinnoyrkes-alert!) annonserar vi ut en reportertjänst som ska transformeras från ett vikariat till en fast anställning. Egentligen borde ju den som är absolut bäst få jobbet. Vi har haft en hel hög superduktiga tjejer på vikariatet. Trevliga, hårt arbetande tjejer som levererat bra jobb och passat in i gruppen.
Och ändå. Borde vi ha en kille till tjänsten. Tänker jag. JAG!
Precis som kvinnorna på tunnelbanan struntar jag uppenbarligen i kompetens och tänker på kön. Det är ju helt sjukt. Måste nog ta det här ett varv till med mig själv. Vill jag hellre ha en bra kille än en bra tjej som ny kollega?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar