Somrar jag minns

Nu, NU är det sommar. Det är just precis det här. All svett, sol, asfalten som kokar, rödbrända kroppar i rålis.
Måste stanna upp och komma ihåg att ta in.

Minns sommaren 2002. Då jag var så skamlöst ung och började varje dag med att gå hem och lägga mig, typ. Cyklade och badade, dansade och snurrade runt.

Sommaren 2005 var något helt annat, så fruktansvärt olycklig, ensam, smal och satt mest på en buss mellan Malmö och Trelleborg. Av alla ställen.

2007- sönderjobbad och första riktiga, betalda semestern. Regn, regn och tre säsonger av Lost på en vecka.

2008. Konstigt ledig, planlös och ångestfyllt. Nydumpad av jobbet och extremt oviss framtid.

Och så nu då. Jämfört med förra året är allt annorlunda. ALLT.
Precis som det ska vara.

Barnkräks OCH dagens

Slog till och gick på galej i helgen. Utan bebis. I flera timmar. Kom hem, lite lagom på sniskan strax innan midnatt och var så glad och älskade sommaren, min familj och livet självt.

Det GÅR faktiskt att ha ett liv, trots allt. Så kom an, bjud ut mig på rosé i gröngräset. Jag kommer, jag lovar.


Sjukt snygga värdinnor.


Icke-dömande bebis.

Luke säger som det är

Jag träffar Luke Perry lite oväntat. Passar naturligtvis på att fråga hur hans nya film, svenska "Äntligen midsommar" är.

Luke tittar lite pillemariskt på mig, småler och säger till slut: Ärligt talat Miranda, den är inge vidare.

Ok, säger jag och skriver en mental note ("två getingar max") till mig själv inför kommande pressvisning.

Tänker tacka för mig och gå då Luke plötsligt frågar om jag inte ska hänga på till hans trailer. Han ler sådär pillemariskt igen.

- Eh, nej tack, säger jag försiktigt och tänker på mitt lilla barn därhemma.

- Aha, du kanske var mer en Brandon-tjej då, säger Luke melankoliskt och går.

Sedan hookar jag upp med Britney Spears som råkar sitta precis bredvid. Försöker få en kommentar om hennes nya kille*.


(*Ok, ovanstående har bara inträffat i mitt huvud under den korta stund jag fick sova i natt. Ganska medioker dröm på det hela taget. Men jag är ändå imponerad över att jag är så jobbfokuserad när jag sover. Och att mitt undermedvetna skojar så roligt med mig själv; "en Brandon-tjej", ha ha, det var ju kul sagt av Luke ju, såhär 15 år senare liksom).

Dagens visdomsord

Det är Emma som säger det. Orden som ganska perfekt ringar in "hur det känns att bli mamma" (en fråga jag fått ganska ofta på sistone). För precis så kände jag när jag tittade på lillan när jag fick henne på BB.

"Jag vet inte vem du är men jag ska göra allt jag kan för att försvara dig".

Och så känns det fortfarande. More or less.

Sista turen till Sös?

Japp, idag är det återigen dags att stuva in unge, kille och mig själv, och allt bohag som det kräver, i bilen och dra iväg till Södersjukhuset. Igen. Jag menar, det finns ju fortfarande en handfull människor där som INTE har sett mitt underliv up front, så det är ju bara att köra på.

Fast livet går ju vidare

Livet tar faktiskt inte slut för att man får barn. Det blir bara lite annorlunda. Visst, ibland får man välja bort lite, det fattar jag nu efter en månad av moderskap. Men vissa saker förblir desamma. Som måndagsträff på Tranan. Tack och lov.



Lite vin i en källare- allt jag begär.

Nu kom skatteåterbäringen

Alltså inte den där (skrattretande lilla) summan från Skatteverket. Jag snackar barnbidrag! Helt oväntat! Fatta att barnbidraget är 1050 spänn nu för tiden. Mycket eller lite, ingen aning men he he, det räcker ju till ett par finfina sommarskor till mami, det är ett som är säkert...

Åh nej jag har blivit en sån!

Jo, en sån där jobbig jäkel som propagerar för barnlösa vänner om att de måste skaffa barn. Nu helst.
När hände det? Jag hatar ju såna typer?

När slutar vi att satsa?

Det här med att få barn öppnar onekligen upp nya intresseområden. Förutom att jag numera med stor entusiasm diskuterar bajskonsistens och amningstekniker så har jag också insett att hela fältet barn/ungdomar har blivit spännande på ett helt nytt sätt.

En sak som har slagit mig under både graviditet och nu, efter födseln, är den enorma barnapparat som finns i samhället.

Mvc, dit jag gick och träffade en fantastisk barnmorska i snitt två gången i månaden under nio månader och dessutom gick på föräldrakurs i två delar, var gratis och grymt bra.

Bvc, dit jag går nu nästan en gång i veckan är också gratis och känns mycket förtroendeingivande.

Förlossning och efterföljande vård var också full av fantastisk personal som var rörande engagerade i mig och mitt barn. Gratis.

Besök på amningshjälpen och alla efterkontroller (många!) också gratis och extremt noga.

Alltså: Så länge barnen är små, typ nyfödda och upp till ca 5 års ålder så har samhället lagt extrema resurser på kidsen. Sett till att de föds på ett säkert sätt, att de får käk utan att mamma har för ont, att de är hälsosamma och vaccinerade.

Mycket bra och fint alltihop. Och som sagt, jag är närmast rörd över hur många fina människor det finns inom vården.
Men. Sedan slutar vi (samhället/vi medborgare) att bry sig verkar det som. Läste Belinda Olssons smarta krönika idag och fick genast mer vatten på den här kvarnen, som jag funderat på ett tag.

Vart tar alla dessa superengagerade föräldrar (de som har så jädra mycket åsikter om smärtlindring/amning/dagispedagogik) vägen när barnen blir lite, lite större? Varför finns plötsligt inga nattvandrare, fritidsgårdar eller andra resurser inom skola, barnpsykiatri etc så fort ungarna kan gå och stå själva? Ska de klara sig själva när de är typ 9? 11? Har vi curlat så mycket att vi inte orkar mer då?

Det är sånt jag funderar på här i regnet i väntan på att bli en riktig lattemamma.

Ja, det ÄR upprörande

Att nästan 10 % la sin röst på antingen piraterna eller sd är faktiskt ingenting annat än sjukt deppigt.

En plötslig doft av 1800-tal

He he. Eftersom jag inte är gift och lillan därmed är avlad i synd är det tydligen inte helt givet att det är min kille som är pappan. Inte enligt dagens byråkrati iaf. He he. Jag måste alltså gå till stadsdelsnämnden och INTYGA att det är han som faktiskt är den lilla bastardens upphovsman.

Innan dess är jag ensam vårdnadshavare (he he, makten gör mig rusig, kanske drar på det lite..).

Hade vi varit gifta hade det däremot inte rått något som helst tvivel om vem som innehar faderskapet.
Fräscht, inte sant?

Bra reklam?

Som innehavare av en postgravid kropp tar jag fan illa upp av gina tricot-reklamen. Gissa var jag INTE tänker köpa årets bikini..

Läget just nu

Gör: Svettas. Det blir så när det är varmt och man har en liten bebis konstant klistrad mot kroppen.
Tittar på: Mina fina mors dag-presenter. He he, totalt surrealistiskt att vara på mottagarsidan men kul!
Planerar för: Kvällens träff på Tranan. Ska bli mkt spännande att se om bebis tycker det är ok om morsan drar iväg själv ett par timmar.
Inom kort: Promenad med barnvagn. Känns fortfarande lite spännande.
Fasar för: Att säsong 5 av The Wire går så rasande snabbt. Snart är det slut - vad ska jag göra då?