Det här med att få barn öppnar onekligen upp nya intresseområden. Förutom att jag numera med stor entusiasm diskuterar bajskonsistens och amningstekniker så har jag också insett att hela fältet barn/ungdomar har blivit spännande på ett helt nytt sätt.
En sak som har slagit mig under både graviditet och nu, efter födseln, är den enorma barnapparat som finns i samhället.
Mvc, dit jag gick och träffade en fantastisk barnmorska i snitt två gången i månaden under nio månader och dessutom gick på föräldrakurs i två delar, var gratis och grymt bra.
Bvc, dit jag går nu nästan en gång i veckan är också gratis och känns mycket förtroendeingivande.
Förlossning och efterföljande vård var också full av fantastisk personal som var rörande engagerade i mig och mitt barn. Gratis.
Besök på amningshjälpen och alla efterkontroller (många!) också gratis och extremt noga.
Alltså: Så länge barnen är små, typ nyfödda och upp till ca 5 års ålder så har samhället lagt extrema resurser på kidsen. Sett till att de föds på ett säkert sätt, att de får käk utan att mamma har för ont, att de är hälsosamma och vaccinerade.
Mycket bra och fint alltihop. Och som sagt, jag är närmast rörd över hur många fina människor det finns inom vården.
Men. Sedan slutar vi (samhället/vi medborgare) att bry sig verkar det som. Läste Belinda Olssons smarta krönika idag och fick genast mer vatten på den här kvarnen, som jag funderat på ett tag.
Vart tar alla dessa superengagerade föräldrar (de som har så jädra mycket åsikter om smärtlindring/amning/dagispedagogik) vägen när barnen blir lite, lite större? Varför finns plötsligt inga nattvandrare, fritidsgårdar eller andra resurser inom skola, barnpsykiatri etc så fort ungarna kan gå och stå själva? Ska de klara sig själva när de är typ 9? 11? Har vi curlat så mycket att vi inte orkar mer då?
Det är sånt jag funderar på här i regnet i väntan på att bli en riktig lattemamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar