Dagens boktips- not

Är det verkligen bara jag i hela detta land som INTE tyckte att Snabba cash var något att ha?
Seriöst, vad är grejen? Det enda som var lite kul att läsa om var ju han som försökte vara överklass.
Att snabbläddra övriga 2/3 av boken- kan knappast räknas som ett gott betyg.

Ska man orka ge Aldig fucka upp en chans..tveksamt.

Äntligen dags att bocka av

Jag brukar ju ofta svamla om att bara man formulerar sina mål, högt och ljudligt, så brukar man nå dem.
Och banne mig, jag är ganska klok.

Har till exempel alltid haft som mål att få se på film på betald arbetstid.
Nu är jag där.

Kvar på listan är nu:

Gå på Oscarsgalan.
Åkta till Cannes igen och jobba på festivalen.
Bo och jobba i New York i åtminstone ett år.


Skam den som ger sig.

Ett riktigt mysterium

Oj oj oj, det är kalabalik i släkten. Det skickas mail, det rings, det facebookas från olika världsdelar.
Anledningen? Jo, det har dykt upp en för oss helt okänd person, som iaf enligt hitta.se använder sig av VÅRT efternamn.
Den fräckheten!

Vi är inte fler än att ett tillskott av en för oss hittills okänd Göran väcker ett ramaskri. Vem är karln? En okänd kusin? Kan det vara så att någon (mormor? farbror Knut?) har skelett i garderoben? Är en skandal i nära antågande?

Jag har självfallet kollat upp denne Göran, dafat honom (han verkar inte finnas) och kollat upp firman som hans telefonnummer är kopplat till (de hyr ut kontor). Men ingenting av vikt är egentligen klarare.

Morsan och min kusin Johan (som hävdar att han har en bekant som faktiskt hört talas om denna mystiska gren av släktträdet) har ringt honom ett par gånger var (inget svar) och morfar vill stämma honom inför tingsrätten.

Hilfe.

Göran i Alingsås, ge dig till känna nu!

Klipp till vetja

Luggen ovan har renderat inte mindre än 14 komplimanger idag. Alla från chefred till praktikanten har gratulerat till ett lyckat klipp.

Seriöst, vem behöver terapi när det finns ett stensäkert sätt att få lite instant happiness: ett besök hos frissan.
Det var inte ens dyrt.

Om någon månad går jag på färgtuberna också....

Regel nr ett: Jobba alltid med begåvat folk

Asså man måste ge det till Titiyo. Så fort hon är på väg att glida ut i marginalen av det kollektiva medvetna så rycker hon och placerar sig i epicentrum. Och sen håller hon sig kvar i aktualitetens ljus. Decennium efter decennium.

Det är ju sisodär tio år mellan hitsen.
Men goddam vad bra det blir.
Och hon är fortfarande het.

Det är aldrig försent

En av de absolut töntigaste åkommorna som man kan beklaga sig över är faktiskt pollenallergi.

Seriöst, hur vek är man om man blir övermannad och bakbunden av små, små partiklar som har sitt ursprung ur eh, blommor.
Jävligt vek.

Snörvel.

Utmanad om tre

Sara här intill har utmanat mig. Väldigt spännande. Så, here goes:

TRE namn jag går under:
• Mirre (obviously)
• Bassy
• Baby Mario (sedan jag började spela Mario Kart som en besatt)

TRE saker som skrämmer mig:
• Att livet går så fort
• Att jag misstänker att det roligaste redan har varit
• Demens

TRE saker jag har på mig:
• Höga jeans m boot cut- vem hade trott det för ett par år sen!
• Linser, när jag orkar
• Vita converse, nu är det vår

TRE sanningar:
• Folk gör som de vill, det finns ingen moral
• Inget varar för evigt
• Ibland är jag så snar att döma att jag blir rädd

TRE saker jag verkligen vill ha:
• Partyglada vänner
• En lyckad sommarsemester
• En fint inredd balkong

Skickar vidare till Jonas och Caroline.

Runda bordets mysterier

Att träffa kända personligheter i grupp med andra journalister är lite som att spela rysk roulette. Antingen dör man eller så överlever man. Eh, ok, riktigt så dramatiskt är det naturligtvis inte.
Men har man tur hamnar man med ett gäng genier som tänker ut smarta följdfrågor man själv är för tjockskallig för att komma på i stundens hetta. Man drar tillsammans åt samma håll och så blir alla nöjda och glada och får till finfina texter.

Har man otur hamnar man med ett gäng nötter. Kanske kommer de från norska Se och hör, kanske vill de posera med intervjupersonen i fråga, kanske vill de att han ska vara iförd en norsk lusekofta när det fotas och kanske blir de hatade av resten av gruppen eftersom ovärderlig intervjutid spills medan intervjupersonen totalvägrar och vill fortsätta prata om sin nya film om animerade bin.

I vilket fall.

Oftast har ju organisatörerna av dylika intervjustunder lite koll på det här med konkurrenssituationer inom olika medier.
Så var inte fallet idag.
Där satt vi, en reporter från varje gratistidning, och glodde på varandra runt bordet. Och insåg svårigheten att få till tre olika vinklar på 15 minuters snack. Får se i morgon om vi lyckas.

Lite tryckt var det allt.
Fast sen gick vi därifrån i trevligt kollegial anda och skvallrade om respektive arbetsplats.

Laddar bössan varje morgon

Smaka på ordet intervjuoffer.
Ett uttryck som många journalister använder på allvar.
Hur känns det egentligen? Jo, som om man jämställer sitt jobb med en "Saw"-film.

Blir speciellt intressant i kombination med uttrycket "vi jagar honom för en kommentar".

Alltså inte "söker", "försöker nå" eller typ helt alldagliga "ringer".
Utan jagar.

Ser framför mig hur sagde journalist drar på sig djungelhatten, sina khakishorts, bössan och myggnätet, lassot och kikarsiktet.
Ut på jakt.
Efter sitt intervjuoffer.

Det var ju inge farligt alls ju

De som är trogna läsare av Mirres blogg (och det vet jag ju att de flesta av er är) fick kanske intrycket av att jag tyckte att det var en smula besvärande att fylla 30. Och det var ju korrekt uppfattat. Det var en pina, en börda, en växande klump i magen som hotade att tränga ut ur varje por. Jag doftade ångest på flera meters avstånd och försatte inga tillfällen att beklaga mig, kolla rynkor och spjärna emot in i det sista.

Det konstiga är att så fort det var ett faktum, D-day, så kändes allt bra igen. Det var som att räkneverket nollställdes, en riktig befrielse. Tänker aldrig på det utan njuter av att dels inte vara 20 längre (seriöst, skulle hellre dö. Ok inte dö men..flytta till Gbg. Ok, det var taskigt. Men ni fattar) och dels att jag bara är i början av de trettio. Lååångt kvar till 40. Känns mycket fräscht.

Så förutom att folk ideligen frågar om jag är gravid (eh, NÄ, men uppenbarligen måste jag banta) och att jag börjar känna mig lite ensam i min ålderskategori ute på krogen (ok, inte bland det motsatta könet då. Män verkar av någon outgrundlig anledning aldrig sluta gå ut, småbarnströtthet/jobbansvar/slutet av månaden-ekonomi till trots) så är allting frid och fröjd.
Faktiskt.

Hörru Julien, jag har en gås oplockad med dig

Min helg har varit så sjukt maxad och skön på alla sätt att jag nästan kan känna mig nöjd över att sitta här på jobbet igen.

Det blev både kvalitetsslappande hemma (mycket viktigt) och en svängom på stan (Bernskällarens dansgolv ÄR det roligaste i stan just nu) och barhäng med härliga väninnor (Le Rouge, vilken liten pärla). Kroppslig terapi hann jag också med (simning är min nya grej, innan tennissäsongen kommer igång) Och så en fantastiskt fin avslutning i form av konserten i går kväll med Blonde Redhead.

Men.

Det jag kommer att ta med mig från helgen är framförallt adrenalinkickarna jag insupit framför mitt nya - dataspel!
Jomenvisst, ÄNTLIGEN fattar jag hur man kan bli som hypnotiserad och sitta där, timme ut och timme in. Bli fet, tappa all kontakt med den riktiga världen, bara dricka lärre, käka chirre och sluta duscha.

Mario kart. Fatta, Mario och Luigi kör racerbil, man har en riktig liten plastratt som joystick, det finns miljoner banor att välja på och man kan, sanslöst nog, tävla mot andra människor runt om i världen. Man skapar sin lilla gubbe (tjej) och så ser man de andras gubbar (eller tjejer) innan racet drar igång. I går fick jag tex storstryk av japanen Yoshi, fransmannen Julien och engelskan Amber.

Det är SÅÅÅ galet. Och roligt. Och jävligt långt borta från när jag sist spelade datorspel (typ 1986).

Åh, måste hem och spela nu. Måste hem. Måste. Nu.

Trevlig helg

Varsågoda, för att komma i discostämning.

Nu blev jag biosugen

Det tråkigaste som finns är ju konsensus i kritikerkåren.
Snaaaaaaaaaaark.

Men idag hoppade jag till när jag plöjde skörden av tidningar till morgonkaffet.
Det är ju kittlande när en film kan kallas "såväl en poetisk och varm som rått avslöjande samhällsskildring" och få en fyra (Sydis) och samtidigt beskrivas som "motbjudande soppa" och begåvas med en etta (Bladet).

Kanske man skulle masa sig iväg till Folkets bio och kolla in "Maggie vaknar på balkongen" i helgen?

För övrigt ska min helg gå i den medelmåttliga berusningen (Paris förra helgen tär fortfarande på min lever) och den sköna musikens tecken. I kväll blir det Pacific! på Debaser Medis och på söndag. På söndag! Då blir det Blonde Redhead!
Tjoho!

Hur ska jag någonsin kunna lämna det här?

En gång i tiden gick jag upp kl 05.00 varje morgon. Tog mig iväg till ett jobb där det varken fanns kollektivavtal eller särskilt mycket respekt. Jag och mina två stackars kollegor kommer för alltid att dela ett sådant där speciellt band som jag misstänker att typ folk som blir tagna som gisslan känner. Man har lidit ihop. Hatat den usla chefen ihop.

Dött en smula inombords varje dag ihop.

Sånt kan jag tänka på ibland. Nu när jag jobbar på ett fantastiskt ställe. OBS, jag är inte ironisk. Jag jobbar faktiskt på ett av Sveriges bästa företag. Tänk, min lilla tidning ligger där uppe och slåss med typ Microsoft. Det har vi fått papper på.

Vi jobbar hårt, är enade mot fienden och skrattar varje dag. Och så bjuder vi varandra på jordgubbar.



Det är så sweet.

Bästa tv-serierna hittills i år

1. Lost.
Mitt förhållande till Lost är inte riktigt sunt. Det är lite som med knark, det blir kanske aldrig riktigt lika bra som första gången. Men shit, varför inte chansa, liksom. Har dock en gnagande misstanke om att Damon Lindelof bara driver med oss och inte alls (åh, hemska tanke, det svider i mig när jag tänker på det)har en riktig plan med hur det ska gå utan bara hittar på lite vad han känner för varje säsong. Men så KAN det väl bara inte vara. Väl. VÄL?

2. Flight of the concords.
Sista avsnittet i första säsongen, där komikerna Todd Barry och Demetri Martin startar det konkurrerande bandet Crazy Dogggz och Bret frustrationsdansar i bästa Flashdance-stil kan vara det roligaste jag sett. Arf, arf.

3. Dexter.
Tänker lite på Dexter och blod och The icetruck killer varje dag. Vet inte om det är så friskt heller egentligen.

4. Tell me you love me.
40 plus-paret är min absoluta mardröm. Att sitta där i en villa med två jobbiga barn och en man som inte vill ta i en längre och sedan gråta ut i plågsamma scener hos terapeuten. Fy fan. (Fast fett minus för det explicita gamling-sexet, urk. Bara attraktiva människor i sexscener, tack).

5. Californication.
Eftersom jag konsekvent vägrat Arkiv X hade jag inga förutfattade meningar. Helt ok, förutom det töntiga slutet. SÄKERT att hon skulle dumpa snubben på bröllopet och hänga med David Duchovny istället.

6. Weeds.
Finns inte en enda dålig karaktär här. Inte någon. Förutom möjligen äldsta sonen då, han är faktiskt lite jobbig.

Fastnade aldrg för:

Dirty sexy money, Gossip Girl, Pushing Daisies.

Direkt dåligt:

Dirt.
Känns lite obegåvat. Och det går inte att engagera sig i en tv-serie där man HATAR alla karaktärena (precis som Prison Break, avskyr dem alla djupt). Ok, Courtney Cox var väl lite rolig men det där smutsiga, tråkiga skådisparet var ju ungefär lika roliga som två tomma trådrullar.

Nu skrattas det högt hela vägen till banken

Man undrar ju, helt stilla, exakt NÄR ett par sms mellan två polare blev sånt jäkla hot stuff.
Men efter ett par dagar av att
1)ignorera
2)tvingas in i smeten
3)undra om någon driver med mig inser jag att jo, nu ÄR det så här.

Svenska folket har tydligen tappat förtroendet för TV 4 (enligt bladets webbundersökning) efter Brolle-gate. Och mediechefer på alla möjliga håll och kanter har svårt att stå emot den smarriga soppan. Slår vad om att tom morgontidningarna har något på detta i morgon.

Men ärligt talat. Inget ont om Schulmans, jag är en sucker för de små liven, men nu räcker det med deras smsande på nyhetsplats va?

Et Stieg Larsson est le roi

I Paris som överallt.
Man blir ju sådär konstigt stolt när man går in på Fnac nu för tiden.

Hetaste killen i Paris

Han är fan överallt just nu den där Tellier. Bokstavligen.

Nya DN På Stan

En första reflektion:

Jäkligt lyckat format. Undrar var de fick den idén ifrån?

Då kör vi då!

Nä nu är det hög tid att lägga vinterpälsen åt sidan. Nästa vecka planerar jag att dricka rosévin på någon uteservering kring Stureplan varenda eftermiddag och kväll. Så det är bara att höra av sig och boka in sig för en träff.

Ska värma upp i Paris nu i helgen.

Och sen vill jag inte veta av några fler kvällar på soffan, vinterjackor eller ihållande förkylningar.
Vi säger så.

Ännu en skalp

Jag har precis lagt in Lorenzo Lamas hemnummer i mobilen.
Svårtoppat va?