Nya tider nya besvär

Förr om åren brukade jag störa mig på okända snubbar som liksom dök upp bakifrån och halvviskade fram "hej, tjejen, hur är läget? Vad ska du göra i kväll?". Och sedan kanske erbjöd lite skamliga förslag.

Nu för tiden brukar jag störa mig på okända snubbar som liksom dyker upp bakifrån och halvviskar fram "hej tjejen, vilka ringer du med idag? Vill du sänka dina kostnader?". Och sedan kanske erbjuda lite prisvärda förslag.

Vet faktiskt inte vilket som är värst.

Lite trött faktiskt

Äh, lite barn har väl aldrig stoppat någon.
Har jag tänkt.
Och så är det ju.

Men.
Efter fem månader med det lilla underverket så...börjar jag faktiskt bli lite trött.
Det nöter att inte sova ordentligt och att ständigt, ständigt ta hand om en liten hjälplös och krävande varelse och den lilla chock som uppstod när jag insåg att vänta nu, det här kommer ju ALDRIG att ta slut, har jag inte riktigt hämtat mig ifrån ännu.

Ville bara säga det.
Trött.

Dagens lunch

I dag ska jag äta lunch med Clarence. Ser jag verkligen fram emot. Jag minns när vi brukade luncha på Globen Star. Clarence käkade alltid något extremt köttigt med mycket sås och potatismos. En riktig byggarbetarlunch.
Får se om flytten in till city har förändrat något i hans kostvanor.
Tänk om han föreslår sushi?

Bli inte som jag

Läste i Resumé att Viggo inte rekommenderar en enda ung människa att bli journalist idag.
Kan inte annat än att hålla med.
Don't do it.
Just say no.
Deppigt men sant.

Barnfria vänner sökes

Alltså, missförstå inte nu. Alla kompisarna som har barn är såklart guld värda. Vilken jäkla skattkista att ösa kunskaper ur. Amningsproblem, matportionsstorlekar och bajskonsistenser - fantastiskt nyttigt och kul att få älta om.
Men.
Fan vad skönt det kan vara att hänga med folk som inte har barn. Och enkelt. För om sanningen ska fram så är det ju lite småjobbigt att umgås med EN liten bebbe, hur gullig och snäll den än är.
Och om den/de andra man ska äta middag/fika/ta ett glas vin med OCKSÅ har ungar blir det plötsligt så..komplicerat. Det går ju. Men det kan vara ganska utmattande och inte direkt som förr.
Ta nu i helgen. Kollade fotbollsmatch, käkade mat och drack vin med några väldigt barnfria och harmoniska, utvilade, välartikulerade människor, som satt still och kunde hålla en konversation igång utan avbrott. De var (nästan provocerande) ointresserade av att prata om/med eller gulla med mitt barn. Vi snackade inte om barn en enda gång under kvällen.
Hur trevligt som helst.
Enda oroväckande tecknet: Hon drack inget eftersom hon skulle "köra hem" sedan.
Hm...

Snabba ryck

I morgon bitti ska jag vara med i Nyhetsmorgon och snacka film.
Bara så där. 08.45.
Jikes!

Hårda tider

Det slår liksom aldrig fel. Så fort man hinner reflektera - FÅR det verkligen vara så här bra - så kabam, händer det något som sabbar stämningen.
Orkar inte gå in på detaljer.
Visar istället en bild på min gamle kollega Per. Hoppas han blir popstjärna, jag tror han och hans band är på god väg faktiskt.



Per - en manlig Annika Norlin (fast mer åt Fibes-hållet rent musikaliskt).

Bullmamman

..det är jag det.
För igår ställde jag mig och BAKADE. Kanelbullar. En jädra massa. Det var ju kanelbullens dag.
Har aldrig bakat kanelbullar tidigare men de blev faktiskt ganska goda. Och jag fick massor av idéer om hur man skulle kunna vidareutveckla bullar, typ göra dem smarrigare med mandelmassa, citron, vanilj och nötter.
MMmmmm.

Eftersom jag åt ansenliga mängder deg (DEG, mmmm) och bullar igår gick jag upp tidigt, drog en kopp kaffe, slängde ner ungen i barnvagnen och begav mig ut på rask morgonpromenad. (Det är nog det mest ätstörda jag gör). Ganska effektiv grej faktiskt.

Fast sen åt jag tre bullar till när jag kom hem.

En fläkt från gamla tider

Sitter på jobbet. Vi håller på och flyttar. Hela nöjesredaktionen har rört sig exakt tio meter och mitt lilla en-gång-i-veckan-skrivbord har fått hänga med. Mitt i kaoset ser jag plötsligt en gammal chef som är på besök. Lite oväntat men roligt. Sist vi sågs satt jag och grät i ett konferensrum i Globen. Med ett nedläggningsbesked slängt i ansiktet, och han var också lite rödgråten vill jag minnas. Nej, förresten, sist vi sågs var i ett annat konferensrum där jag fick skriva på mina avskedspapper. Jag var nog fortfarande i chocktillstånd och hade mycket svårt att tro honom när han sa betryggande ord om att det skulle gå bra för mig, att jag inte skulle oroa mig.
Han fick ju rätt får man väl säga.
Och nu sågs vi precis här. Hos "motståndarsidan". En snabb kram. En pust från svunna tider. Roliga, slitiga, fast anställda tider.

Fan vad länge sedan det känns nu.