Lördag i parken

Det tråkigaste med att ha barn är utan tvekan att man måste hänga i lekparker. Det är en tristess på en nivå som nästan gör mig deprimerad. Galonbyxor. Sand. Däckgungor. Snor. Hurtiga föräldrar i oömma kläder. Usch, det ända som är värre är maratontittning på Bananer i pyjamas. Varför, varför har mitt barn så kassa intressen?

Höst tack och lov

Pust. Sommarlov med en ettåring är iofs mysigt, stundtals. Men hey, när den lilla gullisen vaknar kl 06.00 VARJE dag och ännu så länge är för liten för att leka själv eller ens titta på tv (alltså, kan detta vara mitt barn? hur kan hon rata tv:n? den som är sååå roolig) så innebär ju det desto mer engagemang från en stackars sömndrucken mamma. Eller pappa. Mest pappa på morgonen. He he.

Att fly tillbaka in på en luftkonditionerad redaktion med vuxna människor, som inte envisas med att klättra på ens ben, kleta ner en med mellisfrukt och packa upp exakt allt som finns i ens väska samtidigt som de smågnäller eller bara pratar osammanhängande, kändes faktiskt inte så dumt igår.

Avslappnande faktiskt.
Äntligen lite lugn och ro.

Jag är alltså på semester

Återkommer i augusti.

Blir du lycklig av internet?

Internet är slut, säger min ungdomsidol Prince.
Tänk, han gör samma analys som Ines Uusman gjorde i mitten av 90-talet. Tänk om det var så att hon bara var way, way ahead...

Världens bästa horoskop

Enligt månadens horoskop ska jag stanna upp ett tag och reflektera över vad jag har. Det är tydligen en sådan period just nu. Ok, då gör jag väl det då.

Varulvsdyrkan

Dagens chock: Det finns alltså vuxna kvinnor som tillhör Team Jacob. Kvinnor i min närhet. Christ.

Att ligga med 20-åringar

...är tydligen helt bananas nu för tiden. Inte för att jag har den blekaste. Men jag har hört ett och annat. En för mig bekant 30-plussare som bröt upp från ett långvarigt förhållande för några år sedan har nu konstaterat att det nästan inte finns några lika gamla tjejer kvar där ute på marknaden (hm, kan det verkligen stämma?) och har då liksom tvingats söka sig neråt i åldrarna. Enligt uppgift är detta "skittråkigt" och "förbryllande". Det förstnämnda eftersom 20-åringarna inte har så mycket intressant att säga och det senare eftersom de är så porrskadade att de "gör vad som helst". För killens skull.

Jag vet inte men det kan vara något av det deppigaste jag har hört.
Har den där mystanten från RFSU som förklarar vikten av glidmedel och njutning på egna villkor helt slutat med sina rundor i skolorna nu för tiden?
Verkar vara läge för en comeback.

Störst av allt är kärleken

..så där. Nu har jag grinat klart.

Snart smäller det

Det är något alldeles speciellt att befinna sig på en kvällstidningsredaktion som börjat sjuda. Det ligger en energi och drar sig, snart kommer den att ta form och börja koka ordentligt. Det råder det ingen tvekan om. Kraften i den här lokalen kommer att explodera, alla inblandade kommer att tagga upp och resultatet kommer att bli historiskt.

Det är jag övertygad om, på ett eller annat vis.
Jag är nästan lite ledsen över att jag inte ska vara med och bidra i bröllopsbevakningen.
(Fast bara nästan).

Men jag som ÄLSKAR att skura dagisgolv!

"Städa hela dagiset? Varje dag i en vecka? Och komma in och avlasta personalen när det behövs vikarier? Jamen SÅ KUL! Verkligen!"


Ni vet när man sitter och ljuger sig blå på anställningsintervjuer, för jobb man egentligen inte vill ha ("ja, jag är expert på att ha många bollar i luften, flexibel? jajamensan!"), precis så satt jag och försökte smöra in mitt barn på ett föräldrakooperativ igår. Lite sista utvägen när den kommunala kön känns ungefär lika svårforcerad som polisens avspärrningar kring slottet på lördag.

Dom var mycket tydliga: det finns EN plats till hösten och TRE intresserade.
Vilken tur att lillan var extra vild och hetsåt en banan, kladdade ner och sprang runt, runt och uppvisade någon slags adhd-light-beteende.
Undrar om det var ett bra tecken att de avslutade med, "Vi ringer ER"...

Damn you, dagissituationen på K-holmen...

Allmän uppdatering

Så här ligger det till:

Jag äger i nuläget en endaste lägenhet på K-holmen. Känns mycket, mycket bra.
Den andra är således såld.
Ingen Lyxfällan här inte.
Har levt utan tv och ordentlig säng i flera veckor.
Hinner aldrig läsa tidningar.
Min enda info kommer från löpsedlar.
Jag vet att det pågår ett vm (har ännu inte sett en enda match) och att det är bröllop på lördag. Annars är jag typ lika påläst som Gunde Svan var på Haiti, i i stort sett alla frågor.
Allt jag äger ligger nedpackat i lådor.
Blev därför glad när jag fick tattarsmink av Caroline idag. Gul ögonskugga- who knew!

Ja, det var väl allt för tillfället, undrar ni något är det bara att fråga.

Jag bara nickar och håller med

Folk som är gravida med sitt ANDRA barn får ursäkta. Men det är helt enkelt inte så spännande. Det är ju liksom samma sak en gång till, både för de drababde och för omgivningen. Svårt att hetsa upp sig liksom.

Första degen i ugnen däremot - det är lite roligare. Dels därför att personerna i fråga fortfarande går att umgås med som vanligt. Dels för att det är mysigt att minnas tillbaka på sin egen (rosafärgade, totalt av hjärnan censurerad) väntans tid.
Och så för att det är så rörande att höra deras små teorier om hur det ska bli SEN.

I helgen hörde jag följande, som hämtat ur mitt eget inre försvarstal back then:

"Äh, vadå, det blir ju vad man gör det till, klart att man fortfarande får sova och kan gå ut om man vill det. Den där svartmålningen som man får höra om hur jobbigt det är att skaffa barn, den känns så himla onödig".

"Ja, absolut, det behöver ju inte alls bli så jobbigt", svarade jag vänligt.
Hahahahahahahahahahahaha.

Hoppets ljus är tänt

Ok, en visning klar, en to go!
I går visade sig universum vara på sitt allra bästa humör och riktigt pimpade iväg lägenheten. Solsken och kvittrande fåglar i parken utanför, balkongen har nog aldrig varit så lyckad.

Enligt mäklaren kom det fler personer ("helt rätt kunder") på vår visning än det vanligtvis gjort denna skakiga vår. Hoppas det kommer ännu fler idag.

Hoppashoppashoppas.

Världens mest långdragna flytt

...kan få sitt avslut redan nästa vecka!
Jo, det är sant. På söndag lägger jag mitt öde i universums händer och hoppas på en mild behandling då kreti och pleti (helst sjukt förmögna sådana) ska klampa in i mitt hem de senaste tre och ett halvt åren och förhoppningsvis förälska sig på samma sätt som jag gjorde en gång i tiden.

(Här hade jag kunnat skriva något nostalgiskt fint om hur det var här jag blev vuxen, blev lycklig, fick uppleva livets mirakel osv men ärligt talat, är bara så trött på hele skiten nu att jag bara vill lägga mig ner och grina på studs, egentligen).


Flytten var alltså tänkt att inledas redan i januari. Nu ville universum inte det och istället fick jag uppleva ett stort fett hån i nästan ett halvår - i form av en vattenläcka, ett stort utsågat hål i taket, minus 15 grader och baljor över köksgolvet i månader. För att inte tala om hur det känns att balansera på den lilla vassa eggen som skiljer ett vanligt liv från ett som platsar i "Lyxfällan", på grund av dubbla boendekostnader.

P U S T!

Det måste vara slut på plågeriet nu. Dags för en vändning. Att få ett happy end i sikte, liksom.
Så nu håller vi tummarna, ok?
Och hoppas på en galen högkonjabudgivning, helt opåverkad av galna greker och räntehöjningshot, visst?

Äntligen Lost-closure

Lost. OMG! Vilken final, jag är alldeles tagen. Ett sex säsonger långt konstverk om livet och döden är till ända. Jag har inte missat ett enda avsnitt. Inte ett.
Kan knappt fatta att det är över. Alla frågetecken är inte uträtade, långt ifrån.

Men, där jag trodde att jag skulle känna frustration och saknad, ett stort tomrum, känner jag faktiskt bara - ro.

Det måste ju betyda att avslutningen var helt perfekt.

Kommer snart

..måste bara festivala klart först. Åh, så mycket cocktails, så lite tid...

Jag fortsätter att chocka mig

Och nu ska jag snart anlända Malmö* och hör och häpna, titta på sm-finalerna i handboll! Det är så konstigt att det börjar kännas normalt. Sedan blir det Ystad och då hoppas jag på en tur i Wallanders fotspår.


*med tanke på att jag egentligen avskyr Malmö är det snudd på konstigt att jag tillbringar så mycket tid där varje år. masochism. Tänk att jag har det i mig ändå.

Idag har jag pratat film i morgonradio, sett nya shrek, korrat filmuppslag, ätit ärtsoppa och pannkakor i världens mest utskällda personalmatsal. Sedan åkt till norska ambassaden och intervjuat Stellan Skarsgård, åkt tillbaka till jobbet och skrivit ut två jobb, rusat hem, hämtat unge, åkt till Södertälje och tittat på ett gammalt bord. Nästan krockat med Robert Wells på en mack. Och nu överväger jag att övernatta i Jönköping. Känner på mig att den här helgen blir helt grym.

Då vet man att man är kvinna

"You're not a woman until people come out of your vagina and step on your dreams".

Louis CK. Världens bästa komiker.

Förresten, det här är det värsta

Länge trodde jag att spinning inte var för mig. Det verkade vara så hardcore och läbbigt på alla sätt och vis. Det är det ju också. Men nu är jag där. Jag trampar och trampar. Och nu börjar det också bli lite intressant. Det är nämligen ofta samma människor på det pass jag brukar gå på och speciellt en kille fascinerar mig. Och gör mig obekväm på det där viset man kan känna om man plötsligt blir alldeles för privat med en total stranger. Han sitter alltid längst fram och svettas enormt.
Men framförallt så lägger han ner hela sin själ i cyklingen.
Från uppvärmningens trevande lunk är han ett med sin cykel. Han trampar på och svettas. Stönar varje gång han ställer sig upp. Skriker till, kort och intensivt, varje gång han lägger på en ny växel. Tar liksom komandot över salen och leder oss alla in i sin egen takt. Det är likadant varje gång - han piskar oss andra att trampa fortare och tyngre. När det är som hårdast sluter han ögonen och öppnar munnen. Han osar av svett, saliv och en slags frän mustighet. När han (och vi andra) närmar sig finallåtens klimax händer det att han skriker ut: Kom igen rid cykeln, riiiiid cykeln.

När allt är klart snyter han sig.
Dricker vatten ur sin flaska och häller lite vatten i sitt hår.
Ruskar om och kliver av.

Och jag undrar om jag kanske är redo för en pt.

Det värsta med träningen

Jag gillar faktiskt att träna. Jo, det är inte så farligt när man väl kommit in i det. Känns hälsosamt. Jag investerar i mig själv. Det är faktiskt skönt att konstatera att jag numera tillhör ålderskategorin som slutat hata kroppen och börjat omfamna den. Och på allvar tycker att det viktigaste är att "ha hälsan". (Ah, självbedrägeri, he he. Nej men allvarligt. Jag är nästan där.)

Anyways.

Mitt enda problem är de som håller i passen. Jo, jag fattar att det ingår i deras jobb att vara sådär positivt hurtiga. Gärna för mig. Det ingår också att heja på oss stackare som står där och kämpar. Fine. Men gränsen går när de kräver feedback. Alltså en lika hurtig respons på de glada utropen. Och har definitivt passerats när de sedan BLIR LITE DRYGA när de inte får vad de vill ha. Typ "Oj, vad ni är tysta". Eller "Hallå, är ni där". Eller det värsta av allt: "Mår ni bra? Jaha, ska ni inte fråga mig då?"

Eh, what the fuck?
Ska man få dåligt samvete för att man inte vill bli störd i sin träningsbubbla?
Eller bara inte orkar bete sig som en yster student på ett lasbilsflak i city?
Jag betalar absurda summor pengar för att få vara ifred med mig själv, inte för att bekräfta instruktören, tack så mycket.

Det är nu jag börjar betala- i svett

Varenda sommar, när det vankas bikinisäsong, blir jag alltid lika förbannad. För där sitter jag, blek, fet och hårig och kollar in alla andra. Som uppenbarligen TRÄNAT hela vintern och nu cashar in i form av välformade kurvor och icke ansträngt strandhäng.
Va fan, liksom.

Men i år är det jag som förbereder mig. Sakta men säkert. Jag och gymet. Gymet och jag. Minst två gånger i veckan byggs det muskler och bränns fett. Nu jädrar. Hittills syns mina ansträngningar inte ett smack men trägen vinner. Hoppas jag. Jag brukar ändå inte bada förrän i augusti, så jag har tid på mig fortfarande.

Noterat från omklädningsrummet: Unga (och inte så unga) tjejer rakar sig sjukt mycket. Ni vet vad jag menar. Och plastbröst är vanligare än man tror. Eller så råkar jag träna tillsammans med ett gäng porrstjärnor, vem vet.

Mitt nya kontor

Just nu äger jag (och när jag säger jag så menar jag ju banken) två lägenheter i Stockholms innerstad. Jag försöker förtränga det bisarra i detta tillstånd (som när som helst kan resultera i medverkan i "Lyxfällan". Tur att man får öva sig i att djupandas när man ska föda barn. Passar bra i många olika typer av pressade situationer) och upprätthåller en slags normalitet antar jag.
Varje morgon vaknar jag så upp i den ena lägenheten, pussar mitt barn och dennes fader farväl, promenerar cirka fem minuter och slår mig sedan ner i min andra lägenhet. En tom, fin, stor en.
Det finns bara en soffa och ett soffbord och några enstaka leksaker.
Här sitter jag och jobbar, tack vare mobilt bredband, mobil och hämtmat.
Toppen.


Snart ska jag packa ihop och gå hem igen.
Det har varit en bra dag här på "kontoret".

*Djupa andetag*

Till Clarence:

"Morsautgång", ärligt talat Clarre, hur trist låter inte det? Men ok, så här gick det:

Middag på Salongen. Ett "billigt alternativ till F12". Trots det, eller kanske just därför, gick vi bärsärk i beställningarna och notan slutade på 800 kronor per person! Tror vi hamnade i det där läget som Seinfeld så träffande beskrivit: hur man i någon slags hybris/denail, fortsätter att beställa efterrätt, kaffe, plockmat, mera vin osv i all oändlighet och får en chock när notan väl summerats. Så mycket var det hur som helst inte värt kan jag säga. Mat- och dryckmässigt alltså.
Sällskapet däremot, var ju priceless!

Fick välbehövligt skvaller, lite updates, snicksnack och så.
Den mest hetsiga debatten handlade om huruvida vi kunde passera för 25 (några trodde det, andra gapskrattade och sa no way)fortfarande. Kontentan blev nog att det inte handlar om antalet rynkor/hängigheter på kroppen utan om att vi börjat tappa greppet om het stajling. Sånt som kids plockar upp bara så där. Som vi också gjorde. Förr. När vi brydde oss (?) Och då ingick ändå en av landets hetaste modebloggare i skaran.

Sedan bar det av till Kåken. Och jag insåg att jag trott att jag varit på Kåken förut. Det har jag inte. Jag har alltså varit på 1900. Nu testade jag att gå in i lokalen några meter till- och hittade rätt. Helt ok. En drink på det och sedan föll jag i tröttkoma. Det absolut tristaste läget som finns. Så klockan 01 drog jag hem och fick sova i de fem timmar som återstod innan lilla grodan vaknade. Det kostar att ligga på topp, som det heter.

Tokigt laddad

Jag ska ut på fredag med några härliga ladies. Det laddas för fullt. Det skickas mail om när, var, hur. Jag försökte komma på något ställe men kan tyvärr bara Riche. Och Tranan förstås men det är liksom mer ett vardagsställe. Platsar inte alls i utgåendedivisionen som ska uppnås på fredag. Ah, förväntningarna!

(Inte för att det är nåt fel på Riche, det är ju bäst. Men jag var faktiskt där för inte så värst länge sen med O och man kanske borde vidga vyerna? Eller?).

Nä, nu ska jag planera outfit. Det känns som att allt jag har i garderoben inhandlades typ 2007. Så sorgligt post-preggo på nåt vis...

Okej, okej..

..det är 2 månader och 17 år kvar, jag vet. Tro mig.

Tack till mig själv

I dag vill jag tacka mig själv för tio månader av föräldraledighet, som härmed avslutas. Det har varit månader av trötthet, förvirring, nya bekantskaper som bvc-sköterskan som ser ut som Sissela Kyle och amningsexperter så bestämda på sin sak att de får Vilks-hatare att framstå som timida, blöjbyten, diskning av vällingflaskor, städning typ hela tiden, radikalt minskat utrymme för eget liv, pusslande med barnvakt och jobb, slit och släp i snö, iskyla och barnvagnsovänlig snö.
Har fått se min lilla hjälplösa groda utvecklas till en kaxig unge som numera äter mat, snart kan gå själv, klättrar, skrattar väldigt mycket, har världens pajigaste framtänder, smålockigt hår, intresse för att sparka fotboll och stänka så mycket som möjligt när hon badar. Hon har även ett väl utvecklat intresse för sladdar och fjärrkontroller.

Det gjorde du bra, Mirre.

(Kommer grodan någonsin att tacka dig för allt slit? Naturligtvis inte, du tackade ju aldrig din mamma, eller hur? Däremot har du all rätt i världen att le i mjugg när hon en dag kommer hem och berättar att hon är på smällen. Precis som din egen mamma gjorde.)

Den trötta sanningen

"Du ser ut som Courtney Love när Kurt Cobain dog".

Jo, jag ÄR lite trött, jag vet,

Mitt nya jag

Det finns bara en sak att göra när det känns lite som pest och pina. Gå till frissan. Så nu ser the new and improved me ut ungefär så här:

(Minus botox, oklart formade bröst och svullna läppar. Men vad fan, ge mig tio år så är jag kanske där...)

Klockan 05.14 fick jag sällis

..i Oscarsoffan. Bara de tunga priserna kvar och så lite välling på det. Kan det bli bättre?

Skjut mig?

Jag trodde det värsta var över.
Jag hade fel.
Nu har jag dessutom ett uppsågat tak i köket.
Sjukt kallt.
Och fuktigt.
Ser fram emot torkperioden på "någon månad".
Snälla, kan någon göra mitt lidande kort?

Nu biter vi ihop

Kom igen. Det KAN ju inte vara så här så himla länge till. Väl?
Det finns en bra grej man får lära sig inför förlossningen och det är att tänka i målbilder när det är som allra värst. Kan appliceras även på det vanliga livet.
Jag tänker tex intensivt på brunbrända ben i fina nya ballerinor, skuttande nerför croisetten. Och på en härlig picknick i Hagaparken där mitt barn springer runt barbent och snorfri.
Ahhh.

Blunda nu och tänk på solvarm hud som pressas mot din.
Bättre?
Bit ihop.

Mais oui

Förra året blev jag ju snuvad på konfekten.
Lite som ett personligt hån hade ju bebisguden bestämt sig för att dela ut högvinsten just under filmfestivalen i Cannes.
Men i år är jag helt ogravid.
Och sjuuuukt laddad för lite Riviera-häng i maj.
Jag säger inte att det är helt spikat.
Men det finns ljus i mörkret- helt klart.

Nu vänder det, va?

Tecken på att det kanske finns ett liv någonstans där ute ändå:

1. Mitt barn har inte längre 40 graders feber och har börjat äta efter två veckors matvägran. Hade nästan glömt vilken sötnos hon ju är. Egentligen.

2. Det dök upp en helt oväntad check. En rejäl. Mycket trevligt.

3. Det droppar inte längre i taket i köket. Alltid nåt.

4. Lite ostörd sömn en natt på hotell kan göra underverk. Speciellt när man dessutom får ta ett skumbad i marmorkar. Och dricka bubbel iklädd hotellbadrocken och tofflorna med sina vänner.

5. Starka drinkar med polynesisk touch, förtärda med gamla fina kollegor- dessutom helt rätt sällis för melodifestivalshäng.

6. Lätt bakfylletrötthet. Hade glömt hur det känns. Tar det hundra gånger hellre än den mer välkända gravid- resp. amningsditon.

Om bara den här vargavintern kunde släppa sitt grepp också så ska det nog bli ordning på det här. Jo, så måste det bli.

Mitt nya mantra

"Ännu en kukdag till ända".*



*Det är inte jag som myntat detta uttrycksfulla ordstäv. Men oj, vad jag använder det.

Ursäkta gnället

..men allvarligt, finns det någonting bra med 2010?
Hittills har det bara pissat mig i munnen (som en mig närstående person uttryckte saken igår, när droppen som fick bägaren att rinna över, mer bokstavligt än man kan tro, infann sig).
När man håller på att sälja en lägenhet ÄR det faktiskt lite av en katastrof om det BÖRJAR LÄCKA I TAKET!

Satte, ser fram emot intensiv kontakt med försäkringsbolag, arga grannar (som jag tänker stämma) och en del krishantering med mäklaren den närmaste tiden. När jag inte drar fram klippkortet på vårdcentralen eftersom lillan är krasslig och slemmig.

Skulle vilja utnämna detta till ett riktigt jäkla skitår, jag.

Gravida borde spärras in

Den här Birgitta Ohlsson, alltså. Hon borde tänka om. NU!
Folk som tackar ja till nya jobb när de är gravida är fan inte kloka.
Och att de tror att de ska jobba under tiden- vansinne.
För att inte tala om efter att de har fött (vet de inte att det kan ta lång tid att krysta ut ungen, man kan missa flera viktiga möten under tiden!).
Herregud, var ska detta sluta?
Att fullt friska, vuxna kvinnor får för sig att de ska arbeta heltid, vara ekonomiskt oberoende och bli likvärdigt behandlade på arbetsmarknaden?
Sjuka, sjuka värld!

Shit vilken grej

Jag vill bara förtydliga att jag aldrig har formulerat mig så som nedstående citat vill påskina. Så, nu är det sagt.


Av alla meningar i en hel text..så väljer de ut en som inte ens finns...

Men sluta nu, 2010

..och så lite kräksjuka på det! Nä, nu känns 2010 som min värsta ovän.
(Inser att jag kanske måste gaska upp mig när feedbacken (från min privata kritiker) på min senaste recension löd: men du, ska man verkligen skriva så mycket om sig själv i en recension och så lite om filmen och framförallt låta så bitter?).

Kom an då, 2010

Måste säga att hittills har du inte riktigt levererat.
Fast vad vet jag, har ju knappt lämnat lägenheten sedan årsskiftet.
Kanske är det alldeles, alldeles underbart där ute.
Ha.

Orkanen Matilda

..drog just in över pepparkakeland.

Stackars blogg

Den får ingen kärlek längre, jag vet. Men alla förhållanden går upp och ner och så är det bara. Själv har jag åkt på nån slags mini-influensa. Hatar att vara sjuk. Just ett snyggt sätt att inleda det nya året och allt.

Det nya året ja...alltså 2009 var ju ett helt fantastiskt år så jag tror inte det kommer att gå att toppa. Hela 00-talet var ju grymt, när jag tänker på det. Jag var så ung, så pigg, så entusiastisk.
Jag fattar inte vad jag gjorde med all min tid. Ställde till det kanske.

Så roligt som jag hade då kommer jag nog inte ha kommande decennium. Inte på det sättet. Inte det där, festa, leva som man känner för, bara tänka på me me ME.

10-talet blir nog mer mys och gos. Lugn, förhoppningsvis. Och en hel del blöjor.