Det värsta med träningen

Jag gillar faktiskt att träna. Jo, det är inte så farligt när man väl kommit in i det. Känns hälsosamt. Jag investerar i mig själv. Det är faktiskt skönt att konstatera att jag numera tillhör ålderskategorin som slutat hata kroppen och börjat omfamna den. Och på allvar tycker att det viktigaste är att "ha hälsan". (Ah, självbedrägeri, he he. Nej men allvarligt. Jag är nästan där.)

Anyways.

Mitt enda problem är de som håller i passen. Jo, jag fattar att det ingår i deras jobb att vara sådär positivt hurtiga. Gärna för mig. Det ingår också att heja på oss stackare som står där och kämpar. Fine. Men gränsen går när de kräver feedback. Alltså en lika hurtig respons på de glada utropen. Och har definitivt passerats när de sedan BLIR LITE DRYGA när de inte får vad de vill ha. Typ "Oj, vad ni är tysta". Eller "Hallå, är ni där". Eller det värsta av allt: "Mår ni bra? Jaha, ska ni inte fråga mig då?"

Eh, what the fuck?
Ska man få dåligt samvete för att man inte vill bli störd i sin träningsbubbla?
Eller bara inte orkar bete sig som en yster student på ett lasbilsflak i city?
Jag betalar absurda summor pengar för att få vara ifred med mig själv, inte för att bekräfta instruktören, tack så mycket.