492 000 skäl att vara glad

Idag spänner vi musklerna och tackar Orvestoguden.

Var vänlig stör ej

Nu är den här. Äntligen.

Inte bara hat

Jag har en vän, låt oss kalla henne Olivia. Hon brukar ofta få mail och bloggkommentarer från det svenska folket, som faktiskt inte bara har det berömda blogghatet på hjärtat. Ibland när det plingar till i inkorgen är det muntrationer som detta:

Hej!

Jag heter xx och är 22 år och är singel så jag vill bara höra om du är
singel så vi kan börja träffas nång gång som en dejt. Jag söker en flickvän
nu jag är 1.78cm lång, vi kan gå på t.ex bio, mysmiddag, fika eller
romantisk picknick i nån park. Men du kan väl höra av dig till mig om du är
intresserad. Du kan maila mig eller så ring
mig på mobnr xx så vi kan prata och bestämma träff. Jag har
telefontid: Mån-fre 12.00-16.00. Lör-sön 12.00-16.00.

OBS: Jag är snäll, söt, romanisk, snygg, glad, mysig, öppen, rolig, humor,
omtänksam, sportintresserad
/xx

Ahhh! Äntligen känner jag mig på lite bättre humör!

Vad är det för fel på skivbolagstjejer?

Jag menar, de jobbar i en bransch på utdöende. (Kommer ni ihåg typ i mitten på 80-talet när det coolaste som fanns var att jobba på skivbolag? Det gör dom iaf). Man skulle ju kunna tro att det är dags att vakna upp ur dvalan och
1. Sluta jiddra och 2. Börja visa lite ödmjukhet.

Icke.

De kör på Bingo-metoden. Kör på som vanligt. Och tror att DOM gör OSS en tjänst när de fixar intervjuer med sina artister. Ofta med attityden "Tjena, nu släpper xx ny skiva/spelar där och där. Det passar oss bra om det kommer i tidningen på tisdag".

Åh morr, jag känner mig aggressiv. En naturlig reaktion när folk tar en för en idiot.

Orkar förresten inte ens börja förklara hur mycket jag avskyr den nya Coca Cola Zero-reklamen för det vore som att släppa proppen ur ett badkar och jag ska snart sova.
Men det är mycket.

Borgarklassens diskreta charm ?

Är så chockad över hur enormt traditionella folk (typ kompisar och bekanta) blir när det kommer till bröllopsbestyr. Är det någon slags inre borgarbrackighet som föser tillbaka vanligtvis moderna människor i evolutionen?

Ta presentlistorna. Varför är det ok att leka julafton med önskelista bara för att man bestämt sig för att gifta sig? Par som har bott ihop i åratal tycker plötsligt att det är en skön idé att polarna ska komplettera finporslinet som tack för festen.

Eller fenomenet svensexa/möhippa. Vad fan är det egentligen? "Sista natten med gänget?" Eh..ja, för efter vigseln är det tack och adjö till allt normalt socialt umgänge och baaara parliv som gäller. Visst, ett ståndande bröllop kan vara en bra ursäkt att dra ihop sina gamla kompisar för en nostalgistund tillsammans.
Eller allmän förnedring, beroende på hur man utformar det hela.
Men för min egen del kan jag bara konstatera att sex års vänskap inte räckte långt när det kom till kritan. Jag har nämligen bröst och det platsade inte på svensexan för min polare som gifte sig härom året. Men 500 spänn till ett par glas från kosta boda, det gick bra att få hosta upp.

Ser inte fram emot när ungarna kommer. Då blir det väl en återgång till groggsalongen för killarna medan brudarna snackar amning till kaffet. Hjälp.

Tough shit

Herregud vad bra Six feet under är just nu, det är så fruktanvärt plågsamt varenda sekund, jag pallar knappt. När Nate dog (DOG!!!) började jag nästan gråta, jag kände mig på allvar skakad. Kan inte fatta att det bara är ETT enda avsnitt kvar, jag orkar inte tänka på hur jobbigt det kommer att bli att försöka fylla det tomrummet. Den här serien har fan i åratal varit den sista utposten i helgen och nästan hela tiden varit så bra. Oj, vad jag har identifierat mig med Claire genom åren. Stört mig så enormt på old folk-sexet (allvarligt, det enda som är värre än att se oattraktiva människor ha sex på tv är att se gamla människor hångla, burr). Och vad otroligt deprimerande det är att Brenda och Nate aldrig fick det att funka. Nu när jag tänker på det inser jag att Six feet är den enda serie jag fortfarande följer på bänka-mig-en viss-tid-viset. Så nästa söndag tar jag inte bara farväl av familjen Fisher, det blir också ett definitivt farväl till traditionellt tv-tittande.

Äh, klart vi tar taxi

Åhh herregud vilken rolig kväll. Så..somrig. Hade glömt hur det var att strosa på höga klackar med bara tår mellan Berns och Spybar i soluppgång. Att komma hem alldeles för sent och så är det så ljust att man inte kan somna fast allt drinkande och snackande, virvlande och deeptalkande borde ha klubbat en i huvudet för länge, länge sedan. Det känns som att jag träffade nästan alla jag känner under kvällens lopp och att alla liksom förflyttade sig simultant mellan ställena, så att man fiffigt nog kunde återuppta konversationen där man pausade den i någon toakö eller barträngsel på stället innan. Vi lever i en precis lagom liten stad på det sättet. Vilket gör taxiresan mellan Stureplan och Sveavägen (87 kr)till något av kvällens största frågetecken.



Lovisa och Olivia tar after workandet på allvar.

Vad tar jag då med mig från kvällen (förutom taxikvitton på ca 600 kronor)?
1. Jared Leto. Jo, min generations främsta fantasiobjekt (någon förvirrad själ igår trodde felaktigt att Brad Pitt i Thelma & Louise skulle vara den som satte våra små flickekropar i brand under det tidiga 90-talet. Fel såklart. Det var ju Jared i Mitt så kallade liv som drog det lasset) gled runt på Berns och så lite småhet ut. Fortfarande.

2. Vetskapen att en person i min närhet har en av de konstigaste kroppsliga funktionerna jag någonsin hört talas om. Sagda person hävdar att om hon kliar sig på svanskotan så kissar hon. Konstigt men lite spännande.

3. Rödvin och cola. En slice citron på det och vips: sommarens drink!



Anders vet vad som gäller.

Det förhatliga lilla "hej"

Så har sommarsäsongen sparkats igång offentligt då. Igår stod jag och trängdes i den där gamla trappan på F12 igen. Såg en del bekanta men mest var det horder och åter horder av unga människor i lugg och rött läppstift. Flydde till slut till Riche- för att plötsligt bli omringad av Expressen-människor som försökte få mig att konvertera. De är väl för gulliga ändå de små liven.

Strax innan stod vi och diskuterade killar och smink som vanligt. Och det där hemska "hejet". Ni vet, som kan dyka upp på morgonen i sängen. Man slår upp ögonen och formulerar ett lite ömt, "hej", för att, ja, verka gullig typ. Aaargh! Vi ondgjorde oss. Jag skrattde. Tills jag skamset insåg att jag varit en av de där mes-hej-människorna. För att verka söt antar jag. Mådde lite illa av mig själv men la ner det när jag fick höra om en ex-kille till J som brukade vinka sådär lite gulligt med lillfingret, lägga huvudet på sned och viska "vinkevink".

Är det förresten sorgligt att åka till jobbet på sin lediga dag för att delta i sk pub-verksamhet med sina kollegor? Tål att tänkas på. Kl 15 smäller det, med gratis öl i mängder. Hmm...

En redaktion på språng

Vad är det som på en given signal får hela redaktionen att resa sig som en man?
En extra spännande TT-flash kanske?
Ett möte med viktig information om vår framtid?
Revolution?




Nej. Det var ju bara några gratismackor.
Inget går upp mot the sweet smell of gratis.
Min är med senap och rostbiff. Mmm.

Inneboende hot

Jag har ända sedan barnsben (konstigt uttryck egentligen, vadå barnsben? Innebär det att jag just nu springer runt på "snart-medelålders-ben"?)varit ruggigt rädd för att drabbas av blindtarmen. Eller, vad jag förstår så har jag den redan. Någonstans i magen ligger den och skvalpar. Varje dag utgör den ett hot. Det är mycket obehagligt. Tänk att den kan brista, spricka, gå av, ja vad det nu än är som händer med den lille rackaren, precis NÄR SOM HELST. Det har man ju hört historier om. Hur stackars intet ont anande människor vaknar upp mitt i natten, drabbade av en ohygglig smärta. Bara så där. Och så måste de åka till sjukhus och få slangar ner genom näsan och bli opererade. Varje gång jag får ont i magen tror jag direkt att"nej, nu är det klippt, det är blindtarmen". Men det visar sig oftast vara typ mensvärk, ett dåligt smält köttstycke eller något annat högst trivialt. Vad som irriterar mig allra mest är att blindtarmen, vad jag förstår, är ett fullständigt onödigt organ. Den fyller ingen viktig funktion som exempelvis en njure eller tja, säg mjälten.

Den bara finns där som en olycka som väntar på att inträffa.

Psykisk sjukdom skrämmer mig lite också. Också det ett inneboende hot. Fast det inträffar nog mer gradvis.

Någon typ av boll är i rullning

Det börjar med en lapp på micron...

Bloggnostalgi

Back in the day, det måste ha varit 2005, var blogg något ganska nytt och lite spännande. Sigge var bloggkungen och Alex Schulman jobbade på en liten gullig sajt som hette mingel.se. Nu kan jag bara konstatera att blogguniversum expanderat både en och två gånger och mina gamla favoriter har nästan alla lagt ner. Eller blivit böcker. Som Saker jag och min sambo tyckte olika om. Och Mats Hård (fattade hela tiden att det var fejk!)
Det ljuva livet-Goesta har blivit krönikör i en härlig tidning.
Sigge har slutat. Liksom Virtanen. Och Linda Skugge.
Och Silverfisken verkar ha gått och blivit pappa där borta på andra sidan jorden i ett liv i exil.
Herregud vilken chock.

Hänger inte med längre

Men alltså, skulle vi inte vänta på varandra? Skaffa barn ihop och framförallt, VÄNTA. Är inte medelåldern på försföderskor i innerstan typ 37? Eller gick jag på toa när ni andra skålade på det på Tranan för sisodär ett och ett halvt år sedan. Ja, så måste det ha gått till. För medan jag glider runt helt obefruktad så har nu i stort sett alla mina väninnor gått och blivit med barn. En del har till och med hunnit föda. Föda, fattar ni. De är eh, mammor. Så medan jag är precis som vanligt och planerar after work-öl, roliga utgångar under helgen och spontana week end-resor (blir iofs allt svårare att få med sig folk på dylika aktiviteter har jag tvingtas inse the hard way), så är det babysnack och sammandragningar som är högprio mest hela tiden på mina sk kompisar.

Jaha. När man inte är med i klubben så fattar man faktiskt inte. Men, vad fasen. I den här takten har jag snart inget val. Är det galet att skaffa barn bara för att alla ens kompisar gör det?



Så här ser det ut när vi fikar nu för tiden.Alltid Marielle+1.

Äntligen!

Tack för att du finns Marcus Birro.
Igår skrev du en av årest mest nödvändiga debattartiklar i Ab.
Temat var införandet av körkort för författare eftersom "vem som helst är författare nu för tiden".
Bunta inte ihop mig med Linda Rosing var rubben.
Känns bra att du tar ställning Marcus.
Hu vad hemskt att bli ihopbuntad med Linda Rosing. Att liksom dras ned på hennes smetiga nivå. Hamna i samma kategori som den där sillikonbruden. Fy.
"Litteraturen är ett heligt rum, ett tillhåll för kontemplation, tröst, självspegling och värdighet. Att urvattna denna sista innerliga konstform genom att kalla varenda jävel som kan stava och är tillräkligt känd för att ge ut en bok för författare är under till och med det här landets värdighet".
Skriver Marcus.
Bra att han har rett ut det nu. Han är alltså INTE Linda Rosing-nivå. Kommer aldrig att vara. Har aldrig varit. Om det nu var någon som hade missförstått alltså.

Bättre än knark!

Jo, jag svär. För första gången den här långhelgen känner jag mig aningens pigg. Järnbrist, extremt långdragen bakfylla, vårtrötthet, pollenallergi, depression- tro mig jag har spekulerat i veckor nu över VARFÖR jag är så osexigt trött HELA TIDEN.
Men nu skiter jag i vilket. Jag har funnit en ny bästis att hålla i handen när ögonlocken hänger sig tunga och jag hamnar i trött-koma.
En liten småäcklig tablett med geggigt inkrom som gör mig alert och på hugget igen. Som en riktigt hungrig reporter.
Tar jag några till kan jag ju kanske till och med åka hem från jobbet nu och bete mig som en riktig flickvän också.
Istället för som en säck potatis.
Sagt och gjort.
Mums.

Bara en tanke

Hörrni, är det inte dags att avskaffa "Singel-Peter" och "Singel-Hanna" i Ab nu?
De är ju bägge två sjukt stabila parpersoner vid det här laget.

Värsta tv-paret

Vet inte om jag är överkänslig men det finns tv-seriekaraktärer som får mig att vilja ta närmaste osthyvel och karva ut hjärtat alternativt dunka huvudet i en stenvägg riktigt länge när jag ser dem. Där har jag hamnat med karaktärerna Julia och Holt i den rätt kassa tv-serien "Dirt". Jag tror det värsta är att de är så vansinnigt deprimerade HELA TIDEN. Så olyckliga och så fantastiskt tråkiga. Om jag skulle vara tvungen att umgås med dom, i deras skumma fula sovrum där de hänger mest hela tiden (i alla fall hon, oftast iklädd någon skabbig negligé, han är ibland iväg och ligger med Courtney Cox) skulle jag förmodligen också börja skjuta heroin.

OK, Holt och Julia. Jag vet att ni inte finns på riktigt men snälla, här är lösningen på era problem:
1. Ta en dusch.
2. Gör slut.
3. Försvinn ut ur den populärklturella myllan fortare än kvickt.


Het?


Kul?

Tänk på döden

Var på vernissage på Bonniers konsthall igår. Min konstnärskompis Bea drog med mig. "Det är bra för dig", sa hon. Först visade hon mig sitt eget nya konstverk som hon ska visa på Valands i helgen. Jag blev genast inspirerad att spinna vidare på hennes idé. Jag antar att det är sådant som skiljer konstnärer från oss andra klåpare, vissa har originella ideér, andra kopierar.

Anyway. Vi halsade varsitt glas vitt och kollade in Goran Hassanpour. Han hade videofilmat sig själv i slow motion, klämmande på sitt magfett. Det hela var smått erotiskt på något vis.




Sedan fick jag syn på ett foto från en kyrkogård. Över ett valv stod texten: Tänk på döden.
En extremt överflödig uppmaning för min del. Vet precis hur det började. Från att ha varit i princip omedveten om döden, mer än som något extremt avlägset begrepp, slog det mig plötsligt förra sommaren på en lunch i en gassande sol med några jobbarkompisar som ältade sin 30-årskris.
Shit, jag ska också dö. Solsvettet isades på min rygg. Tiden är knapp. Helvete.
Sedan dess tänker jag ständigt på hur jag bäst ska förvalta min tid för att undvika bitterhet på dödsbädden.
Allt är Markus och Andrevs fel.

Den enda festivalen för moi

Aargh! Hur ska jag göra för att få åka till Cannes igen? Jag var där 2004, delade säng med min chef på ett lopphotell och såg en massa film och drack en massa skumpa. Minns mest en fest på beachen där en ganska okänd Jens Lekman spelade fantastiskt fint (ingen lyssnade utom typ jag) och att det varje natt var efterfest på ett ställe som heter Le Petit Majestic, en sunkig liten bar som lockade mängder av journalister, filmarbetare och festivalhangarounds framåt småtimmarna. Det hela var väldigt roligt och jag minns att jag svor på att en gång återvända som journalist. Måste komma på en plan för hur det ska gå till. Har upptäckt att bara man har en plan, eller åtminstonde en idé om vad man vill här i livet så brukar man förr eller senare uppnå det.
Exempel på mål jag haft som jag dragit iland:

1. Gå på Guldbaggegalan.
2. Börja jobba på Aftonbladet.
3. Skaffa en (icke psykotisk) pojkvän.

Kvar på listan:

1. Gå på Oscarsgalan.
2. Komma på nästa drömjobb.
3. Och så då att åka till Cannes igen.

Har alltså lite att jobba på.
Au revoir.

Bert Karlsson hade rätt!

Nej, fy fanken. Här låter vi dom vara med och leka på bästa sändningstid. Vara med i vår kulturs hörnsten. Men vad händer när man ger dom lillfingret? Jo, de tar hela handen. Och tackar för hjälpen genom att sträcka upp långfingret. Moldavien liksom? Armenien, var tusan ligger det? Klart dom bara röstar på varandra, de är helt opålitliga de där..svartmuskiga konstiga typerna.

Så skulle vi aldrig göra. Aaaaaldrig.

Expressen och Stieg

Expressen toppar med Stieg Larssons sista mail idag. Det skrev jag om för två veckor sedan. Ja, jäklars.
Nej, NU ska jag jobba.

Barfota i parken

Oj oj oj, vad mycket media det blev igår. Hilfe. Hängde i humlan och frös. Kan ju inte hantera konceptet gratissprit och försöker nu rekapitulera kvällen. Pratade med följande personer:
Jonas Leijonhufvud (om graviditet), Björn Hedensjö (om mentorskap och gratistidningar), Olivia Svenson (om berömda skåningar), Helena Trus (om religion), Cissan (om det mesta), Sofi Fahrman (om det intrikata våningsbytet som nöjet och Klick håller på med här i huset), Viggo Cavling (om Jan Guillou), Claes de Fair (om hur man värmer händerna i lumpen), Jessica Isaksson (om lunch), Jens Assur (om vilken hyvens kille han är), Alex Schulman (om hur kul det är att han börjat på Ab), Pontus Gårdinger (om relationer!) och ja, typ en hel drös andra. Konstigaste var nog när Bingo Rimér dök upp och började dela med sig av sina sextips. Cialis är the shit tydligen.

Sedan är jag lite orolig att jag tog i för mycket när jag skulle snacka upp min kollega Clarence inför hans blivande svåger Fredrik Svedjetun. Tror jag gjorde det snyggt. Men Clarence tittar oroligt på mig lite då och då idag märker jag. Hm..lite grumligt där..

Nej, nu är det jobb som gäller. Fick höra på morgonmötet att vår helgguide beskrivs i termer som "en bibel". Ah, balsam för en sargad själ.

Ok, det här är sista

Morgonmöte med schlagerskvaller

Varje morgon kl 09.30 drar jag på mig hörlurarna och slänger mig in i ett sk i-chatt-möte (videokonferensmöte över nätet typ) med mina kollegor i Malmö och Gbg. Det är ganska kul, ibland blir det fördröjningar i ljudet och ibland blir någon oförklarligt grön i ansiktet.

Idag var vår man i schlagern, Martin Ekelund, också med- live från Helsinki. Han är en av 2500 journalister på plats. 2500!!
Han såg lite sliten ut redan, stackarn. Jag gästspelade i den svenska finalen ihop med honom. Trots min offentligt ganska svala inställning till spektaklet måste jag erkänna att det var himla spännande faktiskt där i Globen ändå. Men de flesta andra murvlar, som varit med genom alla delfinaler kändes rätt proppmätta. På efterfesten hängde jag med Mattias Dahlström, som genomlidit hela processen för DN:s skull. Jag bjöd honom på en shot och sedan slängde vi oss huvudstupa in i vansinnet.

Morgonen därpå stank jag sprit, enligt uppgift, som en lokförare (?) och hade G:sons autograf på armen. Det hela var mycket besynnerligt.

Anyway, Martin håller ställningarna bra därborta och laddar som bäst för semin ikväll.
Han påstod att det var lugnare än han trodde, och saknade en divig Carola som kunde röra upp lite ånga i träsket. Någon som heter Verka är tydligen rysligt populär.
Och G:son festar järnet på Eurobar. Känns tryggt.

Vardagsdrogande

Nu ringde precis min kompis Erika W. Hon var alldeles uppeldad över ett föredrag med krigskorrespondenten Robert Fisk, som hon precis varit på.

Erika: Alltså, jag kände nästan att jag var tvungen att tillbringa min semester i Palestina när jag hörde honom berätta. Och det var en kvinna i publiken som nästan fick mig att börja gråta när hon undrade över sina släktingar som sitter i ett fångläger någonstans. Ja, shit. Vad gör du då?

Jag: Eh..kollar Greys Anatomy..

Erika: Aha..

Dammit.

Visst vill man bara slå den lilla sötnosen?

Bakom kulisserna på Andra Avenyn

Idag var jag på pressträff för nya SVT-serien "Andra Avenyn" som kommer i höst. Det hela sparkas igång med en dokusåpa om själva castingen. 10 stycken hoppfulla kids har kommit så här långt och ska innan veckan är slut decimeras till två- som får sitt livs break och varsin roll i serien. Som ska gå i SVT flera gånger i veckan i höst. SVT goes Idol alltså, fast med ett tyngre pris.

Kidsen var väl fina, några delar estetelev och några delar musikalstjärnefrön och tänkte nog inte så mycket på att de kommer bli "Andra Avenyn"-Greta med hela svenska folket i höst. Tvärtom var de mest fokuserade på sina teaterövningar och grymt coola framför kameran.

Det var inte jag.

För såklart skulle även "möte-med-pressen" dokumenteras. Så när jag trängde mig fram för att haffa min första intervjuperson (Johanna Strömberg, även känd från Tjenare Kungen och supergullig), så vips- dök det upp kameror och strålkastare som från ingenstans. Eh, sjukt skumt och plötsligt hörde jag hur otroligt kasst jag formulerade mina frågor. Ja, ja, det visar sig väl i höst exakt hur taffligt jag egentligen jobbar, ha ha.



Fotograf-Malin (till vänster) jobbade hårt i trängseln.

Däremot försöker jag undvika att vara ett as på sådana här träffar. Till skillnad från en kollega som skulle spela allan ballan typ hela tiden. Och påpekade (eftersom han var så sjuuukt insatt i castingen) att de minsann hade tagit bort alla de intressanta karaktärerna ur serien.

Allan ballan: Nu har ni ju bara helt platta, silikontyper kvar.Finns inget spännande i deras bakgrunder att skriva om ju.
Pressperson på SVT: Eh, alltså vi har ju valt ut de som är de bästa skådisarna.
Allan ballan: Hm, fnys.

Ha ha.

Olivia och SolBrith

Olivia Svenson är en alldeles förtjusande trevlig ung dam som jag lärde känna i en liten håla som heter Skurup. Där förkovrade vi oss båda i kommunjournalistikens mysterier, vilket hon senare praktiserade för Sydsvenskan och jag för Ystads allehandas räkning. Numera huserar vi, tack och lov, på den gigantiska nyhetsfabriken i Globen båda två.

Vi delar många intressen, Olivia och jag. Suri Cruise är en liten varelse som fascinerar oss. Men frågan är om inte Söndags orakel SolBrith är strået vassare. Varje måndag mailar Olivia och uppdaterar mig om Solbriths senaste. Det här fick jag i morse:

Ensamstående mamma med eget hus undrar om hon ska sälja
sitt hus, hon ska opereras och är låginkomsttagare.
SolBrith svarar:
"Jag ser ingen anledning för dig att sälja huset för
ekonomiskt klarar du det, även kroppsligt efter din
rehabilitering.
Om några år delar du kostnaderna med en man, så hanka dig
fram så länge."

Ord och inga visor från vår egen SolBrith.
Kram,
O.


Fantastiskt!



Olivia gillar cyklar. Kanske för att hon kommer från Lund.

Och vad i helvete är det för fel på TT?

Alltså, nu börjar jag lacka rejält. Att behöva försvara sitt yrke typ varje gång man träffar folk är fan påfrestande.

Så från och med nu tänker inte jag diskutera mera. Inte förrän vederbörande kan säga att de åtminstonde under den senaste månaden har tagit del av mediet i fråga åtminstonde EN eller TVå gånger.

Jag, som läser nästan alla tidningar och sajter och bloggar och fan och hans mosters jäkla insändare typ varje dag har nämligen klurat på det här ganska mycket.
Och den sjuka sjuka snobbism som jag möter på sina håll är inte ok.

Exempel: Aha, gratistidningar, det är väl bara en massa TT? Och Punkt SE, det är den där lilla med en massa skvaller i vå?

Exempel: Aha, kvällstidningar, det är ju bara en massa skit om kändisar.

Jag blir så trött. Nej, det är inte "bara en massa TT" i gratistidningar. Vilket man skulle veta om man verkligen läste tidningarna man så gärna och okunnigt attackerar. Det finns mig veterligen hårt arbetande redaktioner bakom de gratistidningar som finns idag. Visst består de av TT-material. Men det gör ju DN, Svenskan och alla andra jäkla tidningar i hela landet också! Likriktning? Tja, kanske det. Men låg kvalitet? TT består nämligen också av hårt arbetande redaktioner, som fiffigt nog kan dela med sig av sina jobb till resurssvagare tidningar. Som inte kan rapportera om ALLT. Som sagt, även fiiina morgontidningar har TT. Fast ibland dagen efter och med en reporterbyline.

Och Punkt Se då, om vi ska snacka gratis i synnerhet, innehåller inte "skvaller". Punkt slut. Möjligen en och annan nöjesnotis på temat Hollywood-kändis (max en om dagen). Resten av tidningen, 30-40 sidor ungefär, består av nyheter. Ofta egna nyheter.

Och nej, jag säger inte att alla journalister och alla medier är bra, rättvisa och perfekt vinklade alltid, i alla lägen.
Det finns naturligtvis bra och dåligt i alla tidningar men de flesta är värda mer än ett syrligt, "nej, alltså JAG läser INTE de där tidningarna" (liers!).

Följ mig till Bromma!

För elva år sedan tog jag studenten i Norra Real. Igår kväll träffade jag några gamla lirare från klassen och tja, face it, vi är såå på väg med stormsteg rätt in i medelåldern. Medelklassiga med seriösa jobbmailadresser, synpunkter på ränteläget och bullar i ugnen.

Lönngren: Men Filip, tänk att du jobbar på försäkringsbolag. Jag trodde du skulle bli knarklangare. Och nu börjar du snacka om att köpa hus..

Filip (tänder en cigarill): Ja visst, jag står inte ut med att höra grannarna duscha. Hus är the shit. Jag tänker mig Bromma eller Gamla Enskede. Ni kommer att gilla det ni med, jag lovar.

Helt sjukt att det enda jag kan tänka på är när vi alla satt inklämda på mitt flickrum på utspringet 1996 och halsade grekisk smuggelsprit och trodde att pappa inte hörde oss.
När vi kom in på Sturecompagniet för första gången som 17-åringar.
Eller när vi upptäckte bra musik på Magnus Talibs alla klubbar på Tuben på Odenplan.
Gino, Various, G-klubben, garderobsjobben som alltid någon hade på Tranan.
Och när vi var på klassresan till Åbo och Anna spydde i en blomma på finlandsfärjan.

Anna: Ja, herregud. Nej, nu ska jag hem och amma Tyra. Puss på er.

Kan inte hålla tyst längre

Men skämtar dom eller? Det verkar som att filmkritikerkåren helt har gått banans idag. Ingen har sågat "Spiderman 3", vad jag kan se. Jag är iofs inte förvånad över att kritikern på tidningen fasligt nära mig har plussat den rejält. Det är ju trots allt mannen som gav en av de sämsta filmer jag någonsin sett- "Såsom i himmelen" full pott.

Så en inledande recensionsmening som "Något så unikt som en superhjältefilm som, faktiskt, nästan skulle fungera enbart som ett engagerande drama, utan actionscenerna"- borde inte vara förvånande.

Inte desto mindre, karln är helt ute och cyklar. Låt er inte luras, Spidey 3 är en sentimental smörja, ett hopkok med klicheer staplade på varandra med en sådan fart att man blir generad å de inblandades vägnar. Utan actionscenerna (som stundtals är fantastiska) vore nya spindelmannen inte mer spännande än en högst ordinär skalbagge.

Å så skönt att få det ur sig. Pust.


Se om ettan och tvån istället. Eller någon av X-menfilmerna. Basta.

Från het till smet

Jag har insett att jag har ett otroligt ojämnt utseende.
Ta min kompis Linda F som exempel på det motsatta. Hon är typ alltid daggdroppefräsch. Jag inbillar mig att hon hoppar upp ur sängen med alla fräknarna på plats, glider in i i sin perfekt koordinerade utstyrsel, drar mascarabortsen max två tag- och ser liksom alltid trevligt söt och fin ut. Vare sig hon anstränger sig eller inte.

Jag däremot, pendlar mellan heting och baglady flera gånger i veckan.

Ärligt talat- jag kan vara en pingla om jag vill. Jag experimenterar lite ibland. Som häromdagen. Då släppte jag ut mitt nyslingade ljusa hår, hade besvärat mig med linser (på jobbet!), kort kjol, stövlar med hög klack och rikligt med smink.
Och vips, från att ha varit en osynlig typ som kurade längst in på nöjesred, utan att ha kunnat fylla ut Helena Trus alltid så pffiiga skor, fick jag genast uppmärksamhet i mängder. Jag lovar, varenda en av säljarna och de mystiska distributörspersonerna och de andra eh (?), marknadsmänniskorna SA HEJ! Och KOLLADE IN!

Idag har jag håret i knut, gamla converse, glajjer, avskavt neonlack och en gammal kofta.
Och får sitta i fred.

Får se hur mycket bekräftelse jag behöver imorgon.

Tv-dekis

Att jobba kväll innebär att man lever ett annat typ av liv jämfört med när man jobbar dag. Just nu tex, när alla små arbetsmyror som bäst går och fyller på med äckligt maskinkaffe, sitter jag i soffan, käkar mûsli och kollar den heta kombon Agneta Sjödin OCH Malou von Sievers på tv. Det kan ju inte vara nyttigt.

Fast snart ska jag gå och lämna in deklarationen. Det känns ju redigt och bra.

Smakar lite på det

Så var man igång igen då. Efter ett lååångt blogguppehåll tänkte jag testa lite igen. Se hur det går. Tror jag behöver ett ställe att skriva allt sånt som jag inte får något utrymme för någon annanstans.
För mitt eget höga nöjes skull.