Jag har ända sedan barnsben (konstigt uttryck egentligen, vadå barnsben? Innebär det att jag just nu springer runt på "snart-medelålders-ben"?)varit ruggigt rädd för att drabbas av blindtarmen. Eller, vad jag förstår så har jag den redan. Någonstans i magen ligger den och skvalpar. Varje dag utgör den ett hot. Det är mycket obehagligt. Tänk att den kan brista, spricka, gå av, ja vad det nu än är som händer med den lille rackaren, precis NÄR SOM HELST. Det har man ju hört historier om. Hur stackars intet ont anande människor vaknar upp mitt i natten, drabbade av en ohygglig smärta. Bara så där. Och så måste de åka till sjukhus och få slangar ner genom näsan och bli opererade. Varje gång jag får ont i magen tror jag direkt att"nej, nu är det klippt, det är blindtarmen". Men det visar sig oftast vara typ mensvärk, ett dåligt smält köttstycke eller något annat högst trivialt. Vad som irriterar mig allra mest är att blindtarmen, vad jag förstår, är ett fullständigt onödigt organ. Den fyller ingen viktig funktion som exempelvis en njure eller tja, säg mjälten.
Den bara finns där som en olycka som väntar på att inträffa.
Psykisk sjukdom skrämmer mig lite också. Också det ett inneboende hot. Fast det inträffar nog mer gradvis.
2 kommentarer:
jag fick operera bort fanskapet i marocko för en massa år sedan. ingen kul upplevelse kan jag meddela.
en värdelös liten sak i magen höll alltså på att kosta mig livet - på en helt värdelös liten plats i öknen.
så din oro är befogad, om man säger så... :)
Hm. Nu blir jag också orolig.
Skicka en kommentar