Fast i råttrejset for life

Jag är skakad.
Fick brev från favvomyndigheten CSN igår.
Jag ska betala 22 000 kronor i år.

Tjugotvå tusen kronor.
Det är fan inte klokt. Och då är summan dessutom baserad på inkomst 2006, då jag fortfarande tjänade typ peanuts och dessutom var arbetslös en månad.
Vågar inte tänka på hur mycket det blir NÄSTA är.
Vågar inte.

Ok, det är andra tider (högkonjunktur) så jag antar att det inte finns så många okynnespluggare nu. Men om det finns en enda Mirres blogg-läsare där ute som pluggar lite planlöst i brist på annat så har jag bara en sak att säga: SLUTA GENAST.
Om det är någon som läser detta som funderar på att söka en högskoleutbildning så är mitt enda råd: Tänk efter om det verkligen, verkligen är nödvändigt. Iaf att ta studielån.

Kom ihåg, studielån är inget man får. Det är som att skriva kontrakt med djävulen, man blir aldrig fri.

Fattar inte hur i helvete jag kunde sätta mig själv i sådan skuldknipa.
Fattar verkligen inte.

Sönderhypat?

Eh, oj, modeveckan. Igen.
Är det något fel på mig som inte orkar bry mig?

Den värsta killtypen

Jag har länge gått och stört mig på en viss killtyp, inte alls ovanligt förekommande i mediakretsar. Han finns säkerligen på andra håll också. Men det vet jag inte så mycket om eftersom det är här jag befinner mig. I media.

Alltså: Kille, 35+, sunkiga alkoholvanor, inte särskilt snygg men ändå lite charmig, är lätt narcissistisk, inte sällan med pappa-issues och hittar aldrig den rätta. Vilket killen i fråga ältar ganska mycket samtidigt som han behandlar alla potentiella kärlekar ganska dåligt. Vilket gör det ännu svårare för honom att hitta rätt. Och så pågår det där tillståndet i en evighetsspiral, rakt ner till domedagen.

Men nu har jag insett att det finns en ny killtyp på banan, som jag stör mig, om möjligt, ÄNNU mer på. Nämligen den lite yngre sorten, som tycker att det är lite småcharmigt att profilera sig själv som en slags outsider, som fortfarande, trots många år i en högst priviligerad situation, både ekonomiskt och statusmässigt, envisas med sitt "utifrånperspektiv". Därmed kan han komma med små underfundiga, och för alla över 25 års ålder, lätt patetiska, betraktelser om livet/kärleken/whatever.

Det hela är ytterst provocerande.
Och det värsta är att den yngre sorten bara är några få år ifrån att bli sin äldre kompanjon. Brrr.

Räven slank ur näven

I min quest för att inte bli gammal, fastna i intrampade hjulspår, inte bli uttråkad och, framförallt, tråkig, utmanar jag mig själv hela tiden ska ni veta.
Som igår, då jag, helt galet spontant, drog på stand up på Big Ben efter jobbet. Jomänvisst.
Hann se fem stycken modiga som vågade livet på en liten scen. De var ganska duktiga allihop faktiskt.

Men jag var en besvikelse.

Hade nämligen ett par dagar innan försökt få till en intervju med nya komiska underbarnet Björn Gustafsson. Vilket av olika anledningar (som mest hade med honom att göra) sket sig. Trist för mig men hey, man är ju härdad.

Tänkte inte så mycket mer på det. Förrän jag stod där, öga mot öga med den lille spjuvern, på Big Ben.

Vad gör man som reporter i ett sådant läge? Som jag ser det finns det tre alternativ:

1. Man presenterar sig och frågar varför han inte ställer upp på en intervju?
2. Man ignorerar och lever med det.
3. Man ignorerar och ångrar sig när han har gått och förbannar att man är en mes.

Jag valde nr 3 om ni undrar.

Håller ställningarna

Clarence har vikit ner sig så lilla jag har fått hoppa in på nyheterna och försöker hålla oss a jour med allt. Det flyter på bra tycker jag. Det måste vara över ett och ett halvt år sedan jag sist ringde till typ räddningscentralen. Det gick fint, kände mig proffsig. (Men om den där förlupna gasen verkligen exploderar vid Pub så kommer jag att bli lite nervös tror jag. Åh, snälla goda gas, explodera inte. Åtminstone inte förrän Per kommer hit och tar över, please.)

För övrigt vankas det influensatider.
Bara vetskapen om detta gör att jag börjar känna mig krasslig.

Host host.

Hur kan en sådan fruktansvärt dålig gala ändå bli så kul?
Varför, åh, varför måste jag alltid skämta med folk? När jag är full? Som jag TROR att jag känner? Framför chefen?
Hur kommer det sig att kändisar alltid hälsar på varandra trots att de inte verkar ha träffats förut, någonsin?
Är det pinsamt att vid snart 30 års ålder fortfarande inte kunna hantera konceptet gratis bar?
Vad är det jag inte förstått med Sonja Aldén?
Hur kunde det bli så sent?
Varför spottade jag ur mig så många ideer på morgonmötet som jag nu måste dra i land fast jag bara vill lägga mig under bordet och dö?
Ska jag kunna ladda om ikväll och ge mig in i nästa festlighet?
Många frågor.
Den som lever kanske får svar.

Nu måste jag kolla in morgonens höjdpunkt en gång till (jag anordnade visning för uppspelta kollegor efter morgonmötet. Sånt man kan göra när alla chefer är borta, ha ha ha..)

I kväll blir det fest?

Det är ju galasäsong. Jag ska gå på tre stycken den närmaste tiden. Tänkte jämföra upplägget lite här:


Allt om Stockholms gala. På tisdag.
Arrangör: Våra härliga kollegor på AOS.
Inbjudan: Muntlig på ett möte. I god tid.
Ska gå med: Själv förmodligen, verkar bli trångt som satan. .
Prognos: Verkar kunna bli en helt crazy tillställning. På Tiki room av alla ställen.

Nöjesguiden. I morgon.
Arrangör: En slags konkurrerande gratistidning.
Inbjudan: Fick i god tid. Inga konstigheter alls.
Ska gå med: Min kille.
Prognos: Känns spännande och roligt.

Rockbjörnen. I kväll.
Arrangör: Moderskeppet.
Inbjudan: Fick ingen.
Ska gå med: Kollegorna. Efter att ha blivit inbjuden med armbågen. I sista stund. Efter mycket gnäll.
Prognos: Tja, vad ska man säga. Det är ju ofta de oplanerade festligheterna som brukar bli roligast, eller?

Ja men vi fattar nu Johnny

Jag kan förstå att man som skådis vill vidga vyerna. Inte göra det förväntade. Utmana sig själv och publiken. Se på Brad Pitt, han vill ju övertyga allt och alla om att han är sooo not just a pretty face. Charlize Theron är väl ett annat exempel.

Och Johnny Depp. Som verkar vilja förtränga sina ungdomssynder i "21 Jump Street" så hårt att...det nästan börjar gå överstyr.

Kan någon befria karln från fantasy-facket snart?

Innan ni hetsar upp er i falsett: Jaaa, han gör det ju med bravur. Vare sig han är en chokladfabriksägare, piratkapten eller, som nu i kommande "Sweeney Todd", en galen barberare med hämnd i sinnet.

Men ärligt talat Johnny, vad är det för fel på att göra en liten romantisk komedi once in a while? För att va schysst, liksom.

Vet inte vad som är värst, det faktum att han förbrukat mer kajal i timmen de senaste åren än vad jag normalt gör på ett kvartal. Eller att jag börjar tycka att karln är het TROTS att han är utklädd till Willy Wonka, Pirat-Jack eller, som nu, till en burtonskt ond vitsminkad, nedblodad, knivförsedd galning. Som dessutom SJUNGER sig igenom hela filmen.

(Helena Bonham Carter, som också är med i "Sweeney Todd" kan för övrigt också behöva befrias från den lite smutsiga, korsettförsedda goth-looken, den har hon dragits med alltför länge).

Så förbannat irriterad

Har länge burit på en inre grälsjuka och surhet. Vet inte hur jag ska bli av med den. Innan jag kommer på något så pytsar jag ut det lite hit och dit. Sorry men kommer fel person i min väg vid fel tillfälle så kan jag inte svara för följderna.

Nya kompisarna

Man är ju några fler när man fikar nu för tiden.




Svea



Alice





Och Tyra.

Sköna brudar. De diggar mest bröst och att jollra. Eller skrika.
Deras mammor och jag hade en gång i forntiden en helt annan typ av umgänge.
Minns de där fyllorna i Annas källare då allt man hade var kall glögg och man (eh, jag) spydde på golvet.
Nu står mestadels nya brudarna för kräkset.
Cirkle of life.

Gallerirundan

Om jag blev riktigt svingt rik någon gång skulle jag öppna ett galleri. Och sedan skulle jag låta mina konstnärliga vänner ställa ut, ha vernissage med massor av rödvin och salta pinnar och känna mig som en härlig mecenat. Och ibland skulle jag ställa ut något låtsaskonstverk, bara för att se om någon skulle reagera. Typ en linjal. Eller några smurfar i obscena positioner.



Under tiden går jag till Galleri Nordenhake. Just nu The talented mr Christian Andersson. Mkt bra.



Förra helgen i Gbg. Beatrice Ehrströms slututställning på Valands. Mkt bra.


Tror det här med konst varje söndag får bli en tradition.

Minns ni hur det var?

Åh nu längtar jag så fruktansvärt mycket efter en sån där varm sommarnatt då man kommer ut från Berns, svettig och glad, drar på sig lilla koftan fast det knappt behövs och det är alldeles ljust ute och måsarna skriker vid Nybroplan. Man är lagom berusad och klockan är halv fem och man köper en cheeseburgare och en milkshake och börjar promenera hemåt och struntar i en taxi för att det är så trevligt att bara gå och småsnacka. Man kanske stannar till och hånglar lite och fnissar och känner sig helt och fullt lycklig.


Längtar så jag kan dö.

Skvallerflickan

Åh nej. Har hamnat i guidedepression, alldeles för tidigt i denna tredagarsprocess. Borde smida planer, ringa, fixa och dona för fullt men det går inte. Känner mig så splittrad. Bjuder istället på en liten djupdykning i vår populärkultur. Såg nämligen första delen av Gossip Girl igår. Måste säga att jag är lite besviken efter det aningen upphetsade förhandssnacket. Hade hoppats på mer Sex and the city och mindre Bullen brevfilm. Och känner ni igen upplägget:

Två äppelkäcka syskon från en "vanlig" familj är seriens protagonister.

De går på high school tillsammans med de rika och berömda, ett gäng halvdepraverade kids som har sjukt snygga, dyra kläder och känslomässiga störningar.

De rika kidsen har kalla (självklart) föräldrar som knappt är närvarande (naturligtvis) och ställer höga krav (utan tvivel) på sina barn.

Karaktärerna är utmejslade med en grävmaskinists fingertoppskänsla.

Ja, ni hajar, det ÄR Bevvan för 90-talisterna. Fast förlagt på Manhattan. Replikerna är lite smartare och satsningen är aningen mer ambitiös än på gamle Aaron Spellings tid. Men det är, ärligt talat, sådär.

Men, kidsen får åtminstone supa och ligga i den här serien. Och skådisarna som spelar dem är inte 30+. Alltid nåt.

Stackars Suri

Nu har jag äntligen sett klippet där Tom Cruise tar all återstående heder och ära av sig själv. Karln ÄR helt enkelt galen. Läskigt galen. Det lyser galenskap lång väg i de där ögonen.

Det lustiga med klippet är att det precis lika gärna skulle kunna vara en trailer ur någon av hans filmer. Han spelar rollen som sig själv riktigt övertygande.

Kolla in klipp från Magnolia på Youtube, när han i rollen som Frank föreläser för mansgruppen (för övrigt kanske något för Pär Ström att ta en titt på?) och sedan blir intervjuad.

Lite annorlunda tema men samma obehagliga Tom.

Så sant

"Men han är bara sig själv, hela tiden. Om man är det så framstår man som lite dum".

- Kollega Jonas analyserar en dansant realitystjärna och är lite vardagsbriljant.

Något för intresseklubben

Jag är så trött att jag inte förstår hur jag ska orka åka hem. Har jobbat så hårt till ingen nytta idag.
Puh. Är helt urlakad. Och smådeppad av oklar anledning.
Ska lägga mig på soffan och ta ett stort glas vin när jag kommer hem. Eventuellt i kombination med en huvudvärkstablett.

Living on the edge, man.

En annan öppen dörr

Men herregud i himmelen, Pär Ström!
Har försökt ignorera honom och inte lägga någon energi på dumheterna han slänger ur sig. Men nu går det inte längre.
Denne man får så mycket mediautrymme att jag blir rädd. Men uppenbarligen är han något på spåren (eh, kvinnohat?) som gör att folk tänder på alla cylindrar.
For the record: Jag är feminist men definitivt ingen manshatare.

Däremot börjar jag bli en Pär Ström-hatare.

Förlåt men jag kan inte hålla mig

Det har bultat inom mig. Jag har bitit mig själv i läppen, slitit mitt hår i avhållsamhet. Men nu kan jag inte hålla tyst längre, det känns som att jag ska explodera!

Angel, nya filmen av radarparet Nutley och Bergström. GAHHH, vilken rysare!

Såg trailern i julas och trodde först att det var en reklamfilm för tuggummi som man ska ta direkt efter varje måltid. Med reklamfilmsskådisar som var lite för gamla, i lite för omoderna kläder och som spelar "rockmusik". Efter någon minut inser jag att det handlar om en riktig film. Bergström grinar och spelar en avdankad sångerska. Övrga medverkande är Rolf Lassgård och Rikard Wolff.

Smaka på det:

Ett rockband.

Med Helena Bergström.

Rolf Lassgård.

Rikard Wolff.



En premiär jag längtar efter på det där sadomasochistiska viset.

Som att skita ut en pjäxa inte skulle va nåt?

Jag är i princip, som ni vet, omringad av havande och mer eller mindre nyförlösta kvinnor. Och i ljuset av den babyboom som pågått de senaste åren undrar jag en sak om förlossningar. Detta är ett kanske oväntat utspel från min sida men: Varför pratas det inte MER om dem?

Jo men allvarligt talat. Att föda en annan varelse är ju det absolut mest extrema man kan göra. Det finns ingen annan kroppslig erfarenhet som jag kan komma på som kan mäta sig med det. Det är jävligt hardcore och helt absurt.
Men det man oftast får höra är typ "Ja, jo, det gjorde ju sjukt ont. Men nu har jag nästan glömt bort det och nu är ju lille gullungen här och allt är sååå bra".

Eh, tillåt mig att tvivla på det. Har man typ skitit ut en oöppnad pjäxa har man varit med om ett kroppsligt trauma, hur jäkla "naturligt" det än påstås vara. Jag har en känsla av att jäkligt många kvinnor skulle må bättre om de fick bearbeta det.

Och varför hyllas de inte som hjältar? Det är ju något som är grovt snett i att mammor som fenomen har en sådan låg status i samhället. Män som typ gjort lumpen kan ju dra fram anekdoter om ärtsoppan i skogen och om hur mycket de frös (stackare!) och sånt i tid och otid. Och anses har gjort en insats för landet.

Men att producera en annan människa, smäller inte det högst av allt i dramatik, underhållningsvärde och mod?

Nej, fram för fler filmer om förlossningar. Jag vill se mer av skrikande kvinnor, blod och moderkakor i slow motion.
Nej, det vill jag ju egentligen inte. Men alla ni som har fött, varför slutar ni snacka om det?

Ett rum med utsikt

Om jag hade fått bo i en fantastisk ateljé med panoramavy över Avenyn och en bastu i källaren så hade jag kanske också kunnat bo i Gbg. Tänkte jag i lördags kväll när jag satt och drack öl och snackade om konsten och livet.

Sedan började regnet piska över stan.
Och jag nyktrade till.

Roadtrip

Undrar om jag kan lura iväg oss till trollhättan..

Man straffas direkt

Är helt tokigt spontan och på väg till göteborg. I mjölby är käket sådär. Undrar om jag blir sjuk nu. Längtar plötsligt hem till kungsholmen.

Mitt nya adhd-jag

Minns knappt vad jag (förmodligen) yrade om på nyårsafton. Men nu har jag kommit på vad mitt nyårslöfte ska vara. Att göra mer impulsiva grejer. Och testa nytt. Och inte vara så förbaskat tillbakalutat trött. Och börja umgås med gamla vänner som lite har försvunnit. Och, framförallt, ta tag i de där nya bekantskaperna, som jag vet att jag gillar lite latent men inte tänkt på/hunnit/varit för lat för att utforska ordentligt.

Är mycket nöjd hittills. Har bokat en spontanresa till Paris en weekend i april. Ska på två veckors solsemester i mars. Och har redan börjat göra planer för sommarens fyra veckors ledighet. Om jag nu har några pengar kvar då...

Men jag jobbar även på i det lilla. Nu i helgen ska jag tex bjuda hem lite gamla pluggkompisar från journalistlinjen. Förhoppningsvis är de sugna på att dra till Debaser (helt crazy, jag vet) och dricka drinkar i glada färger.

Hm, lördag...ingen riktig plan..måste hitta på något annorlunda till dess. Fast lite gamla mönster, typ ligga i fosterställning som straff för en helkväll, lär jag inte komma undan.

Söndag, perfekt dag för utflykt. Jag tänker Cosmonova, Skansen eller kanske någon spännande förort...

Nu ska jag bara komma på ett sätt att flytta till New York på också. Sen kan jag slappna av lite igen.

Gamla hjulspår, farväl.
Nya speedade, kicksökar- lätt needy-Mirre, god dag.

Idag är jag bitter

En lite mer storsint sida av mig hade ju kunnat känna glädje för att mina kollegor i Gbg också får chansen att träffa lite riktigt roliga kändisar. Det är ju trots allt oftast hit till Sthlm och typ Grand Hotel de kommer, de internationella rackarna.

Men icke. Jag känner bara bitterhet.

När mannen som står högst upp på listan över drömintervjuobjekt, den svåråtkomliga och så fascinerande Lukas Moodysson, för en gångs skull ställer upp på en presskonferens. Och dessutom har med sig Gael Garcia Bernal (!!!!) som en sjukt smakskig bonus och, för all del, Michelle Williams. Så är det i fucking Trollywood. Grattis Trollhättan. Och grattis Gbg.

Verkligen.

Med TT-kredden i sikte

Ibland tvivlar jag på om jag verkligen gör det jag borde. Har jag verkligen rätt jobb? Ska det vara så här nu resten av livet? (Lite extra nu kanske, när jag officiellt 30-årskrisar, men jag tror att jag alltid har burit på någon slags känsla av att det måste finnas "mer än det här", vare sig jag har slitit på något fik eller stått bakom någon kassa eller, för den delen, sippat cocktails i Cannes.)

Men ibland inser jag att det nog är journalist jag ska vara. Som när jag tror att jag har fått korn på någon exklusiv nyhet. Det är fan den bästa drogen. Den känslomassan toppas enbart av den enorma besvikelse som infinner sig då jag (ibland, hrm ok rätt ofta) får bita i det sura gräset och inse att det INTE är exklusivt. Knappt ens en nyhet.

Så som jag känner just nu.

Dubbelmorr.

Men jag får nytt hopp om mina karriärval iaf. Något rätt måste det ju vara om jag kan bli så här exalterad....

Extensions from hell

Var och såg Arn under mellandagarna. Det finns onekligen mycket att säga. Men jag tror jag nöjer mig med en stilla undran, riktad till någon som möjligen har läst böckerna och kan förklara lite (utebliven) handling.

Vad var egentligen dealen mellan syskonparet Lina Englund och Sofia Helin? Man fattar ju att det finns antagonism där, eftersom Lina väljer att skvallra på syrran sin och på så vis sparkar igång ett olyckligt händelseförlopp. Men liksom, varför?

Man anar ju att det ligger någon slags avundsjuka i grunden, det snackas om att "far bara har råd med ett bröllop" och lite annat medeltida bryderi. Och så en släng av vanlig hederlig fjortisproblematik av "buaäh, jag är så ful"-karaktär.

Men då undrar jag följande: Varför castar man Lina Englund, dokumenterat SNYGG brud, i rollen som den olyckligt fula systern?

Och Sofia Helin som den undersköna Cecilia? Ok, visserligen har hon gullats upp med en tokigt lockig hårförlängning, men ändå. Kinda funny lookin har hon alltid varit (om än på ett bra sätt vill jag så klart poängtera).

Kan någon förklara hur det ligger till, jag blir vansinnig.

Säg att du älskar mig

Nu har jag hunnit kolla ganska många avsnitt av "sexserien" Tell me you love me. Den är så klart inte en fullständig hålfyllare efter Six feet under men närapå. Inte minst eftersom jag återigen måste deala med mitt hat-fenomen: Old folk-sex.

VARFÖR måste man visa gamla människor som ligger med varandra på tv?
Och, en kanske mer relevant fråga, VARFÖR tycker jag att det är så läbbigt att kolla på när vithåriga, rynkiga människor lägger undan käppar och löständer och går banans mellan lakanen?

Vissa skulle säkert hävda att det är "naturligt" och "fint" och till och med "hoppingivande".

Men sorry, jag tänker sitta kvar med fördomshatten på och vrida mig i plågor varje gång psykologtanten och hennes snubbe (för övrigt den en gång i tiden så hete David Selby som spelade journalist var det väl (?) i Falcon Crest) så explicit sätter på varandra med liv och lust.

Det enda rätta?

Fick dagens bästa tips från dj-Erika:

- Äh, låtsas som att du fyller 27. Det är ju ändå så du känner dig.

Och sen klämde hon till med:

- Vi har ju inte resignerat och gett upp riktigt än i alla fall. Och nöjt oss. Som så många andra.

Just det.
Så var det ja. Kämpa emot.
Bra att vara back on track igen.

So long youth

Jo, det är ju ett tag kvar men jag tänkte ändå att det kunde vara lämpligt med ett ordentligt farväl, nu innan allt blir så emotionellt och jag kanske grinar och så.

Vi har ju hängt ihop så länge nu, du och jag Ungdomen. Sisodär 15 år faktiskt. Och som vi har hållit på!

Ok, vi kom väl igång lite sent men sen, shit alltså. Falskleg, parkbänksfylla på kall glögg i november, fika i timtal, få de bästa bästa vännerna. Universitetspoängen, karl- och drogexperimenten, resorna över världen, alla kassa jobb och flyttarna till olika städer. Malmö, minns du? Och Paris?

Fan vad kul vi hade. Och vilket lidande det var.

Ungdomen, det känns som att vi var som gjorda för varandra. Men nu är det bara några ynka veckor kvar. Måste säga att det var himla kul att lära känna dig. Vi gjorde det bra, du och jag. Och nu ses vi snart aldrig mer.

Men tjenare Medelåldern!
Kan se dig stå där och stampa i farstun.
Anar småbarnsskrik, antirynkkrämer och skilsmässor.
Verkar ju görkul.
Ses snart.

Hackat

Varför finns hackare? Jag kan fan inte jobba utan mail. Den ligger nu nere och har gjort det hela dagen pga att någon finnig jävel utan liv haft lite kul i natt.

Är så arg.
Morr.

Förra årets värsta låt

Nu är det ju listetider. Och är det något som jag är fullständigt säker på så är det att jag förra året spenderade alldeles för många irriterande minuter lyssnades på en flummig stämma som verkar pårökt och tondöv och "sjunger" följande rader:

"Three... is a magic number..yes it is...its a magic number.." osv osv.

Gah!

Alla ni som bär på denna mentala smittohärd i era telefoner, lägg ner NU!

Jäkla 3.

Januarihypen

Vad mysigt det är att gå upp tidigt och vaka in soluppgången.

Kul att komma tillbaka till jobbet, fullastad med fräscha ideer.

Och all denna överskottsenergi!

Rutiner är bra för själen. Speciellt dagens första möte med kaffemaskinen. Gott är det också. Med maskinkaffet.

Nu går vi mot ljusare tider! Det är väl fantastiskt. Och lite snö har vi fått också. Snö som är så kul!

Att vara lite nytjock är bara härligt.

Och så kommer snart 30-årsdagen! Så skoj. Oj så skoj.