Jo, det är inkonsekvent

Jag hatar ju när stan stänger under sommaren. Hur allt går ner i varv. Hatart. Men va fasen, man har ju rätt att ändra sig. Så nu tar jag sommarlov från bloggen. Återkommer i höst. Eller när jag fått jobb. Ciao.

Min morfar - spöket

Jag har hört att det finns folk som firar midsommar i glada vänners lag. Man är några stycken som typ softar, binder lite kransar, tar en sup till sillen, lapar sol, grillar och kanske tar ett lite småtokigt nattbad. Sedan värmer man sig med sin käresta och alla har mysiga koftor och trendiga gummistövlar.

Så brukar inte jag fira.

De senaste 27 åren har det gått till på nästan exakt samma sätt. Ingredienserna som ALLTID finns med är följande:

1 stor släkt (galen).
2 värdar (stressade till tänderna och lagda för martyrskap).
1-2 personer som inte talar svenska (eller engelska).
1 stackars nykomling som hoppas på en Pripps blå-upplevelse men som får ett brutalt uppvaknande.
17-20 temporära sängplatser av skiftande kvalitet.
1 femkamp
5-6 högljudda diskussioner om a)vem man (inte) vill dela rum med b)vem som egentligen vann femkampen förra året, c) fördelarna med att bara äta stenålderskost d)när båtarna går tillbaka till stan och e)vilka de där okända kusinerna (?) som påstår sig heta som vi egentligen är.

Krydda med bisarra mängder mat, lite för mycket sprit på sina håll och ett och annat norenskt uppträdande och där har vi det: mitt midsommarfirande i ett nötskal. I år dessutom toppat med 1 mormor i rullstol (perfekt ute i skärgården!), 1 tonåring med ett broken heart (som pratade i mobilen i, jag svär, 17 timmar i sträck) och 2 gäster från Singapore, som ideligen blev refererade till som "kineserna" eller "japanerna".

Roligast var nog när morfar vid ett extra uppskruvat tillfälle röt till på min morbror Bengt; "Vänta du bara, när DU blir 90 kommer jag och spökar för dig".

Utomstående har hörts kalla oss för släkten med snöbollseffekten i firandet. Eller ett "vilt skenande tåg där konduktören är nära att hoppa av".

Jag väljer att kalla oss "pittoreska" och "charmiga" och med drag av klanen Kennedy.

Sista natten med gänget

Louise partytricksar på F12

Det var inte bara landslaget som tackade för sig igår. Mitt livs bästa kollegor gjorde också en slags sorti. Med stil, det måste jag säga. Det är inte så ofta nu för tiden som man hamnar på efterfest i Globen och tar en snurra flaskan på det. Och kommer hem halv sex på morgonen. Och det är kanske tur. (Tack och lov för resorb).

No place like home

Åh vad skönt att vara hemma. Ju äldre jag blir desto härligare tycker jag att det är få komma hem till gamla välbekanta sweden igen. Vet inte om det är sjukt tråkigt av mig men jag känner mig mer och mer ointresserad av att typ kolla på gamla slott, äta lokala specialiteter och undvika uppenbara turistfällor.

Min nya kompis amerikanen hade en lite annan inställning kan man väl säga. Han insåg igår att han förmodligen aldrig mer skulle återkomma till Prag och ville därför klämma in så mycket som möjligt. Här skulle upplevas. Upp i ottan, knalla runt hela dagen och sedan klämma ur staden lite till på kvällen. Själv tog jag sovmorgon på hotellet, hängde med på en liten tur upp till en utkiksplats och var sedan helnöjd. Varför hålla på och engagera sig i en stad man kanske aldrig mer ska åka till, liksom?

De är lite som med ett one night stand, man måste veta när det är dags att bara säga tack för kaffet och ha ett bra liv. Och sedan fokusera på vad som verkligen är viktigt.

Jag och rävarna

Gruppdynamiken vid roundtables är ganska speciell. Blandningen här är nog knasigare än någonsin. Vid mitt bord trängdes idag en serbisk tonårstidningsredaktör på 45+, en amerikansk hårdvarumagasinsfrilansare, oklar (galen) franskitaliensk donna, en österrikisk man som mest var intresserad av att reda ut olika sexuella spänningar i filmen (Eh, vi snackar alltså DISNEYs Prins Caspian här)och några till.

Och så lilla jag då. "New girl", som de kallar mig. Shit vilken koll de har på varandra, rävarna i junket-branschen. Vi snackar alltså folk som åker land och rike runt och gratiskäkar. Som inte bara intervjuat Daniel Craig ("Värsta divan") utan också Pierce Brosnan ("Väldigt trevlig"), Timothy Dalton ("Han var bättre på intervjun än i filmen") OCH Roger Moore ("En riktig skämtare"). Kungen kring bordet var såklart gubben som dessutom träffat Sean Connery ("Han berättade allt om sina problem med stämbanden").

Där ligger man i lä.

Länsar minibaren

Det är så typiskt mig att åka till Prag utan att kolla upp saker som vilken valuta som finns här, om man kan behöva en karta, vilken typ av väder det är, vilken typ av klädsel som kan vara nödvändig, vad man typ borde se i stan eller ens basic stuff som vilka Narnia-skådisar jag egentligen är inbokad att intervjua i morgon.

Sånt här gör att jag sällan stressar upp mig eller drabbas av nervositet eller resfeber. Och tvingar mig också till virtuosa höjder i improvisation.

Men vad fasen, sitter just nu inlindad i en mjuk och gosig hotellmorgonrock och tillhörande tofflor, med toblerone och cola light och fungerande internet. Kunde varit värre i mitt nya liv som arbetslös.

Har också fått en ny kompis, en amerikansk journalist med typiskt amerikanska jeans (ni vet, seinfeld-modellen som de av outgrundliga anledningar vägrar sluta använda därborta), som redan adopterat mig och visat lite sights, tipsat om hur man snor den bästa platsen kring intervju-bordet och varnat mig för "pick-pockets and gypsies". Tror att han skojade men är inte säker.

Alla korten på bordet

Äntligen kan jag andas ut.

För seröst, sista tiden har varit lite pressad. Inte superjobbig (kan lugna de vänner som har hört av sig med oro i rösten "Mirre, din blogg verkar lite..ödesmättad..hur MÅR du egentligen?") men inte heller harmonisk.
Fan, det är ju inte varje dag man blir arbetslös liksom.
Klart man skruvar lite på sig.

Och idag, när jag nästan började grina för att en tjej som jobbar på 7-eleven på Kungsgatan var så trevlig när jag köpte kaffe av henne, kände jag att "nä, allt är nog inte helt som det ska". Jag är kanske lite obalanserad. Orolig. VAD SKA HÄNDA, liksom.

(Riktigt varför den snälla tjejen på 7-eleven blev katalysatorn till detta mentala break through vet jag inte. Men så var det iaf.)

Och då kom jag på det. Vad som måste till för att stilla mitt stormiga inre. Och gjorde det enda rätta: Gick till min spåman.

En trevlig snubbe i min egen ålder, med indiskt ursprung. Han har pikétröja och är hur cool som helst. Inga konstigheter där inte. Han jobbar med tarotkort och lugnade mig på varenda punkt.

Detta kommer alltså att hända:
I september får jag besked om ett nytt spännande jobb, som jag kommer att börja på lite senare under hösten och får tack vare kontakter jag redan har.
Det handlar om "kommunikation på något vis" och kommer att vara ganska krävande, lite nytt för mig men väldigt roligt.

Så det är bara att luta sig tillbaka och ta det lugnt och njuta av sommaren.
Jag visste väl det.

Nu minns jag

Det är ju så HÄR det brukar vara när det är sommar och semester. Ösregn och 13 grader.

Så mycket tid

Så många viktiga beslut. Det är ju farligt att inte ha något jobb. Man förvandlas ju. Just nu leker jag hemmafru. Stör mig inte, jag inreder.

Fastkedjad i the Matrix

Alltså, finns det något osexigare än arbetsförmedlingen? Jag visste att det var ett misstag att gå dit och ge sig i kast med de här människorna. Men uppenbarligen lider jag av svår masochism, för jag kunde inte hålla mig borta. Likt ett vilset mal drogs jag mot ljuset - bara för att, alltför sent, inse att det skulle förgöra mig.

Ok, nu överdriver jag kanske. Men bara lite.

För det ÄR nötande att liksom sparka runt, som i kvicksand, och försöka vara trevlig och snäll och tänka "men de gör ju bara sitt jobb". Samtidigt som man bara vill ställa sig upp och skrika "men för faan kärring, fattar du tröööögt eller".
Men när man upprepat hundra gånger att "nej, jag ska inte ha a-kassa" och "nej, jag vill inte gå på cv-kurs", så tappar man liksom sugen.

Allt detta för något som heter SGI som man tydligen ska ha. Åh, jag fattar inget av det här. Och det roligaste av allt - imorgon ska jag dit IGEN!
"Jo men det måste du, sådana är reglerna, man måste upprätta en handlingsplan".

Om dom tänker försöka visa mig hur hemsidan funkar en gång till så går jag.

Crazy tjej

Hon har blomma i sitt hår

Fyller man år får man faktiskt göra precis som man vill. Och bjuda in sina kollegor och ex-kollegor till lite härligt firande.
(När man inte har ett jobb får man supa till också. Även om det är en måndagkväll. Ibland är det så härligt att umgås med journalister.)

Vad är det för fel på den här bilden?

Secret handshake?

Det är skönt att man inte blev stöpt i någon slags form som reporter på Punkt SE. Att man förblev en individ liksom. Mycket skönt.

Det stinker bränt kött i rålis

På tal om något helt annat.

Allvarligt talat people.
Det här med solen och värmen. Det slår ju slint. Människor skriker högt. Bråkar med okända människor om parkeringsplatser och hur FAAN DE KÖR EGENTLIGEN. Grälar med sina nära och kära. Viftar med armarna och skriker könsord. Vi klarar det inte, det är uppenbart.

Men det värsta är den här galna solningen som pågår på varenda ledig gräsplätt.
DET ÄR FARLIGT.

Hör ni det?
Jag vet att ni ju vet det. Så ska jag behöva bli förbannad eller kan ni sätta er i skuggan männskor?

Jag är en deg

Har en obehaglig men ickekonkret känsla av att min karriär just nu rinner iväg likt en smältande yoghurtglss på varm stadsasfalt.

Men det är liksom för varmt för att jag ska orka bry mig riktigt. Kommer att vakna upp en småregning dag i slutet av augusti och inse att jag måste börja jobba på en kundtidning. Typ för hyresgästföreningen. Eller något elbolag. Och göra intervjuer med vd:ar som heter Börje och bär slips och vill att jag ska "bli en i gänget".

Åh, varför kan jag inte vara en sån där duktig tjej med koordinerade accessoarer som aldrig vilar på hanen och gör bra ifrån sig på arbetsintervjuer. Hatar faan arbetsintervjuer. Blir liksom alltid missuppfattad.

Fan.

Tillbaka på banan igen

Åh nej.
Gillade ju upplägget som fast förankrad i ett förhållande. Ok, får väl erkänna att jag då och då sneglade på andra. Fantiserade om hur det skulle vara att testa något nytt. Men det var ju bara just- fantasier. Inget som på allvar kunde hota det jag redan hade.

Men nu är jag här, helt jäkla nydumpad och rädd. Den här osäkra tillvaron, i händerna på tillfälliga beundrare, lockar inte alls. Vad vill de ha av mig? Ska jag vara lite lätt slampig eller hålla på min dygd? Minns inte hur det brukade gå till förr, i min vilda ungdom, då jag VILLE hoppa runt, från den ena till den andre.

De säger alltid att de gillar egna initiatv men när det väl kommer till kritan..känner de sig bara hotade.

Bäst att avvakta lite. Is i magen: Inte min starka sida.

(Mina bra sidor är annars att jag är så öppen, nyfiken och glad. Så in i helvete GLAD.
Dåliga sidor? Jajamensan, sådana har jag också, det lär man sig ju inte minst i långa förhållanden.)

Åh, varför ringer de inte?????
Orkar inte med det här spelet.
Punkt SE- jag saknar dig så.
Jag vet att det är över men jag vill ändå att du ska veta det.

Högsäsong för tårar

Är mitt uppe i bröllopssäsongen.
Det finns ju hur mycket som helst att säga om det. (Mitt paradnummer brukar ju vara att protestera mot det förlegade i kyrkovigslar, det patetiska i önskelistor och det upprörande i fenomenet svensexa/möhippa). Men jag känner inte för det. Har bestämt mig för att slappna av och bara njuta av det som ju är hela poängen: kärleken.
Och att det kanske inte är så dumt att manifestera den ordentligt.
Hmm...

Anyway.

Shit vad jag har grinat på sista tiden. Är ju galet lättrörd tydligen. I helgen tex, var jag på ett bröllop där jag varken träffat bruden eller brudgumen förut. Spelade ingen roll, när klockorna klämtade där i kyrkan och när kärleksbudskapen strösslades ut under middagen satt jag ju där. Och snörvlade. Ett ålderstecken tror jag.

Det som får mig att grina allra hårdast är när papporna håller sina tal. Speciellt när de själva börjar darra till och biter sig i läppen när de ska berätta för sina vuxna barn hur mycket de älskar dem. Det är något med det där, vuxna karlar, runt 60, som nästan stelnat. Har svårt med de mjuka orden. Gärna hemfaller åt sportmetaforer. Och nästan alltid, alltid inleder talet med orden: "Ja, jag var ju borta mycket när du var liten. Mamma fick ju ta det mesta."

Så mycket inkapsalde känslor. Så många konstiga omvägar. Så mycket spilld tid.
Kan vi inte lova varandra att det inte ska bli så för oss?