Hej då Globen

Jag kom hit första gången en blåsig oktoberdag 2005.
Sedan blev jag kvar.
Har fått gå i Orlando Blooms fotspår, göra "Om vi vore ett par" med Fabio, avslöja vem som skulle regissera "Män som hatar kvinnor", träffa Seinfeldt, jobba mig igenom en Melodifestival, bli kraftigt utskälld av Paolo Roberto, ha världens bästa kollegor och stormtrivts nästan jämt.

Men nu är det dags att lämna in passerkortet och tacka för mig.

Helt ren på nytt liksom

Inser att jag nog har lyckats slarva bort möjligheten att fortsätta använda mitt mobilnummer. Som jag har haft i tio år. TIO år. (Tror knappt att jag har raderat ett enda nummer ur telefonboken. Eller ok, några har kanske tagits bort. I vredesmod. Eller i förbyggande syfte. Eller för att personen i fråga typ har lämnat landet för gott. Fatta vad det innebär, gamla konstiga nattsällskap, kollegor man inte träffat på åratal, pluggkompisar från ett annat liv trängs fortfarande i min telelista).

Känns jobbigt. Tänk på alla dessa människor som borde kunna få tag i mig. Och så bara, poff, byter jag nummer. HUR SKA DET GÅ??

Men, som en målbrottsaktig kille i mobilaffären (måste ju köpa en ny lur också, nu när bladet envisas med att kräva tillbaka den jag använder nu. Eh..tips någon?) sa, lite medlidsamt och märkligt vist: Ibland kan det ju vara bra att starta om på ny kula.

En snart världsberömd haschkaka

Mindre större kök. (Egentligen är det 6 meter högt. Men inte just här).

Ute i konsthallen i Hökarängen hände det grejer i helgen. Själv tog jag ett flertal kollektiva färdmedel och begav mig dit, ut i verkligheten som man ju säger, för att kolla in min superbegåvade vän Beatrice Ehrströms avslutningsgrejer. (Ah, ser redan framför mig hur jag, om några år, kommer att ta åt mig av hennes glans. Ni vet, hävda att "jag kände ju henne way back when". Kommer bli härligt).

Ibland är det extra tur att man har så bra vänner.

"Det är kanske för sent att dra sig ur nu"

Jag är ingen expert Lina, men det tror jag med.

När man bara vill bitas

"Ärligt talat, hur många av er härinne har ett fantastiskt CV?"

Ok, nu ska jag försöka att inte bli elak. Men männen från arbetsförmedlingen som kom hit till jobbet idag för att pigga upp oss jobbade i motvind. För att inte tala om damen från Trygghetsrådet. (20 närvarande journalister på hugget lyckades inte klura ut vad det var hon ville oss egentligen).

Jag vet inte. Men jag tror att det är omöjligt att gå från att ena dagen förbereda sig på att intervjua Patrick Dempsey till att andra dagen komma på infomöte om hur man filar till sin CV.

Yikes alltså.

Man vet att man är i trubbel när man inser att man är i händerna på dessa människor.

RIP

"Ur ett publicistiskt perspektiv är det trist att Punkt SE försvinner. Den lilla tidningen med de rappaste artiklarna och de konstigaste krönikörerna försvinner".

Resume.

Konstig grej. Men när man har gått med taggarna utåt, försökt undvika att läsa branschpressens vidriga kommentatorer och liksom vant sig vid att det bara är vi som gjorde vår lilla fina tidning som gillade den, är man oförberedd på ...beröm.

Och nu, NU kommer det.Har under veckan som gått fått höra så mycket snällt om punkten att jag blir rörd när jag tänker på't.
Så dags kan man tycka.
Men ändå kul.

Coolaste katten i stan

Ibland är det så vansinnigt bra att bara ta en paus från allt och ha lite good ol fashioned fun.
Som i lördags.

Hela skiten på rött

Ok, det känns kackigt att erkänna. Men visst fasen känns det bättre med en rejäl fallskärm när man ska hoppa ut i det okända.
En riktigt fint tilltagen klump med pengar gör det liksom lättare att vara utan jobb.

(Om ni undrar hur mycket det blev i avgångsvederlag kan ni kolla Dagens Media om ni inte redan har gjort det, de är som vanligt sjuuukt välinformerade. Hoppas de har koll på stackars Martin också, som är kvarLÄMNAD i Belgrad. Upprörande.)

Nästan lite trevligt.
Det är ju för fasen sommar.
Sol och sånt. Semester finns det ju tydligen något som heter.

Kanske ska man dra till Vegas ändå (en plan som tidigare bordlades pga rådande oklara omständigheter).

Satsa hela skiten på rött och blunda och hoppas på det bästa.

Saker och ting blir ju ändå ALDIG SOM MAN TROR.

Tur i oturen

Skönt att jag slapp recensera Indiana Jones ändå.
För jag vet inte riktigt vad jag skulle ha sagt om den.
Hade fullt upp med att oroa mig för att Harrison Ford skulle bryta lårbenshalsen för att kunna fokusera ordentligt på handlingen.

Uppfattade dock att Spielberg verkar ångra sitt löfte att aldrig göra en uppföljare av "E.T". För här fick han med alla ingredisenserna: Liten alien med mandelformade ögon och konstigt kranie som ville ringa hem. Typ.

Samt att det måste vara ett genidrag att göra filmer om medelålders plus-generationen. Dels går de fortfarande på bio och dels vägrar de ju att bli pensionärer och tagga ner. Då måste det vara underbart att bli bekräftad genom en rulle där en gråhårig farbror svingar lasson som om det inte fanns någon morgondag. Och dessutom finner kärleken. På nytt. Det är aldrig för sent för att få ligga, tydligen.

Alla andra biosugna som nu nödvändigtvis vill återse gubbtjyven kan njuta av Cate Blanchett (ung snärta i 35-årsåldern). Och ett gäng jävligt arga myror.

Att acceptera

In session.

C: Hej, jag heter C och är arbetslös.
Alla: Hej C.
C: Första steget är ju att erkänna att man är arbetslös. Och sedan ska man berätta det för minst fem personer.
Alla: (applåder)

Twilight zone

Alltså. Läget.

Istället för att träffa Patrick Dempsey igår så befann jag mig plötsligt i en verklighet där termer som "fackliga förhandlingar", "strukturaffärer" och "a-kassa" är nyviktiga begrepp.


Ok, det är inte the end of the world men det är the end of an era.
Det var en jäkligt bra era.
Och det känns väldigt väldigt tråkigt.

Nä, nu måste jag grina igen.

Trauma

Eller så börjar vi veckan på ett helt annat sätt.

Nä, nu måste jag gråta lite.

Balans a la Dr Phil

När tillvaron ter sig svår brukar jag tänka på Dr Phil.
Jo, jag brukar först förtränga att han är djupt obehaglig och blockar bilden av hans läbbiga lilla fru. Och sedan brukar jag tänka på hans honnörsord: balans.

Det är det man behöver.

Jag har tex genomlididgt en skittråkig helg i snorets tecken. Nedbäddad i soffan i TRE dagar med te och halsduk och ynklighet svept runt fötterna. Hade sett fram emot denna miniledighet. Planerat roligheter. Men nej. Detta har förvägrats mig.

Så jag har fått mitt av vila och lugn och ro nu.
Och jäklar vad pendeln SKA svänga över kommande vecka.

Så mycket kul på så få dagar, jag blir nästan matt bara jag tänker på det.
Det ska bli Henrik Schyffert-show, Indiana Jones-galapremiär, en parmiddag utan panikångest, lite fransk filmfestival och så en riktigt fet jäkla lördag som jag inte kan tänka på utan att bli extatiskt glad.

Som en liten förberedelse har jag satt tänderna i Indiana Jones-boxen och hittills jobbat mig igenom både ettan och tvåan. Hm. Vet inte om jag hade dålig smak när jag var 10 eller om det bara är så att filmerna inte har åldrats med någon större värdighet. För...de är faktiskt inte så bra. Och ganska rejält rasistiska, kvinnofientliga och trista.

Det är alltid sorgligt när ens barndoms hjältar vid närmare granskning inte riktigt håller måttet. Inte ens Indiana Jones.

Mitt hemliga extraknäck avslöjat!

Darn. Busted. Jäkla paparazzis.


(Ur Svd Näringsliv)

Ok, lite småsint men jag pallar inte

Jo visst är det jättekul att Henke är tillbaka.
Förutom på en punkt.
För jag är hemskt ledsen men rösten! Rösten!
Jag klarar inte av Henkes röst. Det låter som att han sandpapprar något grovt föremål när han pratar.
Det är alltså inte enbart skånskan som är problemet. Utan den djupa raspiga tonen som gör att jag vill hoppa från balkongen.

Ok, så länge han gör mål så ska jag väl stå ut.
Men det blir tufft.

Dags för en utomkroppslig upplevelse

Hm, vad ska man ta med sig..
Solglasögon så klart.
Och några nya krispiga sommarklänningar.
Några fina heels och några mer praktiska ballerinor. För jobbsituationer.
Just det, bandspelare, datorn och lite old fashion block och penna. Och en liten kamera. Om Brad och Angelina skulle glida förbi på croisetten.
Eller hell, Björn Gustafsson for all I care.

En rulle resorb och varför inte en bikini.

Så där ja, då var man packad och klar.


(Vad som sker ovan? Bara jag som just nu gör mig redo för en tur till mitt happy place. Stannar nog ett tag. Om ni undrar varför jag ser så frånvarande ut på ögonen alltså)

Och det här då?

1. En vanlig morgon in the life of the musikredaktör.
X. Ett statement: Det är aldrig fel med solglasögon till frukost. Inomhus.
2. Tidig morgon efter en konferens.

Vad är detta?

1. En obs-klass på utflykt.
X. Ett straff.
2. En tävling på en konferens.

En kväll i Stefan och Kristers tecken

Om bara ett par veckor ska han uppträda inför hundratals miljoner människor.
I går var han på Berns.

Och vi var väl några hundra (väääldigt många journalister kunde jag notera) som kollade in mannen, myten, skägget Sebastien Tellier. Vad ska man säga. Karln är uppenbarligen galen. Klunkade friskt ur en vinflarra, rökte loss (såklart, han är ju faktiskt fransos), slickade mikrofonen och stönade brunstigt. Gaggade friskt mellan låtarna på någon slags franskengelska. Förklarade att mellansnacket tog så lång tid för att kokainet skulle kicka in ordentligt. Buskis i kombo med sweet music. Väldigt märkligt. Och bra.

Gulligast i publiken var den lilla koloni med e:ade franska småkillar som verkar dyrka sin Sebastien och liksom dansade loss på en helt egen nivå.

Åh, Perrelli och den där kalkonen från Irland får ursäkta men min röst hamnar nog på Tellier den 24:e.

Näthatet

Det är ju berömt vid det här laget. Omskrivet. Fruktat.
Vissa går nog igång på det medan vissa blir ledsna på riktigt.
Jag har varit ganska förskonad på sista tiden men ibland blossar det upp även i min mailbox.
The hate, the hate.
Folket hatar.
Och mest av allt så verkar de hata allt som har med Stockholm att göra.
Att skriva om huvudstaden, oavsett om det handlar om något så oskyldigt som, låt säga Kulturhuset eller en sorts öl, är som att vifta med en röd flagga framför den resterande befolkningen.

I alla fall den delen som inte har någon impulskontroll och pumpar ur sig doser med hat så att fingrarna glöder där vid tangentborden i Höör, Borås eller Sandviken. Eller var de nu sitter, de små hatarna.

Dagens chock

Jag är inte 30 år. Visar det sig när jag kliver upp på min nya Wii Fit-bräda och ska räkna ut typ bmi och sånt. Min kroppsliga ålder är nämligen...50.

Femtio.
50.

Det kan ju inte stämma naturligtvis.
Väl?

Sweet love of the klämdag

Åh, långhelger.
Vad man hinner med mycket saker när man inte störs av arbete hela tiden.
Har tex:

Sett en majbrasa.
Spelat väldigt mycket dataspel.
Läst alla delar i svenskan varje dag.
Varit på bröllop.
Grinat i kyrkan.
Insett att cynism är helt ute som livshållning.
(Men religiositet bubblar).
Och att människor som på allvar tycker att det är viktigt att tjäna mycket pengar (och då menar jag MYCKET pengar) är enormt tråkiga att umgås med.
Sovit middag.
Solat på balkongen.

Åh, vill bara ha mer.
MEEEER.