Kom igen nu Brittan

När jag bodde i Paris 1999 jobbade jag ett tag som servitris på en riktigt sunkig restaurang. Den hade ett tveksamt mexikanskt tema, halva priset på färgglada drinkar några timmar varje dag, magsjuka i köket, blonda servitriser och kockar från Bangladesh.

Jag blev ganska hunsad i början (på det där först-bryta-ner-och-sedan-bygga upp- viset som jag tror är vanligt i restaurangmiljö. Och i Frankrike. Usch vilken ryslig kombo). Men jag tjänade ok med pengar. Och efterhand lärde jag mig lite franska också. Och blev sjukt smal, bland annat för att jag vägrade äta på jobbet.

Lite här och där fanns tv-apparater uppsatta, som enbart spelade MTV. Hela tiden. Ganska högt. (Börjar ni förstå ungefär hur vidrigt det här stället var nu?) Minns speciellt den där låten med refrängen "Give it to me baby, aha aha". Känner fortfarade rökoset från min haträtt fajitas mixed i munnen när jag hör den. Burr.

Och så minns jag när jag satt och räknade kassan en kväll. Och hör en ny låt som får mig att lyfta blicken och titta lite extra. Ser en liten tjej som jag aldrig sett förr. Hon har tofsar och en lite småsexig skolflicksoutfit. Shit, vilken brud. Hon kommer nog bli rätt stor, hann jag tänka innan jag fortsatte räkna mina surt förvärvade francs.

Med facit i hand...gick det väl sådär.
Men jag kommer alltid att hålla på henne.
Go, Britney go.

The Hoff håller hårt i sin stav

Också ur boken, se och mys:

Olivia och Stallone

Jag har fått en jätterolig bok på posten. Där finns alla hunkar från min barndom. Min personliga favorit är Val Kilmer från Top Gun. Jag och Olivia förenades i vår kärlek för Val igår. Det var ett vackert ögonblick.
Eller som Olivia uttryckte saken.
- Man ville ju absolut inte ligga med Tom. Man ville bara ligga med Ice man.

Ahh. Så rätt.

Sedan envisades hon med att tycka att en ung Sylvester Stallone var det hetaste heta.
Men det får hon faktiskt stå för helt själv.

Steffo är bästa kuren

Jo, jag vet att det kan låta lite konstigt.
Men tänk Steffo Törnqvist så kommer det att bli bra igen.
Jag självmedicinerade lite igår kväll a la Steffo.
Tog ett glas rött. Och några rutor mörk choklad.
Allt kändes genast mycket bättre.
Var bara en fet cigarr som fattades.
Det slår jag kanske till på ikväll.

Schwop

..shit..hörde ni?

Ljudet av en befolkning som gick in i väggen ekade starkt under eftermiddagen.

En vägg av regnrusk, gråhet, depression och en känsla av förlamande trötthet.
Nu jäklar är det kört.
Vi ses på andra sidan, jag drar fan ner rullgardinen nu.
Tveksamt om jag ens tänker gå till jobbet nåt mer.

Tre strikes på raken, dude

Vad mina kollegor inte visste är att jag för några år sedan bowlade typ en gång i veckan. Vad ska jag säga? Jag var ung, hade mycket tid och en massa singelvänner. Har ett nästan oknäckbart självförtroende på bowlingbanan. He he. (Men Jonas pallade tydligen inte att bli slagen av en tjej så han lade in en extra växel och knep segern med fem poängs marginal).

För övrigt då? Tja, det var länge sedan jag dansade så mycket och så länge och så snyggt. Vill minnas att vi gruppdansade ett tag också, hela nöjet tillsammans i en vinglande klump. Och tog i från tårna och sjöng med och spred glädje i hela lokalen. Vi hördes nog ut i ölhallen.

Dom borde verkligen tacka oss på Kvarnen för att vi höjde stämningen så bra.

Nu blir det disco-bowling

Vilken dag! Värsta nytändningen. Och vi som redan är så bra! Var ska detta sluta?

Fast dagens roligaste utropstecken är att Linda råkade avslöja sitt andranamn. Birgitta!

Så nu ska vi bara vänta på att de utsocknes checkat in sig på hotellet. Sedan är det Jonas, Jag och Biggan som drar med dem ut på stan för en helkväll.

Först på tur: Bowling!

Utvärdering

Idag tänker vi efter. Hela nöjet är samlat. Vad gör vi bra, vad gör vi dåligt. Nu Jädrar vässar vi klorna.

Jo men det blir väl bra

Faktiskt så tycker jag det. Michael Nyqvist kändes plötsligt helrätt när han satt där brevid Noomi Rapce på presskonferensen i morse. Hon ÄR ju verkligen Salander, fattar inte att jag inte såg it coming.(Var för övrigt sjuuuuukt lättad över att det var Niels Arden Oplev som skulle regissera. Hade blivit aningen pinsamt annars. Var ju i princip säker när vi publicerade. Men ändå. Man VET ju aldrig.)

Nyqvist tippade jag redan i våras när jag och vår dåvarande bildchef spekulerade i redaktionssoffan. Fast då tänkte jag mer i Rebecka Hemse-banor i Lisbeth-frågan.

Men Noomi blir kanon. Tror jag. Hoppas jag. Kan faktiskt inte påminna mig om att jag någonsin brytt mig så mycket någonsin om vilka som är aktuella hit och dit.

(Ärligt, skulle min chef be mig rota lite i vilka som ska fronta säg Let´s Dance skulle jag...förmodligen göra det. Men inte med ett lätt och glatt hjärta).

Stieg Larsson däremot. Har varit en bra historia för mig.
Nu ska jag smälta och fundera på hur jag ska gå vidare med det här.

Salander och Blomkvist

I morgon får vi veta vilka det blir som ska spela rollerna i kommande filmen.
(Och tänk vad fantastiskt att det inte läckt fram ännu.)

Shit vad spännande, allvarligt.

Blir det Persbrandt så dör jag.

Jobbar och äter scones

Snart är det dags för festival. Är på presskonferens. Minns när jag själv jobbade på festivalens presscenter 2001. Har nog aldrig slitit så mycket i hela mitt liv. Inget pröjs fick jag. Ingen c- uppsats blev skriven den terminen. Och mitt förhållande gick i krasch. Men både jag och festivalen verkar ju ha klarat oss bra ändå.

Jaha men grattis då

Så sitter dom där, en efter en, med finurliga miner och ett glas vatten.
Magarna sväller och de ser harmoniska ut.(När de inte kräks).
De vill bara prata sammandragningar, sedan förlossning, sedan amning.
De blir plötsligt plus en.
Och de slutar bry sig. Om nya klubbar, nya grejer, nya utekvällar utan slut.
Men så, sakta men säkert, slutar de amma.
Blir en egen individ igen.
Fixar det.
Är imponerande som fan.
Blir lite sugna.
Blir lite fulla.
Blir nästan som vanligt igen.

Och då.
DÅ!

Är det dags för bäbis nummer två.

Det dunkar i min skalle

Det börjar bli en sliten klyscha men shit vilket straff det är att gå ut nu för tiden. Eller, att gå ut är ju fortfarande rätt kul. Det är dagen efter som är problemet. Är det verkligen värt att TOTALT sumpa en dag i veckan? Är andelen kul som man har på en fredagkväll tillräckligt stor för att uppväga den andel av svår bakfylla som man känner på lördagen?

Hm..jag får nog ta och svara ja på den frågan. Men det är på håret.
Det skumma är att jag inte dricker speciellt mycket. Spelar ingen roll, blir helt förstörd ändå. Som en riktig seriefigur som kräver total tystnad för att inte få blixtrar runt huvudet.

Eller så var jag fullare än jag tror i fredags. Kvällens händelseförlopp är faktiskt inte helt glasklart nu när jag verkligen tänker efter. Var jag på Hells Kitchen? Värsta stället i stan IGEN? Blev Cissan arg som ett bi helt plötsligt? Och tvingade mig att gå till China? Som var ruskigt tomt. En sak minns jag bestämt. Träffade min mesta bloggläsare Johan för första gången. Vad säger du Johan, var jag full eller?

Dom hånade mig inte i alla fall

Lyckades jag lära dom allt jag kan?
Oklart.
Verkade dom intresserade alls?
Oklart.
Rodnade jag och gav ett nervöst intryck?
Förmodligen.


Men de satt i alla fall tysta i nästan 60 minuter. Bara det är tydligen något av en bragd.

Och så gillar de Punkt SE.
Speciellt serierna.

Stor dag i morgon

Det är ju då jag ska hålla föredrag för 70 (!) mediegymnasister. Gulp. Varför, varför, varför tackar jag ja till så mycket konstigt nu för tiden? Hatar jag mig själv innerst inne? Jag gillar ju verkligen inte att snacka inför folk. Jag VET att jag kommer att rodna. Aaargh, vad jobbigt. Och kan jag, på riktigt, uppmuntra små barn att satsa på att bli journalister? Skaffa er ett riktigt jobb och kom inte ut och konkurrera. Vill jag ju egentligen säga, he he.

Och vad ska jag ha på mig, jag vet ju att de små modeklonade innerstadsbarnen kommer att syna mig i sömmarna ordentligt. (Jag minns när jag var liten och gick på högstadiet på Östermalm. Den enda vikarien som inte blev helt söndertrasad var hon som hade en skitsnygg Mulberryväska.)

Dessutom ska jag färga håret precis innan. Bara det är ju en stor händelse- förenad med stor vånda. Tror det ska bli rött.

Apropå Ebba

Eh..jag vet inte men verkar det inte lite väääl hårt att bli portad i TRE år? För att man inte orkar snacka med två för en helt främmande gubbar på krogen? Oavsett om det råkar vara en vd och en kändiskock? Ens om man nu har hällt en drink i skallen på en av dem?

(Ursäkta men hur ofta slängs det inte med alkohol hita och dit på krogen?)

Nä. Jag vet ju inte vad som egentligen hände. Men även om man bara är måttligt konspiratoriskt lagd (och det är ju jag) så måste man ana några slags ugglor i mossen här.

Är det månne den gamla goda patriarkala bestraffningen mot uppstudsiga kvinnor som är på gång?

För jag kan nog påminna mig om att ha sett både en och annan karl bete sig mindre bra på krogen- och ändå fått återkomma utan problem. År efter år.

Du ska faktiskt inte tro att du är nåt

"Man överdriver sin egen betydelse. Hela vårt mediasamhälle idag är överfyllt av självupptagna människor som överskattar sin egen betydelse".

(utdrag ur bloggen Shampoo rising, appropå hela Schulman-affären).


Det där är något jag funderat rätt mycket på. (Inte Schulman-grejen då. Eller, jo, den har jag såklart också funderat på men nu var det inte det jag menade).

Utan just det där med självupptagenheten. För är det något man har lärt sig (the HARD way) som vikarie i den här branschen är just att ingen är oersättlig. Och då menar jag verkligen INGEN. Vare sig man heter Peter Jihde eller Trond Sefastsson.

Värsta exemplet på helt clueless människor är väl folk som precis börjar breaka och får massor av feedback och plötsligt känner hur det börjar brännas. De nästan lättar från marken när framgångspannorna eldar för fullt. Alla drömmar är på väg att slå in och de kan smaka på den magiska Framgången. De blir sedda. Och de tappar all rim och reson. Under hösten kan vi se det i form av högst medelmåttiga unga deltagare i en dokusåpa på en ganska stor tv-kanal varje fredag. Som på allvar tror att de är superstars, och nästan blir förolämpade när de några veckor senare står där, nedmalda i strumplästen med framtida vikariat som musiklärare på högstadieskolan i hemstaden att se fram emot. Det går också bra att särskåda självupptagenhetens fulaste ansikten i medietillvända barer runt om på stan nästan varje helg. Där de som ser sig som förmer laddar sina svullna egon med hjälp av sina entourage.

Så, hej reality-check! Hur trogna fans man än har, eller uppmuntrande chefer eller sjukt Viktiga Uppdrag, så tar det ungefär fem minuter max innan folket vänjer sig vid att zappa till en annan kanal eller läsa en annan blogg om man försvinner från sin post. Viktigare än så var man faktiskt inte. Och då kan man ju sitta där och undra vad fan som hände och bli bitter om man så vill.

Ödmjukhet, people. Ödmjukhet.

Jo min helg var ganska mysig

Vad är det med skärgården?
Är man indoktrinerad av Pripps-reklamen? Eller varför drar man automatiskt på sig raggsockor, 30-nåntingmys och skäggstubb så fort man kommer ut i det stora blå?

Att göra en kantarellstuvning känns helt naturligt, liksom att sysselsätta sig med aktiviteter som att hämta ved. Och dricka bortglömd glögg utomhus. Och känna sig gedigen och icke-trasig.

Ahhh...skulle kunna go on and on om hur stor skärgårdsstjärnhimmelen är. Eller hur fina vänner jag har. Men jag tror jag nöjer mig med att konstatera att själen fick sitt den här helgen. På riktigt inspirerat av mannen, myten- Steven Seagal ("Superior attitude- superior outcome").

Och att skärgården drar till sig allehanda typer. Mitt emot Marielles lilla ö bodde tydligen Göring på sin tid. Och på Beas lilla ö har ju Silvstedt tjackat på sig ett hus. Undrar hur hon ser ut i fiskartröja? Och lille mannen- ska han glida runt i mormors-tossar där ute tro? Gissa om jag kommer hänga i buskarna och spana i sommar?

Skoj alltså.

(Not)

Lika som bär

TV 4-bonden Karl-Petter och Olle Palmlöf.
Galet lika.

Laddar för kvinnohelg

Jajamensan. Inga karlar och inga barn på hela helgen. Thank you lord. (Inte för att jag på något sätt är karl- och barnhatare, men ibland är det kul att låtsas som att ingenting har hänt, att vi fortfarande är 20 och att det viktigaste som finns är att hänga med sina kompisar.)

Så nu är det jag som laddar med varma tröjor, fifflar med skärgårdsbåtsschema och funderar ut vad fem härliga brudar kan tänkas vilja ha till lunch imorgon.

Packar också ner en spegel så vi kan jämföra våra underliv och senare synka vår mens.

Ja, det var väl det.
Ska bli så mysigt!

584 000 skäl att vara glad

Klart vi firar! Med tårta!
Tjoho!

Ni behöver inte ringa idag

Jag förstår att det är många där ute som har insett vilken stjärna jag är (som Idol-juryn skulle ha uttryckt saken).
Men, lägg ner telefonerna, spara på mailandet.
Idag har ni inget för't.

(Mitt Facebook-horoskop idag:

Miranda,
Waiting does have its advantages, but it also remains a gamble.
It is a good time to make some important career changes.
You have the potential to make some major financial gains.
Do not accept any initial offers today.)

Sanningens minut

Alldeles snart ska det debatteras gratistidningar i Studio 1 i P1.
Anna K ska vara med, liksom medieforskare och Maja Aase. Sitter redo vid datorn med nyputsad hörsnäcka. Oj, vad jag är excited!

Nä nu får jag sparken

He he..oj. Harkel.

Som sagt, när man hänger med några av landets hetaste bloggare borde man ju kunna räkna ut med lilltån vilka konsekvenserna blir. (De är som små flitiga myror som aldrig låter lilla kameran få rast och ro. Tjejer, på allvar, ni måste vila ibland. Annars går ni in i bloggväggen).

Joråsoatte. Partaj i fredags. Lite ohämmad så där i getingstil, varsågoda.

Ska bara surfa lite planlöst ett tag

Den här veckan är Guiden på mitt samvete. Då ska man planera, genomföra och sammanställa. Man ska välja ut, formulera, intervjua, skriva så fingrarana blöder, göra fotobeställningar, ta hem pressbilder, hålla DEADLINE, hålla ett extra vakande öga på redigeringen, samordna med de andra redaktionerna. Och vara rolig, kvicktänkt och intressant i urvalet.

Under arbetets gång drabbas jag ALLTID av en stunds paralysering.

Där är jag nu.

Hjälp.

Tick tack, tick tack.

Hej hå, hej hå

Hoho. Åh, det känns nästan skönt att det är måndag i morgon. Jag börjar känna mig klar med den här helgen. Redo att lägga den till handlingarna. Ska bara pressa ur det sista nu, en dos Sopranos, som en stillsam final.

Vad har jag då haft för mig? Ja, först var det ju den här Idol-historien. Sjukt adrenalinrushigt och kul. Och sedan party hela natten ihop med bland andra tre av landets snyggaste kvinnliga bloggare just nu. En hårfager programledare och några andra skojiga hangarounds. Blev en hel del shots i roliga färger. Ett debacle med en Spy bar-vakt. Minns inte allting i detalj men tror att jag hade en hyfsat intelligent diskussion med Sigge och Lejonhufvud på Riche. (Men där kan jag ju missta mig rejält).

Lördag sov jag bort. Skönt. Jag tillhör inte den där kategorin människor som drabbas av panik när de "sover bort hela dagen". Fattar inget. Kan det vara någon slags undertryckt dödsångest? Finns väl inget lyxigare och mer välgörande än att slumra in och ur konstiga drömmar och gosa in sig i täcket i timtal. I alla fall vissa dagar.

Söndag. Storstädning, joggrunda, brunch med kompisarna (major babykaos- shit vilken press man lever under som barnlös nu för tiden). Och så lite mys i soffan.

Ah, nu är man redo för en svettig vecka i gruvan igen.

30 sekunder till live

NU tar jag Idol-oskulden. Är på plats i studion. Jihde värmer upp och kollar frissen. Tur att jag sitter jämte Therese. Hon var här 6 dagar förra veckan. Är tufft proffsig och vet allt. Vilket håll man ska gå åt utanför pressrummet, var man INTE ska lägga sin väska och vilka alla idolerna är. Känns tryggt. Nu kör vi!

Every fucking morning

Min kollega Jonas har beskrivit det så bra. Alltså hur vi förklarar vår mailadress för folk. Läs här


Gissningsvis går jag igenom den här rutinen mellan 5-10 gånger varje dag. VARJE DAG.

Ändå är det fascinerande hur många av de där mailen som TROTS DET aldrig når fram.

Sökes: Riktiga nördar

Jag har blivit taggad. Igen. Ser full och typ nyhånglad ut. Igen. Jämrans Facebook. Vad är det för en ondskefull funktion- att man kan ladda upp bilder i ANDRAS intet ont anande profiler. Utan att man får förhandsgranska skiten först.

"Men du kan ju ta bort bilderna som du inte gillar", säger snusförnuftig vän av ordning.

Eh, ja det är ju avslappnat och coolt. Att TA BORT bilder man inte gillar. Censurera bilden av sig själv. (Det gör jag ju självklart i mina privata album. Där är jag aldrig annat än skitsnygg, skitsmal och välsminkad. Men att censurera andras bilder, där går väl någon slags gräns ändå?)

Förutom då en gång kom jag precis på. Cissan tog vidriga, vidriga bilder av mig på Öland förra sommaren. Hon borde grillas sakta som ett dilamm över öppen eld för dom bilderna. Orkar inte gå in närmare på dem men orden "blekfet", "pigmentutmanad" och "strandsvullen" skulle kunna finnas med i en eventuell beskrivning. De små raringarna rev jag sönder i ett obevakat ögonblick. Ha ha. Misstänker dock att den sluga lilla räven har sparat något exemplar för framtida mobbing.

Anyways.

Facebook är idag även en källa till stor glädje. Har nämligen fått en inbjudan av min gamla vän Mattias Dahlström att vara med i ett popquiz på Pet sounds på torsdag. He he. Får mig osökt att minnas min senaste (och enda) eskapad på denna tillställning. Av okänd anledning befann jag mig iaf där i källaren, och trängde mig på laget "Mästerkatten och klåparen" med Oisin Cantwell och Erika Wasserman som deltagare. Och vi sööööög. Rejält. Det var hemskt. Vi kom sist. Dead sist. Men jag hade rätt på en fråga om Ronan Keating. Respekt.

Behöver jag säga att jag vill ha nya lagkamrater? Några bud? Det KAN ju inte gå sämre än sist...

Hooked

– Borde vi inte få bullar idag, säger Linda.
- Varför då?, frågar jag.
– Det är ju kanelbullens dag. Det borde vi få tycker jag.
– Jo, här snålas det ju VERKLIGEN på sötsaker...

– Vaddå...nu har man ju jobbat upp ett beroende...

Uppdatering:
(Tio minuter senare kommer ett förlösande mail för alla sugar addicts)

Nu är Linda nöjd. Hon har fått sin fix. Vilka enablers dom är ändå, våra arbetsgivare.

Eh, ursäkta?

Hm..det är just nu obehagligt många som hittar till min blogg genom att googla "Linda Isacsson gummistövlar".

Romanser på redaktionen!

Alltså, för att vara en redaktion sprängfylld av extremt attraktiva människor i sina bästa år så bjuds det på alldeles för lite skandaler. Nu har vi fasen jobbat i hop i över 1 år. Snart 2 i vissa fall (typ vi spillror från den gamla goda stockholmsredaktionen; Clarence, Sara, Jonas, Ted och lilla moi). Och vi är ju för fasiken journalister (skolade på kvällstidning för bövelen!). Men icke. Alla håller på sig och går hem till sitt efter jobbet. Det mest upphetsande som händer här är typ att vi överdoserar på tårta titt som tätt.

Eller? Är det verkligen hela historien?

Över lite vitlök och levande ljus igår kväll försökte vi tappert vaska fram den lilla skandalkvot som möjligen kan finnas. Ted hetsade i vanlig ordning. (Kanske var det bristen på omedelbar smuts som fick honom att, i desperation, lansera dagens största utropstecken: "Nasty"-bullen i sin gomorronkrönika?)

Och mycket riktigt. Det visade sig ju att det VISST finns skandaler. Inte minst Eva, som blivit dagredigerare och således kan inviga oss andra om vad som egentligen händer på natten, var en värdefull källa till intressant information. He he.

Natten är lite mytomspunnen överlag. Det ryktas ju om öl-och chipsorgier varje torsdagsnatt. Bara en sådan sak.

Nu smäller champagnekorkarna

Men vad vore väl ett kalas på jobbet utan - just det, tårta!

Å så gott.

Här föds höstens stjärnor

Jag avskyr såklart konceptet. Inget med "Bonde söker fru" känns på förhand som något för mig. Är beredd att ta fram vassaste kniven på presskonferensen. Formulerar i smyg meningar med ord som "dynga", "lyteskomik" och "cynism". Men så får vi se två avsnitt. Och trots att Linda Isacsson på allvar säger "kvinnfolk" minst två gånger. Och har minst tre par gummistövlar i glada färger. Så älskar jag det.

Det kommer ni också att göra.

Nu sprutar det grädde

Sedan jag började här ute i Globen har jag ätit tårta säkert en gång i veckan. Minst. Det verkar vara en högst skriven regel här på bygget. Det SKA ätas tårta. När någon fyller år, slutar, börjar, kommer tillbaka, har slagit rekord, har namnsdag, är allmänt bra eller tja, bara för att det är gott. Tårta it is. Möjligen en bulle eller ibland glass och kakor. Men oftast tårta. Har fan aldrig ätit så mycket tårta i mitt liv. Kanske är det närheten till Globen som liksom lockar fram det. Att de anställda här på något vis jämför sig med den enorma uppblåsta badbollsformade byggnaden? Typ, det spelar ingen roll hur stora vi än blir, ställer vi oss bredvid Globen ser vi ändå små och nätta ut?

Whatever. Förra veckan käkade jag tårta och bullar TVÅ gånger. Och imorgon är det dags igen. Vi fyller ett år. Tjoho! Såklart ska det firas. Men nu är det jag som sätter ner foten. Jag blir inte nöjd förrän vi gemensamt drar på oss de hiskeliga knallgula tröjorna och firar som anständiga människor gör. Med sprit.