Perfektion för 350 spänn

Ibland är det skönt att omfamna sin inre borgarbracka med lite afternoon tea. Och bara vara sig själv för en stund.

Tur att man har stickningen

Min mail funkar inte. Jag håller på att bli tokig. Hur fasen kan man jobba utan fungerande mail. Svar: Helt omöjligt.
Känner mig halv. Tom. Som att jag famlar i mörkret. Vem vet vilka viktiga grejer som går mig förbi i detta NU på grund av , ja, vad, VAD? När man ringer tekninkerna vägrar de att svara.

Ok, djupandas nu. Räkna till tio...
Tur att man har stickningen. (Våra tre redaktioner tävlar mot varandra, det gäller att ha stickat typ längst halsduk till vår julkonferens i mitten av december. Lite oklart varför. Men man är väl en good sport).

Räknar med att få mycket gjort idag. På stickningen alltså.

Tillfällen att vara tyst

Ni vet när man liksom pratar för länge, alltså, när ens mun bara fortsätter medan hjärnan har lagt av och man önskar att någon kunde komma och göra lidandet kort eftersom man själv tydligen är oförmögen att sluta springa mot undergången?

Man BEHÖVER ju inte uttala allt högt som passerar igenom hjärnan. Som härom veckan när jag satt och väntade på att intervjua en regissör tillsammans med tre killar (som verkade sjukt förberedda och taggade till tusen). En av dem sa, för att lätta upp stämningen där vi satt och väntade i ett litet rum, att han kände en journalist som brukar slänga in en fråga från sin föregående intervju varje gång han träffar någon.

Ha ha, skrattade vi, vilken crazy kille.
Stämningen i rummet lättade och jag spann (såklart) vidare på temat.

- Tänk om man bara skulle ställa helt sjuka frågor, helt allvarligt, bara för att se hur han skulle reagera, fnissade jag.Och fortsatte.

- Eller om vi gemensamt skulle låtsas som att vi tror att han är någon helt annan. Det vore ju skitkul, vi sitter här alla fyra och ställer frågor om hur det var att spela mot Angelina Jolie, ha ha.

Jag tycker att jag är skitrolig. Men de tre andra stirrar stelt ned i sina block.
Och jag inser att jag gjorde det IGEN. Gick för långt alltså.

Som sagt, man MåSTE inte uttala högt allt som passerar igenom hjärnan.

So, will you ever go back doing the show again?

Imorgon tisdag kommer vara en stor dag för mig.
Kanske en av de största i mitt liv.
Allvarligt.
Jag har vid det här laget intervjuat rätt många kändisar. På telefon och IRL.
Fabio, Hugh Grant, Kirsten Dunst och Jason Schwartzman är några namn från utlandet.
Svenska tungviktare är väl typ Gynning, Michael Nyqvist, alla i förra Melodifestivalen, en imponerande mängd Idoler, Lill-babs, Paolo Roberto och, tja de flesta i kreti-och-pleti-skiktet.
Känns det som ibland.
Jag brukar inte känna mig speciellt impad och det brukar gå ganska bra.

Men i morgon smäller det. Jag ska för första gången intervjua en riktig idol.
Det hela känns mycket overkligt.
Jag vill ta mobilbilder i smyg och tigga om autograf och överhuvudtaget är jag rädd att jag kommer bete mig oproffsigt och typ drabbas av tourettes eller akut handsvett eller nåt.
Jag är så nervös.

Åh, wish me luck.

Höjden av tristess

Min nya grej den här hösten har varit att ta med matlåda till jobbet.
Innan har jag alltid tänkt att jag måste få unna mig att äta köpt lunch. Dagens lilla höjdpunkt och så.
Men det var i min förvärvsarbetande ungdom, då jag fortfarande var nästan hypnotiserat lycklig över att ens ha en lön.

Ah, those were the days, att kunna handla en bricklunch gjorde mig så nöjd....

Men nu, ett par år och ganska många kilon senare inser jag ju att nackdelen är större (nya kläder i större storlekar är ju inte direkt gratis, inte gymkort heller).
Så, matlåda it is. Sjukt tråkigt men ändå, faktiskt, tillfredställande.

Och nu har jag tagit ännu ett steg mot den absoluta diskbänksrealismbotten.

Det är ju inte rimligt, i dessa tider, att använda sig av engångsförpackningar till matlådan.
Så nu har jag, sjukt motvilligt, köpt matlådor i PLAST på Ikea.

Och när jag strax har ätit klart kommer jag att nå rock bottom i vardagstristessen: Att diska skiten. Och stoppa ner den i en liten platspåse i väskan och ta med hem igen.

Fy fan.

Igår var jag så trött att jag:

Bara kunde hålla mig upprätt på IKEA genom att stenhårt fokusera på den hägrande 5-kronorskorven.
Sov middag två gånger när jag kom hem.
Fick släpa mig iväg på filmfestivalvisning. Det kändes som ett straff.
Direkt lade ned kvällsplanerna, både Amnestyfestival och Filmfestivalsprisutdelning gick bort.
För att överleva förträngde min bantning och proppade i mig en pizza och en massa mackor och godis av bara farten.
Somnade nästan i soffan.
Men höll mig vaken för att undersöka tv-utbudet en lördagkväll.
Insåg att höjden av underhållning tydligen går ut på att Martin Timell öppnar väskor och ringer till en bank.
Ville nästan hoppa från balkongen när jag för andra gången samma kväll tvingades genomlida Annika Duckmark och lottodragningen.
Bestämde mig för en, för mig, helt okänd film med Nicholas Cage.
Försökte att koncetrera mig på handlingen.
Gick och lade mig.
Insåg plötsligt att slutet av filmen kapats bort och inte sänts.
Tror att filmen faktiskt tjänade på det.

Vaknade, fortfarande trött, av att någon ringde på hemtelefonen (eh, före klockan 10 en söndag- jäkla psykobeteende).
Hann inte svara.
Bälgade i mig kaffe.
Gick till jobbet.
Och nu blir det snart mörkt igen.

Note to self

Att åka bakfull till ikea en lördag är alltid en dålig idé.

Jag mår illa. Eller?

Vinterkräksjukan kopplar ett allt starkare grepp runt en skräckslagen befolkning.
I alla fall så är jag rädd.

Tidigare i veckan fick vår lunchrestaurang stänga eftersom personalen blivit sjuk. Hur ofräscht känns det? De människor som gladeligen slevade upp käk till halva styrkan här i Globen låg några timmar senare uppenbarligen och kaskadkräktes i kör.

Eh, trots sanering så måste jag erkänna att jag drar mig aningen för att börja käka där uppe igen. Speciellt sedan jag läste i dagens tidning att man kan smitta i TRE veckor efter att man tillfrisknat från kräksjukan. TRE VECKOR!

Jag har aldrig drabbats. Men den här vintern känns det som ett mirakel om man skulle klara sig med värdigheten (att behöva käkas på jobbet kan aldrig vara bra för självbilden) och magsäcksinnehållet i behåll. Fy fan.

Åh, jag känner mig illamående nu.
Tror jag.

Oväntad förståelse

Får erkänna att jag var lite halvt oengagerad när jag skulle göra gårdagens första intervju. Ni vet, man känner sig lite novemberseg och tja, let's face it, man kan inte brinna lika mycket för allt och alla. Tänkte att det skulle bli lite divigt och småtrist.

Så när jag slår mig ner framför den hårfagre flygelspecialisten så där lite lagom distanserad så förväntar jag mig ..inte speciellt mycket.
Blabliblablia ny show blablibla nya stasningar blablablibla. Ja så där som det kan vara ibland.
Men så glimrar det till.
– Jo men du vet, jag jobbar ju mycket med olika artister och om de inte respekterar de andra musikerna och tror att de på något vis går före då får det vara, säger han.
– Du menar när de blir så stora att de får hybris?
– Precis, ber de mig kontakta dem genom deras managers så hör jag aldrig mer av mig.

Amen! Moment av samförstånd. Han får genast en mental guldstjärna och jag tänker stilla för mig själv att jag ska sluta vara så fördomsfull. Igen.

Och sedan blablibla ny turne blabli bla.

Juno igen

Kan inte komma över den härliga filmupplevelse jag hade på festivalen förra veckan. Juno- ni måste helt enkelt se den.
Den är så skönt befriad från allt vad Bullen brevfilm heter (och det är ju annars ett filter som filmer om den Unga tjejen med Problem nästan alltid måste pressas igenom för att få tyngd).

Här är istället Ellen Page, världens coolaste tjej i rakt nedstigande led från andra indiesessor som Chloe Sevigny och Miranda July, en sådan bra förebild för unga (och snart 30-åriga) tjejer att det liksom inte spelar någon roll att hon är 16 år och gravid.

Saker händer i livet, liksom. Och det går att hantera. Inte utan eftertanke eller hjärta. Men utan dramatiska utspel, gråtattacker, skärsår på benen eller depression i åratal.

Förbannat skönt att se, och något att tänka på även i det verkliga livet.

För övrigt är nya Aktuellt the shit.
Anna Hedenmo- du är min idol.

Mirre mitt i livet

Istället för att jobba håller jag som bäst på att planera. Först och främst planerar jag för helgen (jädrar vad det ska supas). Men, på en HELT ny planeringsnivå, så håller jag på och fifflar ihop min kommande semester. Den ska inträffa NÄSTA ÅR!

Kom på att påsken inträffar ovanligt tidigt, vilket borde utnyttjas (vuxen approach, non?).

Så just nu, istället för att göra klart veckans guide (guide, schmide, det ordnar sig), sitter jag och fnular på exakt hur långt man kan strecha de kvarvarande L-dagarna (fråga inte, något konstigt ledighetspåfund här på bygget. Vi har något som heter m-dagar också. Confusing- yes men jag tackar och bockar) under kommande påsk.

Ja, det känns sjukt att sitta och planera så långt i förväg.
Ja, det känns lite lagom liveget att något så förargligt som avsaknad av typ TVÅ ynka semesterdagar ska få stå emellan mig och min fantastsika paradissemester.

Tänk, att det liksom är så fjuttigt, livet.

På en skala alltså

Jag hade en så trevlig helg att jag knappt har mage att klaga på att det är måndag. Hann vara lite kulturell (två festivalfilmer- fantastsikt fina "Juno" och en "Paranoid park" som jag tycker var lite..platt). Och dessutom käka en massa chips med lite kompisar och dega lagom mycket på soffan. Och slängde in en tvätt och kände mig huslig.

Bäst av allt var att jag tog mig ut på en runda på stan fredag OCH lördag! Ha ha, världens triumf. Fram till nu då, när jag är helt mosig fortfarande fast det snart är dags för lunch. Skandal. Men det är ett hårt jobb och jag måste göra det.
För nu ska jag sluta skjuta upp den här 30-årskrisen och bara slänga mig ut i den, omhudla den, grotta ner mig och få lite smuts på knäna.

Handskarna är av.

(Patetiskt, ja visst. Frågan är bara exakt hur mycket?)

Jaha och vad ska du göra på nyår då?

Vadå vinterkräksjuka, snökaos och adventskalenderinköp?
Vadå långkalsonger, pälsletande och "var ska vi vara på julafton"?
Va va va???
Mentalt befinner jag mig typ någonstans i början av oktober. Har inte alls hängt med och undrar var den här hösten har slunkit iväg någonstans.

Tänker att det fortfarande är låååångt kvar till den där hägrande, hotande 30-årsdagen..men där är jag ju uppenbarligen helt fel ute. Shit. (Klump i magen växer. Och nej, det är inte ett foster jag syftar på).

Inget bord är vad jag vet bokat till Tranans julfest (eftersom det känns som hundra år till dess).
Ingen julklappsönskelista är skriven (trots att jag VET att jag kommer bli så besviken så jag nästan gråter annars).
Inga konkreta nyårsplaner har kristalliserat sig ännu (eftersom alla bara är gravida och ska vara bortresta eller nyförlösta åh, jag orkar inte ens tänka på det).

Mycket eftersom jag lever i ett höstlikt oktober, som sagt.
Åh, denna stress. Jag pallar inte trycket.

Har ni bokat era?

Jag har bokat mina nu. Biljetter till filmfestivalen alltså. Det ska bli härligt tycker jag. Ska försöka se en hel del, det börjar redan ikväll med röda mattan och "Leo". Sedan ser jag fram emot bland annat "Waitress" och "Paranoid Park". Fast egentligen ska man ju göra som Rafael Edholm precis sa på telefon, bara slänga sig in och satsa vilt på osäkra kort. Det är ju då det blir roligast.

Av någon underlig anledning har den här festivalen spelat en enormt stor roll i mitt liv. Den har gett mig magsår, ångest, bra jobb, oväntade relationer, kärlek och bitter separation. En stor portion av mitt liv jumpstartades när jag för första gången klev in som volontär på dåvarande kontoret (det måste fan ha varit år 2000!)

Åh, ser framför mig kaoset där borta på Skeppsholmen nu. Vet EXAKT hur högt de där satans telefonerna ringer och hur ofta (jag har personligen ringt dit tre gånger idag, ha ha). Och hur de stackars hunsade volontärerna kämpar för att inte vara i vägen och fucka upp för mycket bland drivor av sponsorchipspåsar och filmkopior. Det är så skönt att vara på andra sidan. Och bara få göra det roliga. Jag lovar att jag förtjänar det.

Den är lite som en humla, festivalen, den borde enligt alla regler inte kunna flyga, men den gör det ändå, likt förbannat varje år. Och det känns som ens förbannade plikt att ge sig ut och stödja.

Seså.

Vad var det som hände?

Oj, vissa dagar går så fort att man knappt fattar vad som träffade en förrän det är dags att gå hem.
Antar att det är bra.
Men lite rörigt.
Och jag kan inte släppa känslan av att jag har glömt något.

Mitt liv med Jamie Oliver

Alltså, de flesta av mina vänner skulle nog kalla mig för ganska handikappad i köket. Under min studietid käkade jag mest cous-cous (med vatten från vattenkokaren) och fiskpinnar. Eller gröt. Och var liksom nöjd med det. Hade någon gett mig en rå stek hade jag blivit rädd.

Men nu är det nya tider. Insåg det igår när det, i mitt kök, låg färskt märgben och väntade på att slow-food-kokas.



Det blev en jättegod Osso Bucco med krämig polenta till slut. Och så ett glas rött på det.
Mitt nya liv i ett nötskal.

UPPDATERING: Hmm, insåg precis att det krävs ett litet förtydligande här. JAG är alltså fortfarande samma handikappade stackare. Men jag bor ihop med en som förbarmar sig och ser till att jag får tillräckligt med näring och sånt.

Det här är humor

Tänk att det, ganska otippat, blir (förvisso utmärkta tidningen) Vårt Kungsholmen som får mig att dra på smilbanden till sist, i detta mörker.

I en artikel berättar fyra unga "eldsjälar" om sin nyöppnade technoklubb, The Office, på Kungsholmen.
Gustaf, 20:
- Vi har tröttnat på Stureplan. Det har blivit så själlöst.

Jaså Gustaf, 20, det säger du.

Ha, in your face VHS

Ingen av oss har gått på JMK.
Men det rullar på ändå.
Mattias och Caroline verkar ha någon slags hemlig plan att ta över all begåvad filmbevakning. (Ord som "världsherravälde" och "total dominans" yttrades klädsamt trevligt).
Kul iaf, att få hänga lite med snärtiga experter. Som kan berätta vad som EGENTLIGEN händer på junkets världen över.
Trots att jag fick gå iväg och "sms:a" lite när det skulle snackas business.

Nere för räkning

Usch, depression och feber är inte en bra kombo.
Tänker ge mig själv exakt ett dygn av förtvivlat gnäll och snorighet här i soffan.

Sedan får det fan ta och bli lite bättre.

Lite till

Nej, jag tar tillbaka allt jag skrev nedan. Jag vill inte alls vara frisk och kry. Insåg precis att allt verkar sjukt tråkigt hur man än vänder och vrider på det. Spy bar- ska det vara veckans höjdpunkt liksom. Nä, nu får det banne mig vara nog. Jag vill inte gå ut. Jag vill bara bara åka till Guadeloupe. Och stanna där.

Är ändå så himla värdelös och dålig och alldeles onödig för mänskligheten.

Pust.
Sådär.
Nu mår jag bättre.
Not.

Jag står i vägen för mig själv

Just nu känner jag mig så tråkig att jag närapå borde skjutas.
Det är sjukdom som lurar i min kropp, jag känner hur det mobiliseras på sina håll där inne. Sjukcellerna vill ta över men friskcellerna vill inte riktigt ge upp.

Jag vill absolut inte bli sjuk. Det enda som kan rädda mig från tristessen just nu är att vara pigg nog att kunna gå ut i helgen. Vill, vill vill.
Hade kunnat gå ut på roliga grejer hela den här veckan, igår var det någon Beyond Retro-invigning, imorgon är det något Tommy Hillfiger-tjohejs på Berns, på fredag är det invigning av nya klubben Ambassadeur på Kungsgatan (MÅSTE ju kolla in vad de har hittat på i gamla Blue Moons lokaler), på lördag är det Mårtensafton och då drömmer jag om att ha en rolig middag hemma med en skojig skara vänner och sedan sticka till Spyan när Erika (och tydligen även Sigge!) ska spela.

Men av allt detta kan det bli intet.
Jag dööör vad jag är tråkig i så fall.
Jag är ju inte ens gravid.

Och såå himla gnällig är jag egentligen inte

Någon gång lite längre fram i livet, när jag har tröttnat på det här jobbet, ska jag nog öppna ett fik. Eller en mysig liten kvarterskrog. Kanske i Frankrike, kanske på Kungsholmen. Får se hur det blir exakt (det mesta som jag har planerat längre fram än sisodär två veckor framöver är ännu så länge ganska luddigt).

Men några saker vet jag bestämt om mitt framtida fik.
Det ska inte, under några omständigheter, påminna om Café Soda.

Minns ni, det där fiket på söder som var ganska hajpat för några år sedan?

Som en konsekvens av mitt nuvarande kneg har jag befunnit mig där- faktiskt TVÅ dagar på raken vid samma tidpunkt. (Så går det när man har med ömtåliga, visserligen förtjusande, men också förvirrade konstnärssjälar att göra). Och blivit förvånad över att det alls funnits några gäster där. Lokalen är 1. skitig. 2. har nonchig personal 3. med jättesmutsiga förkläden och 4 inga rena kaffekoppar, 5 en läbbig handduk på toaletten (som knappt går att låsa eftersom dörren är trasig) och 5. ÖPPEN dörr i fucking november.

Man sitter alltså där i smutsen och FRYSER.

Så ska inte mitt fik vara.

Nämen! Tårta!

Det var faktiskt ganska länge sen sist som vi fick tårta på jobbet. Minst ett par veckor sedan. Men idag skulle det firas igen. Kunde inte hejda mig utan rycktes med i fikahetsen. Just nu ligger en präktig bit kladdkaka med grädde och simmar ovanpå min sena sushi-lunch. Det är ganska äckligt om man tänker på det. Kladdkaka och rå fisk. Ihopsmetat.

Det kan inte vara bra.

Så full av hat

Efter att ha genomlididt två avsnitt av nya säsongen av Prison break kommer jag ihåg det. Varför jag svor på att ALDRIG mer se den här förbannade serien någonsin mer. Jag när nämligen ett bottenlöst hat till ALLA rollfigurer. (Lite av ett problem när man följer en tv-serie).

Lille McGyver-Wentworth och hans puckade brorsa. Hatar dom.
Den knarkande polisen. Hatar.
Puckade brorsans son. Hatar.
T-bag..hm..honom tolererar jag.
Killen som bara vill hem till sin Mary-Cruz. Hatar nästan mest av alla.

Men mest av allt hatar jag att dom nu sitter i ett NYTT fängelse. (Ok, visserligen blev serien otroligt dålig så fort de väl bröt sig ut ur det förra fängelset. Men KOM IGEN, hur krystat får det bli!). Vad ska hända i säsong tre? Ska de ALLIHOP bryta sig ut från typ Guantanamo bay?

Och jag undrar hur de tänker lösa att lille Wentworths kropp är helt täckt av tatueringar- som nu är helt irrelevanta för handlingen? Blir det långärmat resten nu eller?

Åh, detta tv-seriehat!
Det inkluderar nu mera även "Heroes". Ursäkta men Hiro. Han framställs ju som utvecklingsstörd.
Nä, hat.
Morr.

Åh vad jag längtar efter Lost. Där hatar jag inte så många. Vad jag minns iaf.

(Jag tror jag ska börja kolla på "Tell me you love me" och "Californication" så länge).

Fanmail

Det här damp ner precis.
En fin påminnelse om att alla inte vill en illa. (Vilket man lätt kan få för sig i tider av mailhat och Resumekommentarer)

"Hej nöjet,

ni är alltid bra, men senaste veckorna har ni faktiskt varit AS-BRA.

hepp"
/S

Ok, det är iofs en redaktionsmedlem. Som såklart är partisk. Men jag blir glad ändå.