Ni vet när man liksom pratar för länge, alltså, när ens mun bara fortsätter medan hjärnan har lagt av och man önskar att någon kunde komma och göra lidandet kort eftersom man själv tydligen är oförmögen att sluta springa mot undergången?
Man BEHÖVER ju inte uttala allt högt som passerar igenom hjärnan. Som härom veckan när jag satt och väntade på att intervjua en regissör tillsammans med tre killar (som verkade sjukt förberedda och taggade till tusen). En av dem sa, för att lätta upp stämningen där vi satt och väntade i ett litet rum, att han kände en journalist som brukar slänga in en fråga från sin föregående intervju varje gång han träffar någon.
Ha ha, skrattade vi, vilken crazy kille.
Stämningen i rummet lättade och jag spann (såklart) vidare på temat.
- Tänk om man bara skulle ställa helt sjuka frågor, helt allvarligt, bara för att se hur han skulle reagera, fnissade jag.Och fortsatte.
- Eller om vi gemensamt skulle låtsas som att vi tror att han är någon helt annan. Det vore ju skitkul, vi sitter här alla fyra och ställer frågor om hur det var att spela mot Angelina Jolie, ha ha.
Jag tycker att jag är skitrolig. Men de tre andra stirrar stelt ned i sina block.
Och jag inser att jag gjorde det IGEN. Gick för långt alltså.
Som sagt, man MåSTE inte uttala högt allt som passerar igenom hjärnan.
1 kommentar:
Du är helt jävla klockren!
/C
Skicka en kommentar