Vältrar mig i ledighet

Ahh...äntligen! Jag njuter trots iskyla och hetsiga medmänniskor. Nu ska jag strax sparka igåg firandet med Tranans traditionella julfest. Och hindra mig själv från att vara så sorglig att jag kollar jobbmailen en endaste gång under lovet. Det får överhuvudtaget bli ett minimum av aktivitet på nätet tror jag.

God jul.
Stor kram.
Ses igen 2008.

Tillbaka till rötterna

Här har man tillbringar tre timmar hos frissan. Fått klippt, färgat och stylat. Man är så att säga julefin.
Så kommer man till jobbet.
Och möts av bänkgrannen och kollegan Jonas.
Kompakt norrländsk tystnad.




Hm....inte ett ljud.
Stort antiklimax måste jag säga.

Budget, schmudget

– Inte fan vet jag vad en ringbrynja kostar.

Högt uppsatt person i "Arn"-produktionen bjuder på dagens bästa citat.

Tja, han är i alla fall ärlig när räkenskapernas verklighet slår emot honom med ett fruktansvärt dån. Vem kan begära att man ska ha koll på ALLA kostnader INNAN man börjar filma....
Jonas bjuder på hela historien i morgondagens tidning.

Behöver få jullov nu

Men asså. Det är ju julafton typ när som helst. Jag lever just nu i sådan fet denail att jag inte ens känner mig stressad.

Julklappar? Inte en enda fixad ännu.

Plan för inhandlande? Näpp.

Någon idé om vem som ska få vad? Eh, nej.

Paniken? Kommer väl den 23:e.


Men jag har iaf valt ut en snitsig blåsa till nyår. Den är grymt snygg och inköpt på en fantastisk rea i USA på någon himla fin butik förra året. Som vanligt var det Cissan som pushade mig. Damn, jag vill verkligen ha en personal shopper. Han/hon kunde ju ta alla julklapparna av bara farten.

Så man inte slappnar av liksom

Den här rackarn möts jag av nästan varje kväll när jag kommer hem efter en hård dag i gruvan.

Det känns som ett hån.

Efterskalv

Hämtar mig fortfarande från julfesten i fredags. Vilken fest. (Lite roligt att det florerade ett rykte på Dagens medias kommentarsfält att det var ett krismöte som pågick, inte en sedan länge planerad konferens med efterföljande fest. Ja, jag veeet att man inte ska smutsa ner sig med branschtidningskommentarer. Men ibland vaknar min inre masochist och då kan jag inte hejda mig).

Att inte hejda sig var väl för övrigt kvällens tema.

Till efterrätt

Fick vi malen lussekatt. Ärligt talat. Sådär. Men vinet flödar.

Det sticker i ögonen

Nu avgörs stickningstävlingen. Min var 60 cm. Det räcker inte långt tyvärr. Fan, jobbar dom inte i gbg och malmö?

Julfest

Den ultimata klädseln för journalister på galej:mörk kavaj och jeans. Om man inte har klänning då. Känner mig som alex schuman på nobelfest. Direkt blogg. He he.

Jo, jag med

Oj oj oj, jag har fått en ny idol i genren blåsta dokusåpastjärnor. Ni som har följt "Bonde söker fru" har säkert full koll. Men för mig var Karl-Petters puckobrud en ny bekantskap i tv-soffan igår. Och jag måste säga att jag blev inspirerad. (Recap för er som inte kollade: Karl-Petter valde bruden och nu ska de få åka på en "romantisk resa" till Lissabon ihop. Puckobruden visste inte om Lissabon var ett land eller en stad.)

Karl Petter: Nä, jag är också ganska kass på geografi.
Puckobruden: Jag är inte så kass. Jag har bara lite otur när jag tänker.

Jag har bara lite otur när jag tänker.

Det kan vara det bästa jag har hört på tv i år.
Kanske i hela mitt liv.
Det ska bli mitt nya mantra när jag gör bort mig i framtiden.

Jag har bara lite otur när jag tänker.

Dagens outfit- med Anna F

Hej alla!
Eftersom en viss tjej på en viss modeblogg har länkat till lilla mig har det strömmat modeintresserade läsare hit i hundratal de senaste dagarna. Och jag vill ju inte göra någon besviken. Så, varsågoda, här är Mirres bloggs första bidrag i genren "Dagens outfit". Idag är det nyhetsreportern Anna som står för härligheten. Jag är grymt impad över hennes proffsiga pose (även om "riktiga" dagens outfitare alltid tittar ned på marken och ser lite plågade ut av oklar anledning).




Stövlar från Footlight (Anna hälsar att butiken ligger vid Norrmalmstorg, som hon också kallar "Footlight-torget")
Kjol: H&M.
Svart tröja: Filippa K.
Väst: Whyred.
Ring: Dyrberg/Kern.
Halsband: Hon minns inte men har lovat att kolla upp det. Uppdatering: "Petra Nygren heter hon. Ball Chain heter smycket."

Jag sitter i syndens näste

Linda gör dagens stora upptäckt: Alla vi tre som jobbar på nöjesredaktionen i Stockholm fyller år den 11:e. Visserligen olika månader. Men ändå. Nu viner twiligt zone-musiken för mina öron.

Jonas har kollat upp vad siffran 11 representerar inom numerologin.
"Synd, överträdelse av gränser och fara".

Vet inte om det är bra eller dåligt.

Skyller på morgontröttheten

Igår strax innan morgonmötet. Ted och Martin sitter redan vid mötessofforna.

– Tänk att Thore är död, säger Ted.
– Ja, säger Martin.
– Va, är Tore död? Vad hemskt, säger jag. Och tillägger: Han var ju så ung.
– Tja, sådär va?, säger Martin.
– Lilla FCZ-Tore, jag kan inte fatta det, säger jag och känner mig uppriktigt skakad.

Och yes, jag blev dagens driftkuku igår. Igen.

Därför vann Marie

Idag skriver SvD om den hårda framtiden för Idolerna ("Vinnare utan idolgaranti"). Vad som är störigt i alla dessa artiklar om idol-fenomenet (och de är många, även i fiiintidningarna these days) är den lätt moraliserande tonen. Antydningarna om att deltagarna liksom på något vis blivit lurade. Blåsta på konfekten. De VANN ju en talangjakt! Och så står de där, något år senare och MÅR DÅLIGT!

Suck.

Alltså, om jag läser en enda "jag var med i Idol och är nu traumatiserad"-artikel kommer jag att drabbas av självpåtagen vinterkräksjuka.

Ok, jag kan köpa att alla de här knappt myndiga wannabe-artisterna inte inser sin roll, nämligen som små kuggar i ett spel om annonspengar för TV 4. Men kan ingen vuxen i deras närhet förklara läget för dem? Det värsta exemplet var nog när lilla Anastasia grät ut i bladet häromdagen. "De förstörde min dröm". Med "de" syftade hon på alla dem som inte plockade upp luren och röstade på henne. Så nu sitter stackars Anastasia och är bitter. 18 år gammal.

Ok, nu är jag kanske taskig och raljant. Men herregud, kan vi få lite perspektiv, please. De allra flesta människor blir inte kändisar. De allra flesta blir typ undersköterskor, går till jobbet i ur och skur, får barn och åderbråck och har det ganska bra ändå.

Sedan finns det några få som är med i typ Idol. Får sig sitt livs äventyr, är med i tv, får bli lite jagade av pressen. Och kanske spela in en skiva och åka på turné. Vilken story att berätta för barnbarnen!

Om man nu inte väljer bitterhetsperspektivet då. Vilket förmodligen är frukten av den enorma HYBRIS man tydligen ofta drabbas av om man nu hamnar där. I Idol. Och jag undrar, sedan när slutade hybris (högmod?) vara en av dödssynderna? Något man som sund människa borde jobba på att minimera bort ur sin personlighet?

Säger det igen. En enda artikel med orden "jag mådde så dåligt när jag åkte ut" i kombnation med, hell, valfri talangsåpa och jag får ett anfall.

Och nu till det jag egentligen tänkte säga. Marie Picasso - där har vi en riktig präktig karriär som tändes i fredags.

Det ska ganska mycket till för att hon ska fucka upp en framtid i rampljuset.
Till skillnad från de halvmesar som vunnit tidigare år så är hon ju en vuxen kvinna av kött och blod. Hon är liksom den perfekta svenska kändisen. Lagom svennig, lagom tjock, lagom galen och med en lagom ofarlig utstrålning. Och så har hon det folket gillar:
1. Det Stora Hjärtat. (Vet inte exakt vad man menar med detta. Men så är det iaf).
2. Ödmjukheten. (Äkta eller ej, folk gillar aldrig kaxiga brudar).
3. Tårarna. (Hon grinade från första sekund i rutan. Mkt framgångssrikt).
4. Präktigheten. (Ok, hon må ha knullat i tv, men hon har också världens family values-bakgrund med sin likaledes grinande pappa som sitt största fan).

Marie, nu jädrar blir det åka av. Jag ser en framtid av bilagebantning, Let's Dance, Melodifestivalen, vinterbröllop, mama-omslag och varför inte ett eget program i TV 4 plus vart det lider.

Congrats.

Jo, jag ÄR kreddig

Var på grammisnomineringarna i veckan. Det var rätt kul, alla artisterna var på plats och jag blev lite överväldigad av upplägget, det var som att vara på kändisbuffé, bara att ta för sig så mycket man orkade.

(Jag har generellt stora problem med hela buffékonceptet. Min inre stenåldersmänniska skriker alltid "ääät meeer, nuuu! Du vet aldrig när det blir mat igen! Och så sitter man där, illamående, äcklad och i matkoma och ångrar sig. Every time!)

I alla fall. Där stod jag, omringad av en presskår on a sugar high, och alla sahara hotnightar och adam tenstor och schlagerfolk och hårdrockare i en skön blandning. Många journalister, som varit med i racet ett tag, var ju tjenis med de hetaste och high fivade typ Ken och Annika Norlin.

Själv fick jag en bamsekram av - Ola. Japp. Idol-Ola.

Säga vad man vill om det. Jag gillart på något vis.

Utmanad

Sara här intill har skickat vidare en trevlig utmaning. Det handlar om att skriva en lista på sju saker som man önskar sig. Sedan ska man skicka vidare till sju andra bloggare. Jag känner nog inte sju andra bloggare, så jag uppmanar istället er som läser här att skriva vad NI önskar er, nere i kommentarsfältet.

All I want for christmas:

1. Jag vill gå på spa och bli knådad av hårdhänta fruntimmer, utan pardon.

2. Fred på jorden.

3. Skriva längre texter. Inte för att there's anything wrong with de korta. Men ni fattar. IBLAND skulle det vara kul att få breda ut sig.

4. Få min cykel lagad.

5. Semester i paradiset.

Hmm...det här liknar ju inte alls en riktig önskelista. Ok, nytt försök.

6. Dr Mario. Mitt favorit tv-spel alla kategorier. Finns kanske att nostalgiköpa till Wii.

7. En katt. Eller en hund.

Jag är Bill Murray

Lost in Translation är ju på många sätt en helt fantastisk film. Och efter min senaste japanska upplevelse så gillar jag den ännu mer. Jag kan verkligen identifiera mig med gamle Bill, när han sitter där på reklamfilmsinspelningen och försöker ta regi från den unga hippa japanske regissören. Eller, rättare sagt hans tolk. Som uppenbarligen inte var helt uppmärksam på engelsklektionerna.

Det bästa är när regissören drar en lång harang, verkligen ingående beskriver exakt hur Bill ska göra för att på bästa sätt sälja whiskeyn i reklamfilmen.
Och tolken återger det hela med typ tre- fyra ord. Någonting har, eh, gått förlorat i översättningen.

Ungefär så var det för mig häromdagen. Jag ställde en fråga till den japanska tolken, på engelska, hon förde den vidare på japanska. Mannen i fråga svarade, mycket vänligt och ingående. Och hade dessutom en liten diaolog med tolken på någon minut, varpå tolken glatt svarade mig tillbaka. Typ med "Yes, he thinks".

Där satt jag som ett frågetecken och fick bita mig i kinden för att inte explodera av skratt.

Ja, herregud.
En dag ska jag skriva en bok om mina mest dråpliga intervjuhändelser. På topp-tio kommer tex den extremt jobbiga stämningen som uppstod när Jerry Seinfeld vägrade ta på sig den norska Se och hör-reporterns medhavda lusekofta.

Det kommer att bli en storsäljare, den där boken.

Läbbiga kändisbarn som blivit stora #2

Minns ni lilla Lacey Chabert?
Då: Var hon näst yngst i den problemtyngda barnaskaran i "Party of five", brukade mest vara i vägen och snusförnuftigt få de andra att TA SITT FÖRNUFT TILL FÅNGA. När hon inte surade i sitt tält i vardagsrummet. Helt klart en av tv-historiens vidrigaste ungar om ni frågar mig.

Nu: Satte mitt blaskiga kaffe i halsen när jag förra julen stod i en amerikansk mack och kollade in omslagen på några killtidningar. Och konstaterade att Lacey minsan blivit stor flicka nu. Mkt obehagligt.

Kärt återseende

Titta vem jag sprang på igår!




Och vad smal han har blivit! Allt det här joggandet år ut och år in verkar ju kanon.

Keep it up!

Flitig morgon

Efter att ha varit på pressträff både på elverket och på grand hotell kan jag konstatera att det inte är så stor skillnad. Samma snacks, samma frågor. Fast ok, på grand var det lite mer paljetter.

Läbbiga kändisbarn som blivit stora #1

Känner ni igen lilla Madeleine Zima?
Då: Var hon den minsta av de tre brådmogna och enerverande barnen i "The Nanny", enbart övertrumfad i jobbighet av huvurollsinnehavaren Fran Drescher.

Nu: Spelar hon med i Californication, och gjorde entré genom att ragga upp David (Mulder) Duchovny, ha vildsnt sex med honom och visa upp hur mycket hon vuxit sedan sist. Om man så säger. (Sedan visar hon sig vara hans gamla tjejs nya mans 16-åriga dotter och dessutom ganska vilsen.)

Ganska bra jobbat ändå får vi väl konstatera.