Lost in Translation är ju på många sätt en helt fantastisk film. Och efter min senaste japanska upplevelse så gillar jag den ännu mer. Jag kan verkligen identifiera mig med gamle Bill, när han sitter där på reklamfilmsinspelningen och försöker ta regi från den unga hippa japanske regissören. Eller, rättare sagt hans tolk. Som uppenbarligen inte var helt uppmärksam på engelsklektionerna.
Det bästa är när regissören drar en lång harang, verkligen ingående beskriver exakt hur Bill ska göra för att på bästa sätt sälja whiskeyn i reklamfilmen.
Och tolken återger det hela med typ tre- fyra ord. Någonting har, eh, gått förlorat i översättningen.
Ungefär så var det för mig häromdagen. Jag ställde en fråga till den japanska tolken, på engelska, hon förde den vidare på japanska. Mannen i fråga svarade, mycket vänligt och ingående. Och hade dessutom en liten diaolog med tolken på någon minut, varpå tolken glatt svarade mig tillbaka. Typ med "Yes, he thinks".
Där satt jag som ett frågetecken och fick bita mig i kinden för att inte explodera av skratt.
Ja, herregud.
En dag ska jag skriva en bok om mina mest dråpliga intervjuhändelser. På topp-tio kommer tex den extremt jobbiga stämningen som uppstod när Jerry Seinfeld vägrade ta på sig den norska Se och hör-reporterns medhavda lusekofta.
Det kommer att bli en storsäljare, den där boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar