Dagens outfit

Dagens tema är rosa och elefant.

Alltså, jag lever

Det här med förlossning är heavy stuff. Helt sjukt faktiskt. Det mest bisarra jag varit med om.
Fick kontakt med min urkvinna och tacklade hela grejen UTAN epidural (inte för att jag tycker att det är något att skryta med, det hoppas jag verkligen att ni har förstått vid det här laget. Förlossningsskryt är det värsta jag vet).

Det gick bara jävligt snabbt. Inget vankande i korridorerna, djupandning och sittande på pilatesbollar här inte. Och ja, det gjorde förbannat ont.
Men sen får man den där slemmiga lilla klumpen som skriker på sin mage och man inser att det faktiskt är en liten människa. Som man har odlat inne i sin mage och som nu finns på riktigt.
Och det är ju helt fantastiskt.
Det har fortfarande inte sjunkit in men jag är väldigt glad att jag har henne.
Åh, måste nästan lipa lite.

Vad som däremot inte fanns med i planen var allt jäkla elände som alltså kan inträffa EFTER förlossningen.
Utan att gå in på detaljer (ni vill inte veta, trust me) så har jag tillbringat mer tid på sjukhus den senaste veckan än jag gjort under hela mitt tidigare liv.

Lite av en total nollpoängare.
Men jag lever (tack Gud för att jag inte bor i ett u-land) och börjar må mycket bättre.
Och lillan mår finfint och det är ju det viktigaste.

Ångestdröm

Usch, ni vet när man drömmer något asjobbigt och nästan kämpar för att vakna?
Som jag, häromdagen.
Jag gick i en sjukhuskorridor, nästan klaustrofobisk med lysrör från helvetet. Jag var barfota, inkopplad på dropp i en rullbar ställning och hade bara på mig landstingets engångstrosor i nät (?) och en gammal urtvättad sjukhussärk med två strategiskt trasiga knappar.
"Tur att ingen ser mig nu", tänkte jag.
Och gick förbi ett inglasat lunchrum där en massa medpatienter satt och käkade. Alla tittade upp från sin soppa och stirrade ut mig med svartkantade ögon.

Jag gick snabbt in på närmaste toalett och tog en titt i spegeln.
Det första som slog mig var blodfläckarna över hela baksidan av särken. Kan inte ha undgått någon som sett mig.
Sedan lade jag märke till det härjade, osminkade ansiket i spegeln. Och håret, HÅRET på den stackars saten jag närstuderade.
Galet och smutsigt.

Och sedan insåg jag det allra värsta.
Det var ju ingen dröm alls.
Bara ännu en dag som inlagd på sös.

Something's gotta give

Ok, nu är det jag som lägger ner Twitter.

Länge leve lustgas

Det är allt jag kan säga just nu. Samt att livet plötsligt blev enormt mycket konstigare. Och vackrare.

Jag kunde alltså ha varit i Cannes nu

Det är faktiskt ironi på hög nivå att JAG tydligen ska få barn just under Cannes-festivalen. Jag ser liksom framför mig hur en ledsen liten krake får se sin mamma åka iväg på galej varenda födelsedag. Det är väl sånt som krattar för livslånga terapibehov...

Å andra sidan, i den här takten så hinner jag gott och väl åka ner, jobba järnet och komma hem i god tid innan det ska firas födelsedag. Om inte mitt nya hemliga vapen kan speeda upp processen lite: Hallonbladste!



Ger en alert och smidig livmoder.

För övrigt

..inser man att man börjar bli gammal när ett av namnen bakom årets F12-premiärutskick är Oliver Ingrosso.

Gammal, gammal.

Hörru bebis

Alltså, att missa deadline så här är helt enkelt inte acceptabelt.

Men åhhhhhh

Nej, man kanske skulle gå på rave eller nåt...

Otålig

Man har laddat. I nästan tio månader.
Man har blivit tjock, svullen, trött, kompromissat med sin klädstil rätt rejält ganska länge.
Försakat socialt umgänge.
Varit illamående, orolig, uppspelt, i chock och i twilight zone.

Funderat sjukt mycket.
Börjat identifiera sig mer med att vara en mama-läsare än en person som utnyttjar sitt medlemskort på Spy bar.
Låtit sig själv varva ner lite och inte tokfokusera på jobbet HELA tiden.

Och till slut kommit fram till att det ju är precis som det ska vara.

Man känner sig redo. Att förändra sitt liv. Redo att göra något helt sjukt konstigt brutalt med sin kropp.
Och nästan, nästan SE FRAM emot det.

Är det då för mycket begärt att ungen gör sin del och..kommer ut?

Kom nu, unge.

Helgarderat

Idag hade jag tiggt till mig att få jobba lite (det HÄNDER ju inget) fast jag officiellt har gått på eh, föräldraledighet (antar jag att det måste kallas, weird!).

Begav mig således till Rigoletto och spanade in Tuva Novotnys nya film "Original". Ska inte säga så mycket om den här och nu. Bara att bebisen låg blick stilla under hela filmen- i skarp kontrast till när jag var och såg "Star Trek" förra veckan. Då jäklar var det liv i luckan. Det kan ni ju dra era egna slutsatser om.

Lustigt nog befann sig ytterligare två Expressen-recensenter i lokalen. Hm...kanske bäst så, OM vattnet hade gått hade vi ju varit garderade!

I övrigt kan jag bara säga att jag tänker på mina forna kollegor på Aftonbladet. Fy fan. De bistra nedskärningstiderna är verkligen här nu och jag lider med er (och vet hur det känns att plötsligt stå utan jobb).

Alla dessa karlar

Alltså nu har jag läst om och hört ett antal intervjuer med Lill-Babs när hon återigen beklagar sig över det hemska, hemska tilltaget i "Här har du ditt liv" för hundra år sedan, då alla hennes gamla ex kom in på rad och skojsade lite.

Jag fattar bara inte exakt vari det jobbiga ligger i det här gamla tilltaget.

Visst, det är klart att det skulle kunna vara en jobbig grej att alla ens ex plötsligt befann sig i samma rum, lite som en rolig överraskning. Speciellt om man har en massa olösta konflikter med några av dem. Men så verkar inte vara fallet här. Tvärtom, Lill-Babs har ju berättat om vilken bra kontakt hon har med exen.

Hur jag än vrider och vänder på det så landar jag i skamgrejen. Är det så att hon känner sig lite slampig av åsynen av den ENORMA mängd karlar som radade upp sig? Och är inte det i så fall fruktansvärt deppigt?

Att en vuxen kvinna ska behöva känna sig lite, lite smutsig för att hon har haft ett roligt liv med mycket kärlek? Fortfarande?

Jag har funderat mycket på det här. Och kan bara säga, Lill-Babs, kom igen. Sluta säga att det där var ett av de värsta ögonblicken i ditt liv. Det hade en man ALDRIG gjort. Var stolt istället, du verkar ju egentligen vara hur cool som helst.

Att leva on the edge

I helgen var det återigen dags för den traditionsenliga kvinnohelgen. Den innehåller typ ett halvt dussin härliga kvinnor, en skärgårdstomt, massor med mat, vin, godis och mystiska myskläder. Den innehåller inte barn och karlar.

Är det då helt lämpligt att sätta sig på en liten kobbe när man rent teoretiskt kan föda NÄR SOM HELST?
Om man frågar
1) min mamma: är det tvärnej.
2) barnafadern: ytterst tveksamt.
3) kollega med koll på hur effektivt skärgårdens ENDA helikopter opererar: nej.

Men va fan. Lite kul måste man ju få ha. Och vad vore livet utan lite drama?
Så jag åkte såklart.
Och hade en superfin helg.
Är fortfarande på smällen.
Och har fått snacka med mina väninnor i timtal, utan att bli avbruten av skrikande ungar en enda gång.
Såååå värt!



Marielle, en läbbig svan. Och så Bea, som tog en nap allra längst ut på bryggan.