Alltså, jag lever

Det här med förlossning är heavy stuff. Helt sjukt faktiskt. Det mest bisarra jag varit med om.
Fick kontakt med min urkvinna och tacklade hela grejen UTAN epidural (inte för att jag tycker att det är något att skryta med, det hoppas jag verkligen att ni har förstått vid det här laget. Förlossningsskryt är det värsta jag vet).

Det gick bara jävligt snabbt. Inget vankande i korridorerna, djupandning och sittande på pilatesbollar här inte. Och ja, det gjorde förbannat ont.
Men sen får man den där slemmiga lilla klumpen som skriker på sin mage och man inser att det faktiskt är en liten människa. Som man har odlat inne i sin mage och som nu finns på riktigt.
Och det är ju helt fantastiskt.
Det har fortfarande inte sjunkit in men jag är väldigt glad att jag har henne.
Åh, måste nästan lipa lite.

Vad som däremot inte fanns med i planen var allt jäkla elände som alltså kan inträffa EFTER förlossningen.
Utan att gå in på detaljer (ni vill inte veta, trust me) så har jag tillbringat mer tid på sjukhus den senaste veckan än jag gjort under hela mitt tidigare liv.

Lite av en total nollpoängare.
Men jag lever (tack Gud för att jag inte bor i ett u-land) och börjar må mycket bättre.
Och lillan mår finfint och det är ju det viktigaste.