Man har laddat. I nästan tio månader.
Man har blivit tjock, svullen, trött, kompromissat med sin klädstil rätt rejält ganska länge.
Försakat socialt umgänge.
Varit illamående, orolig, uppspelt, i chock och i twilight zone.
Funderat sjukt mycket.
Börjat identifiera sig mer med att vara en mama-läsare än en person som utnyttjar sitt medlemskort på Spy bar.
Låtit sig själv varva ner lite och inte tokfokusera på jobbet HELA tiden.
Och till slut kommit fram till att det ju är precis som det ska vara.
Man känner sig redo. Att förändra sitt liv. Redo att göra något helt sjukt konstigt brutalt med sin kropp.
Och nästan, nästan SE FRAM emot det.
Är det då för mycket begärt att ungen gör sin del och..kommer ut?
Kom nu, unge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar