Det är läskigt att leva

Tur att det finns skyddande hjälmar!

Jag. Äta. Plast. Nu

När man är supertrött och less är det ju tur att hon är så jädra gullig.

Man vet att man blivit gammal..

..när man stöter på gamla krogragg på öppna förskolan. Och ser sådana där som man alltid såg ute förr, på dagisvisningar. He he.
Tänk, ena dagen står man där, med en ljummen drink i näven, sedan vips, är det runtvisning i snickis och kuddis som gäller...
Och vi ser alla lika förvirrade ut.

Men va fan!

NU ÄR DET JU SNART JUL!

IGEN!

VARFÖR, ÅH VARFÖR kommer detta faktum alltid som en chock för mig?
Och nyår, vad ska man göra då? Jag är fasen inte inbjuden på någon fecke.
Och alla årsbästalistor, vad ska man skriva i dem? Jag har inte hunnit kontemplera och vet ni vad? Det är inte bara årets bästa filmer som ska summeras utan hela jämrans ÅRTIONDETS (och vart fasen tog det vägen, årtiondet som innehöll ens ungdom? Va? Jag var ju 22 typ igår! Och är det inte obehagligt hur man plötsligt varit vuxen i ett helt decennium och överhuvudtaget KAN sammanfatta!)

Pust pust, djupandas.
Jag längtar fan till januari. Gråa, blanka januari då allt är kallt och lugnt och man inte behöver prestera, bara överleva.

Så fostrar du en slacker

För att inte skapa ännu en duktig flicka här i världen satsar jag stenhårt på att låta mitt barn hänga. Bara hänga- med sköna typer. Det går ganska bra tycker jag. Vad vi ser här är inte mindre än ett mycket viktigt budord som praktiseras: "Du skall aldrig kliva ur pyjamasen före lunch på helgen".



Norrland - perfekt för blivande slackers.

Jag åkte till Norrland

..och fick vara mig själv tillsammans med de fina vännerna.

På spaning efter skoterns dag.

Nya tider nya besvär

Förr om åren brukade jag störa mig på okända snubbar som liksom dök upp bakifrån och halvviskade fram "hej, tjejen, hur är läget? Vad ska du göra i kväll?". Och sedan kanske erbjöd lite skamliga förslag.

Nu för tiden brukar jag störa mig på okända snubbar som liksom dyker upp bakifrån och halvviskar fram "hej tjejen, vilka ringer du med idag? Vill du sänka dina kostnader?". Och sedan kanske erbjuda lite prisvärda förslag.

Vet faktiskt inte vilket som är värst.

Lite trött faktiskt

Äh, lite barn har väl aldrig stoppat någon.
Har jag tänkt.
Och så är det ju.

Men.
Efter fem månader med det lilla underverket så...börjar jag faktiskt bli lite trött.
Det nöter att inte sova ordentligt och att ständigt, ständigt ta hand om en liten hjälplös och krävande varelse och den lilla chock som uppstod när jag insåg att vänta nu, det här kommer ju ALDRIG att ta slut, har jag inte riktigt hämtat mig ifrån ännu.

Ville bara säga det.
Trött.

Dagens lunch

I dag ska jag äta lunch med Clarence. Ser jag verkligen fram emot. Jag minns när vi brukade luncha på Globen Star. Clarence käkade alltid något extremt köttigt med mycket sås och potatismos. En riktig byggarbetarlunch.
Får se om flytten in till city har förändrat något i hans kostvanor.
Tänk om han föreslår sushi?

Bli inte som jag

Läste i Resumé att Viggo inte rekommenderar en enda ung människa att bli journalist idag.
Kan inte annat än att hålla med.
Don't do it.
Just say no.
Deppigt men sant.

Barnfria vänner sökes

Alltså, missförstå inte nu. Alla kompisarna som har barn är såklart guld värda. Vilken jäkla skattkista att ösa kunskaper ur. Amningsproblem, matportionsstorlekar och bajskonsistenser - fantastiskt nyttigt och kul att få älta om.
Men.
Fan vad skönt det kan vara att hänga med folk som inte har barn. Och enkelt. För om sanningen ska fram så är det ju lite småjobbigt att umgås med EN liten bebbe, hur gullig och snäll den än är.
Och om den/de andra man ska äta middag/fika/ta ett glas vin med OCKSÅ har ungar blir det plötsligt så..komplicerat. Det går ju. Men det kan vara ganska utmattande och inte direkt som förr.
Ta nu i helgen. Kollade fotbollsmatch, käkade mat och drack vin med några väldigt barnfria och harmoniska, utvilade, välartikulerade människor, som satt still och kunde hålla en konversation igång utan avbrott. De var (nästan provocerande) ointresserade av att prata om/med eller gulla med mitt barn. Vi snackade inte om barn en enda gång under kvällen.
Hur trevligt som helst.
Enda oroväckande tecknet: Hon drack inget eftersom hon skulle "köra hem" sedan.
Hm...

Snabba ryck

I morgon bitti ska jag vara med i Nyhetsmorgon och snacka film.
Bara så där. 08.45.
Jikes!

Hårda tider

Det slår liksom aldrig fel. Så fort man hinner reflektera - FÅR det verkligen vara så här bra - så kabam, händer det något som sabbar stämningen.
Orkar inte gå in på detaljer.
Visar istället en bild på min gamle kollega Per. Hoppas han blir popstjärna, jag tror han och hans band är på god väg faktiskt.



Per - en manlig Annika Norlin (fast mer åt Fibes-hållet rent musikaliskt).

Bullmamman

..det är jag det.
För igår ställde jag mig och BAKADE. Kanelbullar. En jädra massa. Det var ju kanelbullens dag.
Har aldrig bakat kanelbullar tidigare men de blev faktiskt ganska goda. Och jag fick massor av idéer om hur man skulle kunna vidareutveckla bullar, typ göra dem smarrigare med mandelmassa, citron, vanilj och nötter.
MMmmmm.

Eftersom jag åt ansenliga mängder deg (DEG, mmmm) och bullar igår gick jag upp tidigt, drog en kopp kaffe, slängde ner ungen i barnvagnen och begav mig ut på rask morgonpromenad. (Det är nog det mest ätstörda jag gör). Ganska effektiv grej faktiskt.

Fast sen åt jag tre bullar till när jag kom hem.

En fläkt från gamla tider

Sitter på jobbet. Vi håller på och flyttar. Hela nöjesredaktionen har rört sig exakt tio meter och mitt lilla en-gång-i-veckan-skrivbord har fått hänga med. Mitt i kaoset ser jag plötsligt en gammal chef som är på besök. Lite oväntat men roligt. Sist vi sågs satt jag och grät i ett konferensrum i Globen. Med ett nedläggningsbesked slängt i ansiktet, och han var också lite rödgråten vill jag minnas. Nej, förresten, sist vi sågs var i ett annat konferensrum där jag fick skriva på mina avskedspapper. Jag var nog fortfarande i chocktillstånd och hade mycket svårt att tro honom när han sa betryggande ord om att det skulle gå bra för mig, att jag inte skulle oroa mig.
Han fick ju rätt får man väl säga.
Och nu sågs vi precis här. Hos "motståndarsidan". En snabb kram. En pust från svunna tider. Roliga, slitiga, fast anställda tider.

Fan vad länge sedan det känns nu.

*Harmoni*

Bebisen sover.
Katten sover.
Brasan slocknar sakta.
Det är helt svart och tyst ute.

Jag är på landet med dator och barn som enda sällskap.
Nu ska jag lägga mig mellan svala lakan med lillan tätt intill och bara lyssna på hennes andetag till jag somnar in.

Adda eller ej?

Min senaste friendrequest. Vad tror ni?

Känner mig lite skör

Vissa dagar vill man bara sitta inlindad i en filt, utan något ansvar alls, varken över ungar eller tidningssidor.
Som idag. Det känns plötsligt som ett oöverstigligt hinder att behöva informera en skådis man gillar att man måste korta i hans enkätsvar, fast han uttryckligen bett om att inte bli kortad.
Oöverstigligt säger jag.
Har fortfarande pyjamas på fast klockan snart är 15.
Äh, nu lägger jag ner och letar efter lite choklad istället.

Vuxen på riktigt

Barn, jobb, lägenhetslån- bah.
Det största tecknet på att man blivit vuxen är när man väljer bort husets vin på kran och tar ett glas dyrt ur flaska. För att unna sig. För att man vill ha något som är gott, inte bli berusad snabbt och billigt.
Det praktiserade jag i går kväll på mitt stammishak.
Ett paradigmskifte.
Exklusivitet och kvalitet, mina vänner.

Kanske passar nästa gång

Bebis är snart fyra månader, jag har börjat jobba lite smått och det mesta börjar gå på rutin igen. Blev därför ganska glad över möjligheten till fecke som öppnade sig i helgen.
Utan killen, utan bebisen. Bara jag, fri och ledig, skulle gå på maskerad, mingla, bli lagom berusad och få känna att "yeah, man, still got it"!
Iklädd min finaste grunge-mundering (det var 90-talstema) intog jag festlokalen. Kände mig tokigt laddad. Och började prata med total strangers. Det gick inget vidare. Kände direkt hur jag liksom var i fel tonart.

Som en stackare jag anföll. Han jobbade som managementkonsult. Ah, tänkte jag. Nu ska jag, en gång för alla, försöka förstå vad en "managementkonsult" faktiskt gör.
- Jag jobbar med bensinbolag, säger han.
- Åh, vilken framtidsbransch, sa jag.

Varför sa jag så? Helt onödigt. Ska jag säga förresten, som skriver om biofilm (!) i en papperstidning (!).

Lite senare, när jag slagit mig ner med några andra journalister och fått lite välbehövligt skvaller, kom en viss snubbe på tal.
- Men alltså, han är ju en riktig idiot, säger jag.
- Fast han är ganska schysst faktiskt, rent privat, säger hon, som uppenbarligen umgås med sagda snubbe.

Sen dansade jag till Spice girls, drack i snabb takt tre glas vin, blev sömnig och gick hem utan att säga hej då.

Det var nog ingen craving

Mmmm..min favoritlunch under graviditeten. "Lyxig räksmörgås" från Daglivs.
Arbetade upp ett fint, dyrt och kaloritungt beroende.
Räkmacka, vilken ljuvlig uppfinning, en perfekt skapelse. Majo och vitt bröd, fina grejer. Om man är gravid.
Fast nu vill jag ju fortfarande käka "Lyxig räksmörgås" minst en gång i veckan. Minst.

Hur ska jag kunna motivera det för mig själv?
Amning?
Ja, fan, det funkar.

Så ni vet

Ja, jag vet inte om ni kommer ihåg vad ni gjorde för EXAKT ett år sedan.
Själv blev jag gravid.

Ny nivå av stolthet

Alltså, när folk berömmer ens barn. Det är liksom något helt nytt som händer i en då. En nivå av mullrande glädje som man innan inte visste fanns där inne.

Och jag kan säga att när The Kjell Bergqvist stannar upp, kommer fram och gullar med ens bebis och sedan- efter intervjun- önskar en "lycka till med Matilda", är man ju redo att dö.

Note to self: Recensera INTE "Bröllopsfotografen", du är fett jävig!.

Nära-bikramupplevelse

Igår tog jag mig i kragen efter ungefär ett års total avhållsamhet från allt vad muskelbyggande och fettförbränning heter. Herregud, vad är poängen med att träna när man ÄNDÅ kommer att bli fet, liksom.
Men nu, såhär tre månader efter leverans, var det dags.
Så jag hakade på några vänner till en fuktig källare i Vasastan. Bikramyoga, tydligen sjukt effektivt.

Det handlar alltså om att utföra dynamisk yoga i extrem värme. I salen är det nämligen 40 grader varmt.
Fyrtio grader.
Rätt varmt faktiskt. Minns när jag var på semester i Kroatien för några år sedan. Det var 32 grader en dag. Då kunde jag knappt röra mig.

Nu stod jag där, iklädd i princip bara bikini (allvarligt, bara att se sig själv halvnaken, ur alla vinklar i en spegelbeklädd, lysrörsupplyst sal, full av supersmala jäkla yogis är egentligen tillräckligt motiverande att sluta äta för evigt) och försökte andas. Och förstå den energiska, väldigt påklädda, ledarens glada tillrop. Jag såg ju att hon rörde på munnen och hörde ljud men kunde inte göra det begripligt. Allt var bara ludd. Och svett. Mycket svett. Det kändes som att jag tagit en dusch, så blöt var jag. Alla andra också. En intensivt djupandande man framför mig hade bar överkropp och svettpärlorna dansade över hans rygg i takt med att värmevågorna vällde över oss. Jag försökte böja min rygg bakåt, samtidigt som jag drog in magen, spände rumpan och försökte undvika att svimma.

"Bara 89 minuter kvar", muntrade jag upp mig själv med och tog en klunk av mitt nästan helt uppvarmda vatten.
Jag kan inte beskriva vad som hände sedan, det är höljt i ångdimma. Jag vet bara att jag ska dit igen nästa söndag, till fuktkällaren, och jag är rädd.

Inte bara Kim

Nämen, jag och Persbrandt fick plötsligt något gemensamt! Våra barn har ju samma namn!
Hans lilla nye son heter visst Åke Lo. Och vad heter min lilla tjej om inte..Åke Lo..nä, skoja. Men Matilda Lo heter hon.

Tänk om Åke och hon blir ihop när de blir stora. Lo och Lo. Vilket par.
Och vilka roliga släktkalas det skulle kunna bli.

Nya City

Känns ungefär som gamla City, kanske lite fräschare. Helt ok läsning. Men inte utan besk eftersmak. Herregud, tänk om Punkt SE hade behandlats på samma sätt, jesus vad arg jag hade varit. Shit, kom precis på att jag ju jobbat på City! Ha, det hade jag visst förträngt. Minns det knappt iofs. Mådde mest illa och var osocial. En dålig tid.


Ingen revolution

Man vet att det är höst

..när man åter börjar läsa resume.se och dagensmedia.se det första man gör på morgonen.
..när man börjar planera sitt nya sportiga liv. (På söndag ska här bikramyogas).
..när den där krispiga känslan i luften gör att man plötsligt knäpper koftan trots att det är soligt.
..när man planterat nya blommor i balkonglådan eftersom man slutligen givit upp hoppet om de där stackarna som kroknade redan i slutet av juni.
..när man försöker boka in lite dejter med kompisarna och det inte verkar kunna bli nåt förrän i mitten av september. Kanske.
..när man tänker "men oj, vad fort det här året går, rasande snabbt faktiskt".
..när det redan nu planeras för var och hur det ska firas jul.

Jag är så cool

Jag har börjat spela innebandy i ett lag.
Eller, rent tekniskt så har jag inte kommit igång ännu.
Det finns inte något lag heller.
Men konstigt nog har jag en innebandynerv djupt där inne, som vill svettas i grupp, skrika uppmuntrande till lagkamrater och okvädninsgord till domaren.

Jag vill tydligen inget hellre än att få bära min klubba med stolthet, dra på mig shorts och t-shirt och tillbringa tid i en sporthall.

Fattar inget på ett logiskt plan. Försöker analysera men kommer ingen vart. Är det 30-årskris? Föda barn-kris? Allmän kris?

Grejen är att jag och Malin på jobbet har snackat om att dra ihop lite sköna brudar ganska länge.
Undrar om det är ht09 det händer?
(Vill du vara med så kontakta mig på fejan vetja!)

Nu kör vi

Så där ja, nu lägger vi den här sommaren till handlingarna tycker jag. Dags att kavla upp ärmarna igen. Komma igång med livet.
(Ja, jag känner mig verkligen så här äckligt taggad!)

Det här kan faktiskt bli en av de bästa höstarna ever. Känner mig så lycklig och priviligerad som får ha ett så roligt jobb och ta hand om en sån fin liten bebis. Kommer bli kanon det här. Om jag inte får svinpesten förstås.
Det skulle ju kunna lägga sordin på stämningen.

Sommarstängt

Fan vad jag hatar alla butiker och krogar som sommarstänger.
Bor vi inte i en storstad, eller?

Men just nu är jag inte bättre själv. Trots att det borde vara full fart så tror jag att det är läge att trappa ner ett tag. Så att säga, ladda batterierna. Hänga med min bebis och sånt.
Så ha det fint nu allihopa så ses vi här när det börjar mörkna igen.

Men jag då?

Hmm..undrar hur Madonna tar det här med sin generationskamrat Jackos död och begravning?
Det måste ju vara som att se sin egen.
Väl?

Vilken kille

Det syns knappt men till höger på bilden står en av de hetaste snubbarna just nu. Gustaf Hammarsten. Mannen med den roligaste karriärutvecklingen i landet. Sist jag såg honom var i ett kostymdrama på Stadsteatern. Igår kväll hade han galet sex med Sacha Baron Cohen. (Ok, inte på riktigt men ändå).

Greppvänligt?

Vet inte om detta är helt normalt men lillan kommer i alla fall bli en hejare på att klättra i träd.

Känner mig löjligt uppspelt

Men kan det verkligen bli lika kul som sist?

Somrar jag minns

Nu, NU är det sommar. Det är just precis det här. All svett, sol, asfalten som kokar, rödbrända kroppar i rålis.
Måste stanna upp och komma ihåg att ta in.

Minns sommaren 2002. Då jag var så skamlöst ung och började varje dag med att gå hem och lägga mig, typ. Cyklade och badade, dansade och snurrade runt.

Sommaren 2005 var något helt annat, så fruktansvärt olycklig, ensam, smal och satt mest på en buss mellan Malmö och Trelleborg. Av alla ställen.

2007- sönderjobbad och första riktiga, betalda semestern. Regn, regn och tre säsonger av Lost på en vecka.

2008. Konstigt ledig, planlös och ångestfyllt. Nydumpad av jobbet och extremt oviss framtid.

Och så nu då. Jämfört med förra året är allt annorlunda. ALLT.
Precis som det ska vara.

Barnkräks OCH dagens

Slog till och gick på galej i helgen. Utan bebis. I flera timmar. Kom hem, lite lagom på sniskan strax innan midnatt och var så glad och älskade sommaren, min familj och livet självt.

Det GÅR faktiskt att ha ett liv, trots allt. Så kom an, bjud ut mig på rosé i gröngräset. Jag kommer, jag lovar.


Sjukt snygga värdinnor.


Icke-dömande bebis.

Luke säger som det är

Jag träffar Luke Perry lite oväntat. Passar naturligtvis på att fråga hur hans nya film, svenska "Äntligen midsommar" är.

Luke tittar lite pillemariskt på mig, småler och säger till slut: Ärligt talat Miranda, den är inge vidare.

Ok, säger jag och skriver en mental note ("två getingar max") till mig själv inför kommande pressvisning.

Tänker tacka för mig och gå då Luke plötsligt frågar om jag inte ska hänga på till hans trailer. Han ler sådär pillemariskt igen.

- Eh, nej tack, säger jag försiktigt och tänker på mitt lilla barn därhemma.

- Aha, du kanske var mer en Brandon-tjej då, säger Luke melankoliskt och går.

Sedan hookar jag upp med Britney Spears som råkar sitta precis bredvid. Försöker få en kommentar om hennes nya kille*.


(*Ok, ovanstående har bara inträffat i mitt huvud under den korta stund jag fick sova i natt. Ganska medioker dröm på det hela taget. Men jag är ändå imponerad över att jag är så jobbfokuserad när jag sover. Och att mitt undermedvetna skojar så roligt med mig själv; "en Brandon-tjej", ha ha, det var ju kul sagt av Luke ju, såhär 15 år senare liksom).

Dagens visdomsord

Det är Emma som säger det. Orden som ganska perfekt ringar in "hur det känns att bli mamma" (en fråga jag fått ganska ofta på sistone). För precis så kände jag när jag tittade på lillan när jag fick henne på BB.

"Jag vet inte vem du är men jag ska göra allt jag kan för att försvara dig".

Och så känns det fortfarande. More or less.

Sista turen till Sös?

Japp, idag är det återigen dags att stuva in unge, kille och mig själv, och allt bohag som det kräver, i bilen och dra iväg till Södersjukhuset. Igen. Jag menar, det finns ju fortfarande en handfull människor där som INTE har sett mitt underliv up front, så det är ju bara att köra på.

Fast livet går ju vidare

Livet tar faktiskt inte slut för att man får barn. Det blir bara lite annorlunda. Visst, ibland får man välja bort lite, det fattar jag nu efter en månad av moderskap. Men vissa saker förblir desamma. Som måndagsträff på Tranan. Tack och lov.



Lite vin i en källare- allt jag begär.

Nu kom skatteåterbäringen

Alltså inte den där (skrattretande lilla) summan från Skatteverket. Jag snackar barnbidrag! Helt oväntat! Fatta att barnbidraget är 1050 spänn nu för tiden. Mycket eller lite, ingen aning men he he, det räcker ju till ett par finfina sommarskor till mami, det är ett som är säkert...

Åh nej jag har blivit en sån!

Jo, en sån där jobbig jäkel som propagerar för barnlösa vänner om att de måste skaffa barn. Nu helst.
När hände det? Jag hatar ju såna typer?

När slutar vi att satsa?

Det här med att få barn öppnar onekligen upp nya intresseområden. Förutom att jag numera med stor entusiasm diskuterar bajskonsistens och amningstekniker så har jag också insett att hela fältet barn/ungdomar har blivit spännande på ett helt nytt sätt.

En sak som har slagit mig under både graviditet och nu, efter födseln, är den enorma barnapparat som finns i samhället.

Mvc, dit jag gick och träffade en fantastisk barnmorska i snitt två gången i månaden under nio månader och dessutom gick på föräldrakurs i två delar, var gratis och grymt bra.

Bvc, dit jag går nu nästan en gång i veckan är också gratis och känns mycket förtroendeingivande.

Förlossning och efterföljande vård var också full av fantastisk personal som var rörande engagerade i mig och mitt barn. Gratis.

Besök på amningshjälpen och alla efterkontroller (många!) också gratis och extremt noga.

Alltså: Så länge barnen är små, typ nyfödda och upp till ca 5 års ålder så har samhället lagt extrema resurser på kidsen. Sett till att de föds på ett säkert sätt, att de får käk utan att mamma har för ont, att de är hälsosamma och vaccinerade.

Mycket bra och fint alltihop. Och som sagt, jag är närmast rörd över hur många fina människor det finns inom vården.
Men. Sedan slutar vi (samhället/vi medborgare) att bry sig verkar det som. Läste Belinda Olssons smarta krönika idag och fick genast mer vatten på den här kvarnen, som jag funderat på ett tag.

Vart tar alla dessa superengagerade föräldrar (de som har så jädra mycket åsikter om smärtlindring/amning/dagispedagogik) vägen när barnen blir lite, lite större? Varför finns plötsligt inga nattvandrare, fritidsgårdar eller andra resurser inom skola, barnpsykiatri etc så fort ungarna kan gå och stå själva? Ska de klara sig själva när de är typ 9? 11? Har vi curlat så mycket att vi inte orkar mer då?

Det är sånt jag funderar på här i regnet i väntan på att bli en riktig lattemamma.

Ja, det ÄR upprörande

Att nästan 10 % la sin röst på antingen piraterna eller sd är faktiskt ingenting annat än sjukt deppigt.

En plötslig doft av 1800-tal

He he. Eftersom jag inte är gift och lillan därmed är avlad i synd är det tydligen inte helt givet att det är min kille som är pappan. Inte enligt dagens byråkrati iaf. He he. Jag måste alltså gå till stadsdelsnämnden och INTYGA att det är han som faktiskt är den lilla bastardens upphovsman.

Innan dess är jag ensam vårdnadshavare (he he, makten gör mig rusig, kanske drar på det lite..).

Hade vi varit gifta hade det däremot inte rått något som helst tvivel om vem som innehar faderskapet.
Fräscht, inte sant?

Bra reklam?

Som innehavare av en postgravid kropp tar jag fan illa upp av gina tricot-reklamen. Gissa var jag INTE tänker köpa årets bikini..

Läget just nu

Gör: Svettas. Det blir så när det är varmt och man har en liten bebis konstant klistrad mot kroppen.
Tittar på: Mina fina mors dag-presenter. He he, totalt surrealistiskt att vara på mottagarsidan men kul!
Planerar för: Kvällens träff på Tranan. Ska bli mkt spännande att se om bebis tycker det är ok om morsan drar iväg själv ett par timmar.
Inom kort: Promenad med barnvagn. Känns fortfarande lite spännande.
Fasar för: Att säsong 5 av The Wire går så rasande snabbt. Snart är det slut - vad ska jag göra då?

Dagens outfit

Dagens tema är rosa och elefant.

Alltså, jag lever

Det här med förlossning är heavy stuff. Helt sjukt faktiskt. Det mest bisarra jag varit med om.
Fick kontakt med min urkvinna och tacklade hela grejen UTAN epidural (inte för att jag tycker att det är något att skryta med, det hoppas jag verkligen att ni har förstått vid det här laget. Förlossningsskryt är det värsta jag vet).

Det gick bara jävligt snabbt. Inget vankande i korridorerna, djupandning och sittande på pilatesbollar här inte. Och ja, det gjorde förbannat ont.
Men sen får man den där slemmiga lilla klumpen som skriker på sin mage och man inser att det faktiskt är en liten människa. Som man har odlat inne i sin mage och som nu finns på riktigt.
Och det är ju helt fantastiskt.
Det har fortfarande inte sjunkit in men jag är väldigt glad att jag har henne.
Åh, måste nästan lipa lite.

Vad som däremot inte fanns med i planen var allt jäkla elände som alltså kan inträffa EFTER förlossningen.
Utan att gå in på detaljer (ni vill inte veta, trust me) så har jag tillbringat mer tid på sjukhus den senaste veckan än jag gjort under hela mitt tidigare liv.

Lite av en total nollpoängare.
Men jag lever (tack Gud för att jag inte bor i ett u-land) och börjar må mycket bättre.
Och lillan mår finfint och det är ju det viktigaste.

Ångestdröm

Usch, ni vet när man drömmer något asjobbigt och nästan kämpar för att vakna?
Som jag, häromdagen.
Jag gick i en sjukhuskorridor, nästan klaustrofobisk med lysrör från helvetet. Jag var barfota, inkopplad på dropp i en rullbar ställning och hade bara på mig landstingets engångstrosor i nät (?) och en gammal urtvättad sjukhussärk med två strategiskt trasiga knappar.
"Tur att ingen ser mig nu", tänkte jag.
Och gick förbi ett inglasat lunchrum där en massa medpatienter satt och käkade. Alla tittade upp från sin soppa och stirrade ut mig med svartkantade ögon.

Jag gick snabbt in på närmaste toalett och tog en titt i spegeln.
Det första som slog mig var blodfläckarna över hela baksidan av särken. Kan inte ha undgått någon som sett mig.
Sedan lade jag märke till det härjade, osminkade ansiket i spegeln. Och håret, HÅRET på den stackars saten jag närstuderade.
Galet och smutsigt.

Och sedan insåg jag det allra värsta.
Det var ju ingen dröm alls.
Bara ännu en dag som inlagd på sös.

Something's gotta give

Ok, nu är det jag som lägger ner Twitter.

Länge leve lustgas

Det är allt jag kan säga just nu. Samt att livet plötsligt blev enormt mycket konstigare. Och vackrare.

Jag kunde alltså ha varit i Cannes nu

Det är faktiskt ironi på hög nivå att JAG tydligen ska få barn just under Cannes-festivalen. Jag ser liksom framför mig hur en ledsen liten krake får se sin mamma åka iväg på galej varenda födelsedag. Det är väl sånt som krattar för livslånga terapibehov...

Å andra sidan, i den här takten så hinner jag gott och väl åka ner, jobba järnet och komma hem i god tid innan det ska firas födelsedag. Om inte mitt nya hemliga vapen kan speeda upp processen lite: Hallonbladste!



Ger en alert och smidig livmoder.

För övrigt

..inser man att man börjar bli gammal när ett av namnen bakom årets F12-premiärutskick är Oliver Ingrosso.

Gammal, gammal.

Hörru bebis

Alltså, att missa deadline så här är helt enkelt inte acceptabelt.

Men åhhhhhh

Nej, man kanske skulle gå på rave eller nåt...

Otålig

Man har laddat. I nästan tio månader.
Man har blivit tjock, svullen, trött, kompromissat med sin klädstil rätt rejält ganska länge.
Försakat socialt umgänge.
Varit illamående, orolig, uppspelt, i chock och i twilight zone.

Funderat sjukt mycket.
Börjat identifiera sig mer med att vara en mama-läsare än en person som utnyttjar sitt medlemskort på Spy bar.
Låtit sig själv varva ner lite och inte tokfokusera på jobbet HELA tiden.

Och till slut kommit fram till att det ju är precis som det ska vara.

Man känner sig redo. Att förändra sitt liv. Redo att göra något helt sjukt konstigt brutalt med sin kropp.
Och nästan, nästan SE FRAM emot det.

Är det då för mycket begärt att ungen gör sin del och..kommer ut?

Kom nu, unge.

Helgarderat

Idag hade jag tiggt till mig att få jobba lite (det HÄNDER ju inget) fast jag officiellt har gått på eh, föräldraledighet (antar jag att det måste kallas, weird!).

Begav mig således till Rigoletto och spanade in Tuva Novotnys nya film "Original". Ska inte säga så mycket om den här och nu. Bara att bebisen låg blick stilla under hela filmen- i skarp kontrast till när jag var och såg "Star Trek" förra veckan. Då jäklar var det liv i luckan. Det kan ni ju dra era egna slutsatser om.

Lustigt nog befann sig ytterligare två Expressen-recensenter i lokalen. Hm...kanske bäst så, OM vattnet hade gått hade vi ju varit garderade!

I övrigt kan jag bara säga att jag tänker på mina forna kollegor på Aftonbladet. Fy fan. De bistra nedskärningstiderna är verkligen här nu och jag lider med er (och vet hur det känns att plötsligt stå utan jobb).

Alla dessa karlar

Alltså nu har jag läst om och hört ett antal intervjuer med Lill-Babs när hon återigen beklagar sig över det hemska, hemska tilltaget i "Här har du ditt liv" för hundra år sedan, då alla hennes gamla ex kom in på rad och skojsade lite.

Jag fattar bara inte exakt vari det jobbiga ligger i det här gamla tilltaget.

Visst, det är klart att det skulle kunna vara en jobbig grej att alla ens ex plötsligt befann sig i samma rum, lite som en rolig överraskning. Speciellt om man har en massa olösta konflikter med några av dem. Men så verkar inte vara fallet här. Tvärtom, Lill-Babs har ju berättat om vilken bra kontakt hon har med exen.

Hur jag än vrider och vänder på det så landar jag i skamgrejen. Är det så att hon känner sig lite slampig av åsynen av den ENORMA mängd karlar som radade upp sig? Och är inte det i så fall fruktansvärt deppigt?

Att en vuxen kvinna ska behöva känna sig lite, lite smutsig för att hon har haft ett roligt liv med mycket kärlek? Fortfarande?

Jag har funderat mycket på det här. Och kan bara säga, Lill-Babs, kom igen. Sluta säga att det där var ett av de värsta ögonblicken i ditt liv. Det hade en man ALDRIG gjort. Var stolt istället, du verkar ju egentligen vara hur cool som helst.

Att leva on the edge

I helgen var det återigen dags för den traditionsenliga kvinnohelgen. Den innehåller typ ett halvt dussin härliga kvinnor, en skärgårdstomt, massor med mat, vin, godis och mystiska myskläder. Den innehåller inte barn och karlar.

Är det då helt lämpligt att sätta sig på en liten kobbe när man rent teoretiskt kan föda NÄR SOM HELST?
Om man frågar
1) min mamma: är det tvärnej.
2) barnafadern: ytterst tveksamt.
3) kollega med koll på hur effektivt skärgårdens ENDA helikopter opererar: nej.

Men va fan. Lite kul måste man ju få ha. Och vad vore livet utan lite drama?
Så jag åkte såklart.
Och hade en superfin helg.
Är fortfarande på smällen.
Och har fått snacka med mina väninnor i timtal, utan att bli avbruten av skrikande ungar en enda gång.
Såååå värt!



Marielle, en läbbig svan. Och så Bea, som tog en nap allra längst ut på bryggan.

Dagens "visste du att"

Det går åt massor av kalorier att föda barn - 500 kalorier i timmen.


Strålande!

Klädhög nr 3

Första gången det fanns karlkläder i min tvättkorg var faktiskt enormt spännande. Bland mina trosor och blommiga toppar fanns plötsligt ett par stora strumpor och kanske en skjorta. Det var så himla... exotiskt. Att tvätta de där första kallingarna var lite av ett event.

Riktigt samma upprymdhet inför killens smutstvätt är svår att uppbåda idag. Men nu har det helt plötsligt tillkommit ännu en, ska vi säga, dimension, i tvätthögen.

Minikläderna.

För igår när jag sorterade tvätten var det dels min hög. Dels killens hög. OCH SÅ: Krabatens hög! Tänk, den är inte ens här ännu, men har ändå redan tagit plats i vår vardag.

Hur gulligt var inte det, att vika ihop små, små minikläder (som alltså tvättas för att bli lite extra mjuka inför att de ska börja användas). Jo, det var sjukt gulligt.



(Ursäkta men nu måste jag grina lite)

Tack mamma, för peppen

- Jo men det GÖR skitont att föda, så är det bara.

Ok men dåså.
Skönt det där, med visdomsord från den äldre generationen.

Det var ju SÅ HÄR det brukade gå till

Jädrar vilken helg! Ute i fredags och träffade några fina gamla kollegor på Pet Sounds. Det blev både middag och drinkar*1 och öl *2 och taxi hem sent*3. Och en massa skvaller såklart. Har sagt det förr och säger det igen: Det finns inga som det är roligare att snacka skit med som andra journalister. De vet liksom instinktivt vad man vill höra, om vem och exakt hur detaljerat det kan bli.

Och sedan, i lördags, blev den sociala kvoten helt galet överfylld då jag drog på mig en klänning*4 och höga klackar*5 och stack iväg på 30-årsfecke hos Cissan. Det blev ju ett hejdundrande firande med bellinis*6, god mat, ölhävartävling*7, singstar och jag vet inte allt. Kom hem supersent*8 och däckade på soffan.

Var ganska trött i går faktiskt och sov till jättesent*9 och var superseg*10 hela dagen.

Ah, det ljuva livet.


(*1- alkoholfritt, *2-alkoholfritt, *3-23.30)
(*4-tältliknande, *5-i ca 5 minuter, *6- alkoholfritt, *7-jag fick titta på, *8-00.30!!!,*9-säkert 09.00, *10-alltså ej bakis, bara vanligt gravidtrött.)

Rullar fram som en fet anka

Var hos barnmorskan igen i morse. Började nästan grina när jag hoppade upp på vågen. Övervägde att ljuga för henne men insåg till slut det orimliga i det upplägget.

Jag väger alltså MYCKET. Bara två kilo mindre än min kille. Inte en bra känsla- trust me.

Firade denna insikt med att köpa en muffins på 7-eleven, som jag hetsåt under stor ångest.

Alltså, jag tror att bebisen måste komma snart, annars kommer jag att utveckla någon konstig slags ätstörning.

Snart får den komma

Idag slog jag till. För första gången har jag KÖPT något till lille krabaten. Det blev faktiskt både en begagnad bilbarnstol och en slags gosig filtliknande grej som man kan ha med sig och använda som liggunderlag när man ska byta blöjor.
Shit, jag har ju aldrig bytt en blöja i hela mitt liv!

I morgon är det andra och sista delen av föräldrakursen, så om inte annat kanske man får lära sig då....

En riktigt fet tång

Var på föräldrautbildning igår. Det låter ju så bra, en utbildning i hur man ska ta hand om sin lilla krabat. Fast riktigt så bra är det så klart inte. Det handlar bara om själva förlossningen och lite om typ amning och sånt.
Vad man ska göra när man plötsligt har en skrikande 5-åring eller en finnig tonåring som vill att man ska köpa ut får man tydligen klura ut helt på egen hand.

Hur sjukt är det inte att det krävs en enorm utbildning för att få köra bil men barn- det förväntas man fixa bara så där.

I alla fall så satt vi där, ett tiotal par varav hälften hade bisarrt stora magar och kollade in sugklockor, tänger och en modell av ett bäcken, där barnmorskan visade hur lilla bebisen roterar sig ut.

Sen fick vi se en film om hur det går till på förlossningen. En fin liten film. Inget blod, inget kräks, knappt några skrik. Alla gick bara runt i myskläder och guppade på pilatesbollar och kramades. Ibland tog några av kvinnorna lite, lite lustgas, samtidigt som de log ljuvt mot sina män. Det var också mycket snack om urkrafter och "en nyfikenhet på att möta smärtan".

Hm...jag vill se directors cut på den där filmen...eller förresten, det kanske är bättre så här.
Ignorance is bliss.

Nu blev jag rädd på riktigt

Titta noga på den här bilden. Det är alltså the three amigos här som ska rädda oss.

Det är synd om mig

En gång varje år brukar jag få migrän. Det brukar hålla i sig i ungefär två dagar. Minns för två år sedan då eländet slog till samtidigt som jag var ute på jobb - undersökte hur det var att ha en personal shopper i Sickla. Det provades kläder och det fotades. Och sedan skulle det skrivas text och fort skulle det gå.

Jo, det var ganska jobbigt. Men undrar om det inte är värre nu, när jag parar ihop det med domnade fingrar, tio kilos övervikt och sömnproblem (=graviditetseffekter, tjoho). Och jobb som måste utföras. Typ NU.

Det finns tydligen migränmedicin men det är inte kosher när man har en liten rackare i kaggen. Så här sitter jag och festar loss på alvedon (bah!) och hoppas att årets omgång går över snart. Åh, skjut mig någon.

Kan folk inte bara slappna av?

Åh nej, inser att de där duktiga tjejerna man alltid råkar på och instinktivt ryggar för, aldrig taggar ner och försvinner. Tvärtom. Om man stört sig på daggfriska, pinnsmala, välmatchade brudar med högsta betyg i ALLT, som aldrig kan slappna av tidigare så trappas hetsen bara upp nu har jag märkt. "Nu" som i graviditetsläge då.

Inget verkar trigga igång duktighetskomplexet som just graviditet och, framförallt, själva födandet.
Är faktiskt lite chockad.
Folk vill alltså INTE föda med bedövning. Eller, snarare, vissa verkar delta i en slags tävling där det handlar om att lida så mycket som möjligt. Och typ bita ihop stoiskt.

Läste senast i morse i City om ett gäng höggravida som uttryckte sig i termer av "det ökar chansen till en naturlig förlossning".

Observera det lilla obehagliga ordet "naturlig" här.

Man vill ju inte vara onaturlig. Eller? Allra mest provocerad blir jag av de som vill föda HEMMA! But why? "Jo men så har kvinnor gjort i alla tider, yada yada". Eh, jo och kvinnor har också DÖTT i barnsäng i alla tider.

Men nu, när det finns epidural och modern sjukvård så ska man inte ta emot det! Om man ska vara riktigt jäkla duktig alltså. Som att tacka nej till antibiotika om man får lunginflammation. "Nähe du, det här fixar min kropp själv. Det har folk klarat i alla tider"

Tagga the fuck down, sisters, säger jag.

Tecken på att man har lite för mycket tid#1

Man tittar på Efter 10 med Malou.

Alltid ska man straffas

Med tanke på att jag inte har druckit alkohol de senaste åtta månaderna så borde jag ju vara sjukt sharp vid det här laget. Min hjärna borde ju ha uppgraderats. Eller åtminstone återställts. De där gamla, ruttna, bakisluktande hjärncellerna måste ju ha peelats bort och lämnat plats för pigga och fräscha små gråa rackare.

Varför går det då seeegare än någonsin att tänka, formulera ord i skrift (mycket tråkig effekt eftersom det typ är det jag gör for a living) och framförallt- att liksom komma till skott. Här offrar man en STOR del av sin livsstil och vad får man? En fördel? Knappast. Man får en hjärna full av smet.

Just do it- en härlig slogan som brukade beteckna mig. Väldigt avlägset. Väldigt.

Det är fan inte rättvist.

Fokus och krystning

Inom förlossningsvärlden snackas det mycket om "målbilder". Jag är inte så värst insatt än så länge men jag antar att det är en inre vision man ska ha och hämta kraft ur när det är som jävligast.

Jag har i alla fall min målbild klar för mig: Att jag sitter på Tranans uteservering i sommar, med ett glas champagne (eller en flaska) i näven. Omringad av nära och kära och med lille krabaten sovandes i (den svindyra) vagnen bredvid. Bara att fokusera och krysta på det.

För övrigt tycker jag det är skönt att mina bloggvänner outar sin twitter-ambivalens. Jag fattar inget heller.

Närå, jag har inga cravings

13.30 tog jag fram den här chokladpuddingen och den mörka chokladkakan. 13.35 var det slut.

Tack och förlåt

Ni får ursäkta bröstmjölksaromen som kommer att vila över Mirres blogg framöver. Det börjar ju liksom närma sig. Dagen B- som i bebbe. Helt galet, fattar inte hur det kunde gå så fort...

Men idag hos barnmorskan konstaterades det att krabaten lagt sig till rätta. Med huvudet, ja, ni hajar ungefär var.

Den kan visserligen vända sig några gånger till fram till det verkligen är dags att komma ut. Men ändå. Där ligger den nu, UPP OCH NER. Och sprattlar. Vilket märkligt sätt att ladda för livet, liksom.

Att vi alla har gjort det.
Varenda en på bussen har varit en kletig, blålila 3-kilosklump som skruvat ut sig genom sin mammas privata delar. Inte konstigt att man skriker när man föds.

Det är sånt jag funderar på mest nu för tiden.

Bare with me.

Jag = copycat

Jag snodde den här listan rakt av från Sara (fast jag har satt in egna svar alltså). Och hon hade visst snott den i sin tur. Typiskt media.

DAGENS VILL HA: Arbetsmoral.
DAGENS KLÄDSEL: Ett par ganska fula mamma-jeans, min killes kofta, stoor t-shirt.
DAGENS SMINK: Som vanligt: mascara, ögonpenna och lite rouge.
DAGENS FRISYR: En katastrof. Har inte orkat plattånga ordentligt.
DAGENS HÄNDELSE: Dokumentärfilm på Rio, spännande snicksnack med Karro från bladet. Sen indisk lunch med Emma och Anna e. Love the frilansliv.
DAGENS LÅT: Den där nya med Salem al Fakir. GÅR inte att undvika.
DAGENS PLANER: Åka till mormor en sväng. Eh, jobba kanske?
DAGENS SAKNAD: Min kondition.
DAGENS DUMMASTE: Akut trötthet. Och intolerans mot folk jag inte riktigt orkar med att vara trevlig mot. Skärpning.
DAGENS SJUKA: Anar jag en svag rodnad i halsen?
DAGENS DROG: Kaffe i så fall. Den enda drog jag har kvar. (Sara detta svarade du med- är du också på smällen?)
DAGENS KÖP: En flaska Ramlösa. Utan smak. Man har ju läst "Hemlige kocken".
DAGENS GODIS: Mörk choklad.
DAGENS HUMÖR: Ofokuserad. Kommer att straffa sig snart.
DAGENS ORD: "Passa på och sov nu. Medan du kan".

Lägg ut-paniken ÄR rolig

Den som väntar på något gott.
Jag har äntligen skrattat åt P3-humor!
Det måste vara tio år sedan sist. Men faktum är att Pang Prego är ganska kul. Det kanske har varit kul hela tiden men jag har aldrig orkat lyssna tidigare. De där skrikskånska rösterna har liksom effektivt förhindrat all form av engagemang.

Men om man bara pallar med (ta ett djupt andetag och dyk in) så är det alltså kul. Roligt. Jag har skrattat högt flera gånger.
Idag skämtade de, på ett väldigt lyckat sätt, om Bo Holmströms "lägg ut"-panik. Journalisthumor. Sånt går man ju igång på.

Å andra sidan har jag de senaste veckorna aktivt valt att titta på Beck på söndagarna.
Så omdömet är kanske inte på topp.

Heja Agnes

Nu måste vi sätta stopp för den här operahysterin.

Nä nu räcker det

Men nu har man ju kämpat sig igenom hela jämrans mörka halvåret och höstslask och vinterslask och förkylningar, influensa, konstig magsjuka och stickiga långkallingar och köld och snor.

Kom igen nu, lite hopp för fan.

Inte MER snö.

Var lite försiktigt på väg ut ur mitt ide men det tog ju tvärstopp. Det var bara att ta svängdörren tillbaka in i dvalan.

Fy.

Ge mig en krokus snart- annars vet jag inte vad jag gör.

Dags att omvärdera?

I går såg jag en stackars kvinna med barnvagn på bussen. Hon var gravid (eller bara tjock, det var lite svårt att avgöra) och balanserade matkassar och en skrikig unge.

Som vanligt när jag ser kvinnor med gravida magar och/eller barnvagnar var min första tanke: Stackars jäkla looser.

Utsliten, otrendiga kläder som bara signalerar: Jag har slutat bry mig för lääänge sen, osminkad och grå, jävligt trött, diskriminerad på arbetsmarknaden, förmodligen bedragen av sin man som så klart hellre ligger med en yngre, gladare, hetare brud än den här stackars mjölkkossan.

Sedan kände jag hur den lille rackarn i min egen kagge sparkade till.
Och insåg att jag nog har lite att jobba på, mentalt.

Dagens god gärning

Idag har jag varit snäll mot en student.
Håller nämligen på att sälja av gammal studentlitteratur (nä, man kommer ALDRIG att öppna de där böckerna igen, lika bra att de slutar samla damm och gör lite nytta på annat håll) och hade en spekulant på två böcker.

Vi stämde träff. Hon skulle egentligen pynta 100 spänn för två. Men så fick hon båda för 50.

Hon pluggade ju Medie-och kommunikationsvetenskap, stackarn.
Många dyra CSN-kronor till absolut ingen nytta.
Det sa jag inte. Jag bara gick med på hennes skamlösa prutande och log.

Att få kontakt med sin bebis

Insåg plötsligt (inte minst av inläggen här på bloggen på senare tid) att jag är så full av hat, stress och vilande ångest.
Det KAN ju inte vara nyttigt. Speciellt när man har en stackars liten krake i kaggen, som ju är en del av mig och alltså även av mina sinnesstämningar och känslor. (Gissar jag alltså men det verkar väl logiskt?)

Så hur lockad jag än blir att fortsätta studentdiskussionen nedan så avstår jag, tar ett djupt andetag och rensar ut.

Var nämligen på gravid-yoga igår. Ha ha, jo det är sant. Det var nog rekord i flummighet även för mig, som ändå inte bangar företeelser som att 1, besöka medium 2, hypnotisera mig för att se tidigare liv 3, läsa horoskop noga varje månad.

Detta var på en HELT annan nivå.

Vi började med en slags bön/mantra. På allvar. Sen smekte vi oss på magen och gjorde rörelser som liksom skulle "krama bebisen", på insidan. Vi andades in kärlek och kraft med näsan och andades ut stress och "allt som du och din bebis inte behöver" med munnen. Det hela avslutades med en sång. Alla sjöng med. Utom jag.

I morgon blir det vattengympa för gravida.
Mitt nya liv i ett nötskal.

Dagens hat: gnälliga studenter

Sitter och lyssnar på Hallå P3. Dagens ämne som debatteras är att det tydligen kommit ett förslag om att studiemedel bara ska utgå i fyra år jämfört med dagens sex år. Folk är upprörda. Och visst, det finns säkert massor av argument till varför detta är en dålig idé.

Men ett som INTE håller är det, i dagens P3-debatt vanligt förekommande, "sluta sätt mer press på oss studenter".
Eh, på vilket sätt är det synd om studenter?

Press? Skämtar dom eller? En latare period i livet får man väl leta efter?
Min pluggtid bestod visserligen av intensiva pluggperioder inför en och annan tenta. Men i övrigt, my god vilket jädra slappande! Fikande, sovmorgnar, helt lediga dagar.

Press- my ass.

Kom tillbaka när ni är ute i arbetslivet. Då kan vi snacka press. När man alltså JOBBAR. OCH återbetalar studiemedlet (jag pyntar in nästan 6000 i kvartalet och hade fan varit tacksam för lite mer planerat och strukturerat pluggande back in the day!).

Tack och lov

Är det bara jag som är GLAD över att Oldsberg ska sluta med På spåret?
Det är ju ett fruktansvärt tråkigt program och inte blir det bättre av två gubbar som sitter och drar vitsar.

Vad är det med svenska folkets dyrkan av gubbar från Götet? Doobii-fucking-doo drar ju också hur mycket folk som helst och tadaa- där är det också en go gubbe som håller i trådarna.

Fattar inget.

Looki, looki

Ibland är det kul att skaka om sig själv och göra något totalt oväntat.
Som igår. Då gick jag och fem kompisar på Joe Labero på Hamburger Börs.
Vi käkade mat också.
Några av oss avslutade måltiden med något som heter "Kaffe Karlsson". Några sa att de kunde tänka sig att ligga med Joe.
Måste jag tillägga att det var festligt värre?



Joe signerade merchandise efter showen också.

Hm, nästa vecka kanske det blir något lämpligt musikalpaket?

Panikblogg

Men varför bor jag inte på Roslagsgatan, har självklara fredagsförfester, ligger bakis och utslagen minst två dagar i veckan, idkar tveksamma relationer, efterfester, ångest inför framtiden, har inget ätbart i kylen, tomglas som måste pantas, timslånga telefonanalyser med mina vänner, små finanskriser i slutet på varje månad?
När hände allt det här vuxna?
Det här gravida?
Gaaaahhhh?

(ljud av gallergrind som smäller igen och en nyckel som slängs i en flod någonstans)

Åh neeeeeeeeeeeej, paaaaaaniiiiiiiiiik.

Så där.
Djupt andetag.

Nu är det bra igen.
(Nästan)

En tv-kvällsparodi?

Låg utslagen på soffan mest hela dagen igår, en av sviterna efter att ha suttit och livebloggat framför Oscargalan kvällen/natten/morgonen innan.

Såg bland annat den hära "183" dagar. Öh? Antingen var jag ovanligt trött och groggy eller så försöker SVT skämta.

För det MÅSTE vara ett skämt att han Taggen från "Tre kronor" är med igen, att Tuva Novotnys peruk (peruk, va?! hallå!) ser ut som den gör och att manuset är en exakt karbonkopia av Bullens brevfilmer åren 1987-89.

Det är så dåligt att det är fascinerande.

Men vad tusan, jag är ju jädrigt på smällen i dessa dagar. Kanske är det hur bra som helst, det är måhända bara mina hormoner som dansar macarena över mitt omdöme.

Men jag måste säga att känslan av att vara utsatt för en parodi på en tv-kväll slog till ännu hårdare när eländet äntligen tog slut och det visades en trailer för "Debatt". Den OBLIGATORISKA arga arbetargötteborgaren var med och sa något i stil med, "vi på golvet, oss frågar de minsann aldrig".

En ny chans?

Jag hade nästan, nästan glömt dig. Varit ute och svirat med andra. (Det betydde ingenting, det förstår du väl?) och sått lite vildhavre. Ganska spännande men nu har jag fått nog. Nu är jag tillbaka igen och det är bara du som gäller.

Ja, jag lovar att aldrig lämna dig såhär igen.

Nej, de andra går inte att jämföra med dig.

Det är ändå bara du som verkligen förstår mig.

Ok?

Liten bloggpaus

Blä, januari is killing me.

Läs min filmblogg ett tag istället.

Tyar inte mer just nu.

Lite darrigt

Visst känns det som att hela Sverige är sjukt.
Influensa, segdragna förkylningar, depression.

Eller som jag då, en liten vinterkräkepisod igår.

Jobbade på, som vanligt, kryssade mellan intervjuer och presskonferens, kände mig lite konstig, drog hem för att skriva, stressade för att lämna i tid, spydde lite, skrev vidare, krampade i magen, lämnade i tid, däckade på soffan.

Fick besked att texterna ska publiceras senare i veckan.

Dog.

Eh, om Lukas och Gael blir magsjuka i dagarna är det mitt fel, sorry.

Vuxen på riktigt

Tidigare trodde jag att det var höga vuxenpoäng på att gå till banken och prata bostadslån.

Nu vet jag bättre. Att fixa lån är INGENTING jämfört med denna nya vuxensensation: Att gå till banken och förlänga bolånet!

Att omförhandla sin kundbonus.
Snacka räntetaktik med sin personliga bankkvinna.
Se över pensionssparandet ÄNNU en gång (och ännu en gång höja månadsbeloppet lite efter uppmaningen: "Det är ju bara du som kan bestämma hur ofta du vill äta när du blir gammal").

Det, mina vänner, är fan hard core-vuxet.

Galej

Fast jag inte drack nåt igår på baggen känner jag mig bakis idag. Är inte det höjden av hån?

Nya tider

För tre månader sedan gick jag här och försökte få folk att vara med i enkäter. Nu är jag här för att köpa strumpbyxor till Guldbaggegalan. Känns bra.

Jag och angelina

På samma uppslag! Grymt, eller?

Snart smäller det!

Ni som är nyfikna på mitt nya jobb (har anat ett visst intresse för min ringa person här på bloggen) rekommenderas starkt att springa och köpa Expressen i morgon.

Jag kan inte lova att det blir lika bra som "Sanningen om Loffes spöke".
Men det är iaf framtiden för mig.

Synpunkter (snälla) mottages tacksamt.

Sjukt kul på jobbet

Jobba med feber. Konstig känsla. Det går liksom inte så fort.
Undrar om det är ungefär som att vara full på jobbet.
I så fall kan jag meddela att det är överskattat. Med sprit i byrålådan alltså.

Börjar gilla't

Lite kul.

Snälla -låt mig få gå till jobbet. Seriöst.

Där fick jag.
Stoltserar man med hur sällan man varit sjuk på sistone så ber man om stryk.
Ligger sedan två dagar helt däckad av en febrig snorattack som vägrar släppa taget.
Lite skönt att slippa gå ut iofs, dessa okristliga temperaturer rimmar illa med mig.

Men nu kommer uttråkningsfasen.

Har till och med börjat spela alfapet.

Det var inte riktigt så här jag tänkt mig början på 2009.