Igår tog jag mig i kragen efter ungefär ett års total avhållsamhet från allt vad muskelbyggande och fettförbränning heter. Herregud, vad är poängen med att träna när man ÄNDÅ kommer att bli fet, liksom.
Men nu, såhär tre månader efter leverans, var det dags.
Så jag hakade på några vänner till en fuktig källare i Vasastan. Bikramyoga, tydligen sjukt effektivt.
Det handlar alltså om att utföra dynamisk yoga i extrem värme. I salen är det nämligen 40 grader varmt.
Fyrtio grader.
Rätt varmt faktiskt. Minns när jag var på semester i Kroatien för några år sedan. Det var 32 grader en dag. Då kunde jag knappt röra mig.
Nu stod jag där, iklädd i princip bara bikini (allvarligt, bara att se sig själv halvnaken, ur alla vinklar i en spegelbeklädd, lysrörsupplyst sal, full av supersmala jäkla yogis är egentligen tillräckligt motiverande att sluta äta för evigt) och försökte andas. Och förstå den energiska, väldigt påklädda, ledarens glada tillrop. Jag såg ju att hon rörde på munnen och hörde ljud men kunde inte göra det begripligt. Allt var bara ludd. Och svett. Mycket svett. Det kändes som att jag tagit en dusch, så blöt var jag. Alla andra också. En intensivt djupandande man framför mig hade bar överkropp och svettpärlorna dansade över hans rygg i takt med att värmevågorna vällde över oss. Jag försökte böja min rygg bakåt, samtidigt som jag drog in magen, spände rumpan och försökte undvika att svimma.
"Bara 89 minuter kvar", muntrade jag upp mig själv med och tog en klunk av mitt nästan helt uppvarmda vatten.
Jag kan inte beskriva vad som hände sedan, det är höljt i ångdimma. Jag vet bara att jag ska dit igen nästa söndag, till fuktkällaren, och jag är rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar