Snaaaart helg

Åh gud, jag har verkligen blivit en sån där som redan på torsdagseftermiddagen börjar längta efter helgen. Det är lite sorgligt. Och det jag verkligen längtar efter är inte att gå ut och rulla hatt utan att rulla ihop mig själv i fosterställning på soffan, under en filt, framför tv:n. Och sedan helst bara ligga där, som i koma, till det är dags att hoppa i duschen och gå till jobbet igen.

Ok, det här är inte bara lite sorgligt.

Måste göra nåt..kanske kan lite adventspyssel liva upp stämningen..glögg brukar ju om inte annat vara ett säkert kort...

Novemberfunderingar

Funderar allt oftare på att byta karriär. Jag menar, någon gång ska jag göra det. Hade tänkt att det skulle ske först i 50-årsåldern, då jag ska öppna en fransk bistro, men vad fasen, varför vänta så länge?

Idag är jag lite peppad på att jobba på mediebyrå. Vet egentligen inte exakt vad de pysslar med men det verkar ganska kul, typ förmedla reklam, säga åt annonsörer var de ska annonsera.

"Jo, Ajax, ni borde köpa reklamtid i Kanal 5, deras vårtablå ser finfin ut".

Och så får man svänga sig med termer som "deras rejtings är kanon", "rätt in i målgruppen", ha fräsiga dräkter, alltid högklackat, nagelförlängning och jämn bränna.

Funderar också på psykolog. Men det är nog för sent nu. Tänk att man ändå har kommit så pass långt på livets trappsteg, att det faktiskt ÄR för sent för vissa saker.

Ok, ska kanske ta och jobba på lite på det jobb jag trots allt har. Än så länge...

Jag hatar långkallingar

Sweet baby B

Så här michelinig känner jag mig varje morgon när jag pälsar på mig lager på lager. (Helt ok om man är en liten nykläckt bebbe men inte om man försöker vara lite piffig och framförallt, mobil). Det är fan inte rimligt att det ska vara så här kallt nu.

Ska för övrigt göra en lite läbbig men också spännande grej i morgon kring lunch. Vågar knappt puffa fört.

(Men ok, om ni blir nyfikna så kan ni slå på P3 Populär ca 12.20.)

Halleluja

Åh, hade nästan glömt bort fenomenet slutlön. Ni vet, då all fiffig semesterersättning betalas ut. Nu kom den. Vääääldigt lägligt. Känner för att hjula hela vägen till banken. Är ju en ekorre i grund och botten, myser av att få lägga på hög. Spara i ladorna, som den gamla bonde jag är (nåja, ett par generationer bort iaf).

Samtidigt är det lite vemodigt. Den allra sista lönespecen från Schibstedt. Ever. Så känns det just nu.

(Fast är det något jag lärt mig är det ju att man aldrig ska säga aldrig. Det har jag fått äta upp tre gånger hittills, bara i höst).

Nä, nu ska jag snart sticka och kolla in en söt och redan ganska hajpad bebbe.

Minns ni det här?

Så här kan livet också se ut. Det gäller att komma ihåg det.

Proportioner någon?

Alltså, nog för att jag kan känna sympati med Rikard Palm. Shit, det måste vara tufft att "bli petad". Där sitter han i godan ro, på sitt toppjobb och har det bra och så kommer stora elaka styrelsen för SVT och rycker undan mattan för honom (hm, känner jag igen detta upplägg, eh, ja).

Men. För tillfället varslas över 1000 människor varje dag i Sverige. Bara på SVT berörs tydligen 4-500 människor av omorganisation och varsel.

Är det inte lite pikant att det är just Rikard Palm som får manifestera vår finanskris-lågkonjunktur-otrygghetsångest just nu?

Det är lite väl mycket "Save Rikard Palm- save the world", eller?

Mysig morgon

Det här ett absolut favoritställe. Jädrar vad jag myser inombords.

Men hallå

Man tror att man lever i ett fritt blogguniversum. Att man kan få göra som man vill på en sådan obetydlig liten ventil som en blogg. Kan vara. Men rätt var det är så retar man upp någon, helt utan att man har en aning. Lite roligt.

Men ok. Hej Andreas. Känner mig inte särskilt hemlig. De flesta som läser min blogg vet vem jag är och jag har inga större ambitioner om att utöka läseskaran. Men välkommen för all del.

(Om du verkligen vill veta så kan du kan säkert kolla runt lite på din egen redaktion så lovar jag att det finns en och annan som kan uppdatera dig. Kram på dig)

Rosings nya hangout

Hm..noterar att Linda Rosing har börjat hänga på mitt stammishak Tranan.
Ska dit i kväll och får väl spana efter det blonda yrvädret..kanske står hon där och spelar flipper och käkar köttbullar i godan ro.

Vet faktiskt inte om detta är bra eller dåligt.
Förmodligen bra. Piggar ju upp i alla fall såhär en svinkall måndag.
Nu kör vi.

Helgen är räddad

Allt kändes så tungt. Hårt och novembertrist. Hatmejlen strömmar in, livsångesten tär.



Men så fick jag idag chansen att träffa den här mannen. Min barndoms stora idol.
Ok, det är kanske lite tragiskt att han, den store Clark Griswold, numera gigar i Sverige. Med hemska svenska komiker i ett gräsligt tv-program. Han kanske sitter där på Lydmar hotel i baren varje kväll och undrar var hans Scarlett är, när han befinner sig på komplett främmande mark helt lost in translation.

Men allt det förtränger jag nu och fokuserar på det viktiga.
Jag har skakat hand med Chevy.
Ska fan döpa min förstfödda efter karln.

Det äkta blodet tar sig

Jag har ju varit väldigt skeptiskt till den hära True Blod. Töntiga vampyrer är liksom inte min grej. Sydstatsklicheér har man också fått för mycket av.

Men NU, helt plötsligt i avsnitt 10 tog det plötsligt rejält med fart. Blev till och med lite scary.

Skam den som ger sig, är alltså dagens läxa.

Galliano is the shit

Ok, måndag i november.
Ska försöka ladda ändå.

Helgen var bra iaf, var på värsta roliga 30-årsfesten. Temat (som jag tyvärr helt hade missat) var 15-års fecke, med låtar från 94-95 och kläder från samma epok. Att se en armé av vuxna kvinnor sjunga allsång till Mr Bigs tidlösa klassiker Hold on little girl efter några rediga hot shots. Det gör att jag kommer att klara även denna vecka.

Japp. Nu kör vi.
Dansbandskampen, here I come.

Inte helt i fas

Var på härlig återträff i onsdags. Massor av fina typer. De bästa kollegorna man har haft faktiskt.
Stämningen var bra men ändå lite bittersweet. Återigen slog insikten till- fan vad bra vi hade det. Det där med ett fast jobb och sjukt trevliga kollegor, en dator som fungerar och inget behov av att bevisa sig HELA TIDEN är inte att förakta.

- Jag vete tusan om jag skulle rekommendera någon att bli journalist. Det är ju så här det är på riktigt- sjukt hårt, sa E (som efter värsta tunga redigeringstjänsten på punkten har INHOPP, fatta, INHOPP på DN i färskt minne)


Jo. Instämmer. Och vem vet, kanske ska man göra något heelt annat med sitt liv.

Det är sånt som man kan fundera på såhär en fredagskväll när man jobbat över ett par timmar. Så där som NYA vikarier gör.

Back on track

Årets skörd idoler är så unga att jag börjat utvecka moderskänslor. Vissa vill man bara krama. Andra kamma till.

Nämen, är DU också här!

Det här med att vara ny på jobbet, new girl, är ju ganska jobbigt. Jag har framförallt svårt att förlika mig med att inte hitta på min arbetsplats. Det börjar klarna men det skulle inte förvåna mig om jag går vilse på väg tillbaka från Två drakar endera dagen.

Och det är ju ganska skönt att veta vilka alla människor runt omkring en är. Vad de heter och på vilken avdelning de jobbar. Det tog mig minst ett år att få kläm på alla människor ute i Globen (eller, alla är verkligen att ta i, såg dagligen människor jag ALDRIG sett förut där)och nu känns det lite segt att vara tillbaka på noll igen.

Fast riktigt noll är det ju inte. Shit, det dyker ju upp nya bekanta ansikten varje dag. Tur att man ändå har varit runt lite. Så att det går att snacka lite världsvant med någon och inte verka helt lost. Och då har jag inte ens sprungit på Clarence ännu. Clarence var är du egentligen? Vi kan väl fika nån dag? Snälla?

Första dagen på jobbet

Meningen är ju att jag ska vara duktig och så (alltså:jobba!), så det blir inte så mycket bloggat idag. Men hittills: gått vilse, 2 ggr, fått omöjligt password till datorn och känner mig lätt förvirrad.

Men det blir nog bra.