Förresten, det här är det värsta

Länge trodde jag att spinning inte var för mig. Det verkade vara så hardcore och läbbigt på alla sätt och vis. Det är det ju också. Men nu är jag där. Jag trampar och trampar. Och nu börjar det också bli lite intressant. Det är nämligen ofta samma människor på det pass jag brukar gå på och speciellt en kille fascinerar mig. Och gör mig obekväm på det där viset man kan känna om man plötsligt blir alldeles för privat med en total stranger. Han sitter alltid längst fram och svettas enormt.
Men framförallt så lägger han ner hela sin själ i cyklingen.
Från uppvärmningens trevande lunk är han ett med sin cykel. Han trampar på och svettas. Stönar varje gång han ställer sig upp. Skriker till, kort och intensivt, varje gång han lägger på en ny växel. Tar liksom komandot över salen och leder oss alla in i sin egen takt. Det är likadant varje gång - han piskar oss andra att trampa fortare och tyngre. När det är som hårdast sluter han ögonen och öppnar munnen. Han osar av svett, saliv och en slags frän mustighet. När han (och vi andra) närmar sig finallåtens klimax händer det att han skriker ut: Kom igen rid cykeln, riiiiid cykeln.

När allt är klart snyter han sig.
Dricker vatten ur sin flaska och häller lite vatten i sitt hår.
Ruskar om och kliver av.

Och jag undrar om jag kanske är redo för en pt.

Det värsta med träningen

Jag gillar faktiskt att träna. Jo, det är inte så farligt när man väl kommit in i det. Känns hälsosamt. Jag investerar i mig själv. Det är faktiskt skönt att konstatera att jag numera tillhör ålderskategorin som slutat hata kroppen och börjat omfamna den. Och på allvar tycker att det viktigaste är att "ha hälsan". (Ah, självbedrägeri, he he. Nej men allvarligt. Jag är nästan där.)

Anyways.

Mitt enda problem är de som håller i passen. Jo, jag fattar att det ingår i deras jobb att vara sådär positivt hurtiga. Gärna för mig. Det ingår också att heja på oss stackare som står där och kämpar. Fine. Men gränsen går när de kräver feedback. Alltså en lika hurtig respons på de glada utropen. Och har definitivt passerats när de sedan BLIR LITE DRYGA när de inte får vad de vill ha. Typ "Oj, vad ni är tysta". Eller "Hallå, är ni där". Eller det värsta av allt: "Mår ni bra? Jaha, ska ni inte fråga mig då?"

Eh, what the fuck?
Ska man få dåligt samvete för att man inte vill bli störd i sin träningsbubbla?
Eller bara inte orkar bete sig som en yster student på ett lasbilsflak i city?
Jag betalar absurda summor pengar för att få vara ifred med mig själv, inte för att bekräfta instruktören, tack så mycket.

Det är nu jag börjar betala- i svett

Varenda sommar, när det vankas bikinisäsong, blir jag alltid lika förbannad. För där sitter jag, blek, fet och hårig och kollar in alla andra. Som uppenbarligen TRÄNAT hela vintern och nu cashar in i form av välformade kurvor och icke ansträngt strandhäng.
Va fan, liksom.

Men i år är det jag som förbereder mig. Sakta men säkert. Jag och gymet. Gymet och jag. Minst två gånger i veckan byggs det muskler och bränns fett. Nu jädrar. Hittills syns mina ansträngningar inte ett smack men trägen vinner. Hoppas jag. Jag brukar ändå inte bada förrän i augusti, så jag har tid på mig fortfarande.

Noterat från omklädningsrummet: Unga (och inte så unga) tjejer rakar sig sjukt mycket. Ni vet vad jag menar. Och plastbröst är vanligare än man tror. Eller så råkar jag träna tillsammans med ett gäng porrstjärnor, vem vet.

Mitt nya kontor

Just nu äger jag (och när jag säger jag så menar jag ju banken) två lägenheter i Stockholms innerstad. Jag försöker förtränga det bisarra i detta tillstånd (som när som helst kan resultera i medverkan i "Lyxfällan". Tur att man får öva sig i att djupandas när man ska föda barn. Passar bra i många olika typer av pressade situationer) och upprätthåller en slags normalitet antar jag.
Varje morgon vaknar jag så upp i den ena lägenheten, pussar mitt barn och dennes fader farväl, promenerar cirka fem minuter och slår mig sedan ner i min andra lägenhet. En tom, fin, stor en.
Det finns bara en soffa och ett soffbord och några enstaka leksaker.
Här sitter jag och jobbar, tack vare mobilt bredband, mobil och hämtmat.
Toppen.


Snart ska jag packa ihop och gå hem igen.
Det har varit en bra dag här på "kontoret".

*Djupa andetag*