Länge trodde jag att spinning inte var för mig. Det verkade vara så hardcore och läbbigt på alla sätt och vis. Det är det ju också. Men nu är jag där. Jag trampar och trampar. Och nu börjar det också bli lite intressant. Det är nämligen ofta samma människor på det pass jag brukar gå på och speciellt en kille fascinerar mig. Och gör mig obekväm på det där viset man kan känna om man plötsligt blir alldeles för privat med en total stranger. Han sitter alltid längst fram och svettas enormt.
Men framförallt så lägger han ner hela sin själ i cyklingen.
Från uppvärmningens trevande lunk är han ett med sin cykel. Han trampar på och svettas. Stönar varje gång han ställer sig upp. Skriker till, kort och intensivt, varje gång han lägger på en ny växel. Tar liksom komandot över salen och leder oss alla in i sin egen takt. Det är likadant varje gång - han piskar oss andra att trampa fortare och tyngre. När det är som hårdast sluter han ögonen och öppnar munnen. Han osar av svett, saliv och en slags frän mustighet. När han (och vi andra) närmar sig finallåtens klimax händer det att han skriker ut: Kom igen rid cykeln, riiiiid cykeln.
När allt är klart snyter han sig.
Dricker vatten ur sin flaska och häller lite vatten i sitt hår.
Ruskar om och kliver av.
Och jag undrar om jag kanske är redo för en pt.
3 kommentarer:
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Gymkörkort.
//Johan
Hahahahaha.
Vi har en likadan på mitt ställe. Eller nej, han ropar inte riiiiid cykeln, men allt det andra stämmer in.
Skicka en kommentar