Idag skriver SvD om den hårda framtiden för Idolerna ("Vinnare utan idolgaranti"). Vad som är störigt i alla dessa artiklar om idol-fenomenet (och de är många, även i fiiintidningarna these days) är den lätt moraliserande tonen. Antydningarna om att deltagarna liksom på något vis blivit lurade. Blåsta på konfekten. De VANN ju en talangjakt! Och så står de där, något år senare och MÅR DÅLIGT!
Suck.
Alltså, om jag läser en enda "jag var med i Idol och är nu traumatiserad"-artikel kommer jag att drabbas av självpåtagen vinterkräksjuka.
Ok, jag kan köpa att alla de här knappt myndiga wannabe-artisterna inte inser sin roll, nämligen som små kuggar i ett spel om annonspengar för TV 4. Men kan ingen vuxen i deras närhet förklara läget för dem? Det värsta exemplet var nog när lilla Anastasia grät ut i bladet häromdagen. "De förstörde min dröm". Med "de" syftade hon på alla dem som inte plockade upp luren och röstade på henne. Så nu sitter stackars Anastasia och är bitter. 18 år gammal.
Ok, nu är jag kanske taskig och raljant. Men herregud, kan vi få lite perspektiv, please. De allra flesta människor blir inte kändisar. De allra flesta blir typ undersköterskor, går till jobbet i ur och skur, får barn och åderbråck och har det ganska bra ändå.
Sedan finns det några få som är med i typ Idol. Får sig sitt livs äventyr, är med i tv, får bli lite jagade av pressen. Och kanske spela in en skiva och åka på turné. Vilken story att berätta för barnbarnen!
Om man nu inte väljer bitterhetsperspektivet då. Vilket förmodligen är frukten av den enorma HYBRIS man tydligen ofta drabbas av om man nu hamnar där. I Idol. Och jag undrar, sedan när slutade hybris (högmod?) vara en av dödssynderna? Något man som sund människa borde jobba på att minimera bort ur sin personlighet?
Säger det igen. En enda artikel med orden "jag mådde så dåligt när jag åkte ut" i kombnation med, hell, valfri talangsåpa och jag får ett anfall.
Och nu till det jag egentligen tänkte säga. Marie Picasso - där har vi en riktig präktig karriär som tändes i fredags.
Det ska ganska mycket till för att hon ska fucka upp en framtid i rampljuset.
Till skillnad från de halvmesar som vunnit tidigare år så är hon ju en vuxen kvinna av kött och blod. Hon är liksom den perfekta svenska kändisen. Lagom svennig, lagom tjock, lagom galen och med en lagom ofarlig utstrålning. Och så har hon det folket gillar:
1. Det Stora Hjärtat. (Vet inte exakt vad man menar med detta. Men så är det iaf).
2. Ödmjukheten. (Äkta eller ej, folk gillar aldrig kaxiga brudar).
3. Tårarna. (Hon grinade från första sekund i rutan. Mkt framgångssrikt).
4. Präktigheten. (Ok, hon må ha knullat i tv, men hon har också världens family values-bakgrund med sin likaledes grinande pappa som sitt största fan).
Marie, nu jädrar blir det åka av. Jag ser en framtid av bilagebantning, Let's Dance, Melodifestivalen, vinterbröllop, mama-omslag och varför inte ett eget program i TV 4 plus vart det lider.
Congrats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar