"Man överdriver sin egen betydelse. Hela vårt mediasamhälle idag är överfyllt av självupptagna människor som överskattar sin egen betydelse".
(utdrag ur bloggen Shampoo rising, appropå hela Schulman-affären).
Det där är något jag funderat rätt mycket på. (Inte Schulman-grejen då. Eller, jo, den har jag såklart också funderat på men nu var det inte det jag menade).
Utan just det där med självupptagenheten. För är det något man har lärt sig (the HARD way) som vikarie i den här branschen är just att ingen är oersättlig. Och då menar jag verkligen INGEN. Vare sig man heter Peter Jihde eller Trond Sefastsson.
Värsta exemplet på helt clueless människor är väl folk som precis börjar breaka och får massor av feedback och plötsligt känner hur det börjar brännas. De nästan lättar från marken när framgångspannorna eldar för fullt. Alla drömmar är på väg att slå in och de kan smaka på den magiska Framgången. De blir sedda. Och de tappar all rim och reson. Under hösten kan vi se det i form av högst medelmåttiga unga deltagare i en dokusåpa på en ganska stor tv-kanal varje fredag. Som på allvar tror att de är superstars, och nästan blir förolämpade när de några veckor senare står där, nedmalda i strumplästen med framtida vikariat som musiklärare på högstadieskolan i hemstaden att se fram emot. Det går också bra att särskåda självupptagenhetens fulaste ansikten i medietillvända barer runt om på stan nästan varje helg. Där de som ser sig som förmer laddar sina svullna egon med hjälp av sina entourage.
Så, hej reality-check! Hur trogna fans man än har, eller uppmuntrande chefer eller sjukt Viktiga Uppdrag, så tar det ungefär fem minuter max innan folket vänjer sig vid att zappa till en annan kanal eller läsa en annan blogg om man försvinner från sin post. Viktigare än så var man faktiskt inte. Och då kan man ju sitta där och undra vad fan som hände och bli bitter om man så vill.
Ödmjukhet, people. Ödmjukhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar