Jag har hört att det finns folk som firar midsommar i glada vänners lag. Man är några stycken som typ softar, binder lite kransar, tar en sup till sillen, lapar sol, grillar och kanske tar ett lite småtokigt nattbad. Sedan värmer man sig med sin käresta och alla har mysiga koftor och trendiga gummistövlar.
Så brukar inte jag fira.
De senaste 27 åren har det gått till på nästan exakt samma sätt. Ingredienserna som ALLTID finns med är följande:
1 stor släkt (galen).
2 värdar (stressade till tänderna och lagda för martyrskap).
1-2 personer som inte talar svenska (eller engelska).
1 stackars nykomling som hoppas på en Pripps blå-upplevelse men som får ett brutalt uppvaknande.
17-20 temporära sängplatser av skiftande kvalitet.
1 femkamp
5-6 högljudda diskussioner om a)vem man (inte) vill dela rum med b)vem som egentligen vann femkampen förra året, c) fördelarna med att bara äta stenålderskost d)när båtarna går tillbaka till stan och e)vilka de där okända kusinerna (?) som påstår sig heta som vi egentligen är.
Krydda med bisarra mängder mat, lite för mycket sprit på sina håll och ett och annat norenskt uppträdande och där har vi det: mitt midsommarfirande i ett nötskal. I år dessutom toppat med 1 mormor i rullstol (perfekt ute i skärgården!), 1 tonåring med ett broken heart (som pratade i mobilen i, jag svär, 17 timmar i sträck) och 2 gäster från Singapore, som ideligen blev refererade till som "kineserna" eller "japanerna".
Roligast var nog när morfar vid ett extra uppskruvat tillfälle röt till på min morbror Bengt; "Vänta du bara, när DU blir 90 kommer jag och spökar för dig".
Utomstående har hörts kalla oss för släkten med snöbollseffekten i firandet. Eller ett "vilt skenande tåg där konduktören är nära att hoppa av".
Jag väljer att kalla oss "pittoreska" och "charmiga" och med drag av klanen Kennedy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar