Får man vara lite, lite bitter?

Förra veckan träffade jag några gamla kollegor. Vi satt och blev nostalgiska på Kvarnen. Kom på hur bra vi har haft det. Faktiskt. Bra lön. Toppenkollegor. Lyxiga konferenser. Känslan av vi, just vi, var betydelsefulla. Man saknar inte kon förrän den har dragit. Eller vad det nu är man brukar säga.

Denna insik slog till rejält även igår när jag gjorde min första dag (på eh, tre månader) som inhoppande reporter. Man ska fan inte underskatta helt basic grejer som att ha
1. En egen plats.
2. Fungerande mailprogram/passerkort/telefon.
3. Veta var faxen står.
4. Vara en person vars åsikter och ideér spelar roll på redaktionen.
5. Inte vara first in line när det ska göras enkäter.

(Ok, jag veeet att jag är inne i någon slagss ödmjukhetsskapande process just nu. Jag tar det och jag biter ihop. Men jag är inte lycklig.)

Dagens absoluta low point: När någon frågade om jag var den nya praktikanten.
Dagens absoluta höjdpunkt: När jag, till slut, fick ihop en ingress. Den var inte bra. Men den var good enough.