Men när, NÄR, goddamit

Mitt liv är så fruktansvärt händelselöst just nu.
Jag tycker ganska synd om mig själv och gnäller en hel del, som trogna Mirres-blogg-läsare vet vid det här laget. Jobbet är tråkigt, vädret är tråkigt bla bla bla. Man vet att livet är lite avstannat när dagens höjdpunkt är att få gå och lägga sig.

Men en sak som brukar rädda mig från total paralysering är att jag alltid tänker mig mitt liv som en film. (Jo, oftast är det lite Bridget Jones möter Sjunde inseglet kryddat med Extras).

Hjältinnan i filmen om mitt liv är alltså just nu nere i en svacka. Hon drabbas av motgångar och tvingas deala med problem som maktös väntan på besked, känslan av att ha hamnat helt fel, misstankar om att hon inte är lika bra som hon trodde. Sånt där jobbigt ni vet. Tänk er en diskbänksrealistisk miljö, dunkla färger och lite Roy Anderssonsk stämning.

Men i filmens andra akt KOMMER det ju en vändning. Det gör det ju alltid. Då flytet rullar in, det blir technicolor-fest och vem vet, kanske brister någon ut i sång.

Det vet vi ju.
Eller hur?
Och medan jag väntar på vändningen ska jag banne mig bulla upp med popcorn inför det lyckliga slutet.