Alltså, tro mig jag VILL inget hellre än att älska True blood. Jag har haft svåra abstinenssyndrom sedan Six feet under tog slut, och jag har försökt fylla det enorma tomrum denna fantastiska serie lämnade efter sig med allehanda Dextrar och Mad men och Entourager.
(Bara Lost har kommit i närheten)
Så, som sagt, ingen kunde ha varit gladare än jag när det annonserades att Six feet-skaparen Alan Ball återkommer med en NY spännande serie. Om vampyrer. I nutid. I amerikanska södern.
Jag vill älska. Vill, vill,vill.
Men asså, efter tre avsnitt är jag fortfarande inte såld. Och de stora problemen är inte de klyschiga söder-porträtten, att huvudrollsinnehavarinnan Sookie ser halvt debil ut, att hennes brorsa är helt galet översexuell eller ens att de flesta birollsinnehavarna är plågsamt tröttsamma. Problemet är vampyrerna. Hade någon slags vag idé om att de skulle vara coola att se på. Lite kittlande sexiga typ. Men icke. Det är faktiskt bara töntigt, jag sitter, djupt generad, med skämskudden i högsta hugg när de ska vara "farliga" och "sexiga" och har utfällda gaddar. Det är så mycket buskis att Stefan och Krister skulle kunna ta anteckningar till nästa show.
Men jag ger den en chans till. För Alans skull. Om inte annat för att vänta in Mr Skarsgårds insatser som blodsugare.
Under tiden njuter jag av nya Bevvan. Nej, det är inte heller bra. Men ändå, man måste bara gilla att de skrivit in baby Erin (Kellys lilla halvsyrra som numera BLOGGAR och på så vis fyller samma funktion som den där konstiga interna radiostationen gjorde back in the day) och Andreas och Jessies lilla bebbe i serien. Nu alltså som stora high school-elever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar