Man vet att man är fel kvinna på fel jobb när man redan innan man är på plats försöker räkna ut exakt hur många minuter av plåga passet i gruvan ska bestå av den här gången.
När man, väl på plats, måste tvinga sig att le ibland och svara på tilltal så att ens kollegor inte ska tro att man är helt mongo.
När man önskar att kaffemaskinen ska ta lite extra lång tid på sig att krama ur sig sin sörjiga ursäkt för en paus.
Den här känslan. Av total fucking waste of time. Av att göra absolut minimum. Ständigt stirra på klockan i hopp om att några minuter till av detta plågsamma straff ska ha försvunnit. Den har jag inte känt sedan jag var typ 18 och sommarjobbade på 7-eleven.
Men här får jag inte ens gratis bullar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar