Igår var jag och hälsade på mormor, 90, på hennes nya hem. Trodde det skulle bli sjukt deprimerande och laddade för det värsta. Typ ovårdade gamlingar som luktar illa eftersom den underbemannade personalen inte har tid att duscha dom. En apatisk mormor som längtade hem. Gråa trista rum och blaskig välling.
Men så var det ju inte alls. Det var hur fint som helst. Superfin personal och en jätteglad (nåja) mormor som satt och fikade med några andra gamlingar som bäst när jag kom. Nylagd i håret och helt odörfri.(Mormor alltså).
Vi gick in på hennes fina rum och snackade skit och skvallrade om släkten ett tag. Det var mysigt. Mormor berättade att hon skulle börja med tyska. "Nu när jag äntligen har tiden framför mig". Och så sjöng hon en liten tysk trudelutt och så garvade hon.
1 kommentar:
å. vad fint.
Skicka en kommentar