En kvällsreporter filosoferar

Det är så knäpptyst på redaktionen. Det är bara någon konstig fläkt som brummar. Hade nästan glömt det här, den kompakta redigerarkoncentrationen som slår till när deadline börjar närma sig. Ibland kanske de muttrar till- något om otillräckliga underlag eller pissiga ingresser. Ibland reser de sig, kollektivt, och äter/pausar/går ut och röker. Drar sina speciella redigerarskämt.

De är överlag ett väldigt speciellt släkte, redigerarna. För den stora allmänheten ett ganska okänt skrå. Men de bryr de sig inte om. De är inte som vi, de mer fragila, uppmärksamhetssökande reportrarna. Vi, som måste ha en rejäl byline och ständig bekräftelse från nyhetschefen att vi gör ett bra jobb.

Sånt bryr de sig liksom inte inte om. Sånt tjafs. Jag tror att det beror på att de liksom står över. De vet ju att de är ryggraden. Hjältarna. Att utan dem blir det ingen tidning. Basta.