Förmodligen borde jag ligga i fosterställning och ha ångest just nu. Men det som hände mig igår är så konstigt att jag bara kan skratta åt eländet. Skratta - hela vägen till närmsta parkbänk.
Följande osannolika händelsekedja inräffade alltså igår em. (Av hänsyn till alla inblandade, framförallt mig själv, så är alla namn fingerade)
14.50. Mailar till Arne på Stora Tidningen för att tjatfråga om han läst min ansökan ännu.
14.55. Cyklar iväg för att träffa L och fika.
16.30. Kommer hem och står i hissen på väg upp till lägenheten.
16.31. Det ringer. Dolt nummer. Mottagningen i hissen är katastrofal (HATA HATA HATA 3). Mitt hjärta tar dock ett skutt när jag, i knastret och bruset, uppfattar orden: "Hej det är Arne från Stora Tidningen, oj vad jag hör dig dåligt".
"Ja, jag står i en hiss, säger jag, kan jag ringa tillbaka när jag kommer in till lägenheten". "Ja, gör det, du kan ringa till växeln och be att de kopplar till mig".
16.40. Slår upp numret till Stora Tidningen och ber dem koppla till Arne. Han svarar inte så jag lämnar ett meddelande. "Hej hej, det är Mirre här, du nu står jag inte i hissen längre och lovar att svara om du ringer upp igen".
16.50. Arne ringer inte tillbaka. Så jag ringer igen. Fortfarande inget svar.
17.05. Ringer det. Dolt nummer. "Yes", tänker jag. "Hej igen, det är Anders från En Annan Stor Tidning, varför ringer du inte upp"?
17.06. Jag dör lite inombords.
Av detta kan man dra två slutsatser. 1. Jag är en idiot. 2. Jag ÄR en idiot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar