Alltså, samer. Seriöst vad är det med ursprungsfolk som hävdar sin rätt att inte utvecklas. Fortsätter att tjafsa om sina renar eller landområden eller vad det nu kan vara. Vakna och lukta på kaffet, flytta in till stan och ta ett jobb som alla andra, liksom.
Detta var länge min inställning till samer. Tills det kom fram i somras att jag ÄR same. Eller, åttondels same. Någon (eh, mormor) hade visst glömt att informera om sitt ursprung. Helt galet, det kom fram av en slump när morsan av oklar anlednig slog sig i slang med en same som hävdade att han visste hur det låg till med oss. Fatta chocken! Jag, en same! En city-same. Jag var tvungen att rusa till Sturebadets same-spa och känna mina rötter. Efter en synnerligen härlig massage slog jag mig ner i avslappningsavdelningen och läste en bok om mitt folk. Och jäklar vad illa behandlade vi har blivit genom åren. Helt sjukt förtryckta, världens skandal.
Ah, kände hur jag ville engagera mig, förena mig med andra ursprungsfolk (hellre på Hawaii än på Grönland om jag fick välja)och kanske köpa en ren.
Och sen visade det sig att alltihop var fel. Vi är inte samer. (Man ska faan aldrig kolla upp en bra story). Det fanns inga livslögner i släkten. Inga exotiska rötter. Är bara supersvenne igen och det känns så tomt.
Det är ju nästan så jag önskar att jag var adopterad eller nåt.
1 kommentar:
hahahaha, en city-same!
Skicka en kommentar