Det finns en scen i filmen "Barnförbjudet" (1979) av Marie-Louise Ekman (hon hade ett annat efternamn på den tiden), som beskriver exakt hur jag känner mig ibland. Sune Mangs (kreddad på IMDB som "The man with the sausages") sitter i en buss, med två varmkorvar. Han är uppretad. Han är väldigt tjock. Han svettas. Är ganska jobbig. Framförallt så är han jävligt trött på alla amatörer som verkar plåga honom, som den stackars busschauffören som misslyckas med en inbromsning. Korvarna flyger.
– De kan inte sitt yrke, fräser och frustar han fram. Och ser medelåldersmansplågad ut.
Det hela är väldigt underhållande och man förstår på något vis hans frustration. Det ÄR sjukt jobbigt att vara omringad av (mer eller mindre inbillade) klåpare. På senare tid har jag börjat bli allergisk mot pressmänniskor. Eller pressmuppar som en kollega uttrycker det.
Vissa är hur bra och proffsiga som helst. Fattar sin roll i det här ibland intrikata spelet där press ska möta artist/konstnär/skådis och ljuv musik och förhoppningsvis svarta rubriker ska uppstå.
Men vissa är rätt och slätt usla. Förvånande usla. Jag kan iofs leva med pressfolk som är okunniga om olika tidningar eller inte förstår vikten av att kunna leverera en nyhet, gärna exklusivt. Det är, trots allt, MITT jobb som reporter att fixa.
Men när det tror att de kan få bestämma VAD som ska skrivas och NÄR. Och tror att man är helt jäkla DUM I HUVUDET och att fenomen som textreklam inte är problematiskt. Och framförallt när de är okunniga i våra grundlagar- DÅ, precis då- känner jag mig som den stingslige, svettiga, sure Sune Mangs.
Åh, ge mig en varmkorv. Eller en helg. Jag behöver nog slappna av lite.
1 kommentar:
Jag hatar också pressmuppar. Totalt onödiga.
Skicka en kommentar