Tänk på döden

Var på vernissage på Bonniers konsthall igår. Min konstnärskompis Bea drog med mig. "Det är bra för dig", sa hon. Först visade hon mig sitt eget nya konstverk som hon ska visa på Valands i helgen. Jag blev genast inspirerad att spinna vidare på hennes idé. Jag antar att det är sådant som skiljer konstnärer från oss andra klåpare, vissa har originella ideér, andra kopierar.

Anyway. Vi halsade varsitt glas vitt och kollade in Goran Hassanpour. Han hade videofilmat sig själv i slow motion, klämmande på sitt magfett. Det hela var smått erotiskt på något vis.




Sedan fick jag syn på ett foto från en kyrkogård. Över ett valv stod texten: Tänk på döden.
En extremt överflödig uppmaning för min del. Vet precis hur det började. Från att ha varit i princip omedveten om döden, mer än som något extremt avlägset begrepp, slog det mig plötsligt förra sommaren på en lunch i en gassande sol med några jobbarkompisar som ältade sin 30-årskris.
Shit, jag ska också dö. Solsvettet isades på min rygg. Tiden är knapp. Helvete.
Sedan dess tänker jag ständigt på hur jag bäst ska förvalta min tid för att undvika bitterhet på dödsbädden.
Allt är Markus och Andrevs fel.