Vid sidan av Spymlan

Vet inte om det var solskenet som smekte fram vemodet i mig. Eller om det var gruppdynamiken (ett fenomen jag vanligtvis undviker i möjligaste mån) som fick mig att släppa fram tårarna. Men igår i Humlan, under en manifestation mot våldtäkt, grinade jag som ett litet barn. Inte när Mian Lodalen, Katarina Wennstam, Thomas Bodström, Gudrun Schyman eller Birgitta Ohlsson snackade. De var visserligen bra och så men de förhöll sig på det där arga, upprörda (med all rätt såklart) viset. Så jag var inte beredd när en tjej vars syster blivit utsatt för våldtäkt, klev upp på podiet och berättade ur hjärtat. Lord.
Det finns inget som gör mig så arg som våldtäkt.
Och det är en skam att domstolsväsendet i Sverige inte förmår att tillämpa lagstiftningen så som det är tänkt.
Det är också skrämmande att vårt samhälle är så ociviliserat under ytan, det är bara att skrapa lite lätt så försvinner all jämställdhets- jämlikhets-och utvecklingsfernissa.
Och så står man plötsligt där, med så unkna värderingar att man svimmar av stanken.

Dagen mest oväntade hjälte var komikern Magnus Betnér som rev ner stormande applåder. Han påpekade att alla män OCH kvinnor måste sluta upprätthålla förlegade könsroller. Och det har han verkligen en poäng i. Jag har för övrigt alltid ansett att min kompis Assar är sjukt lik Magnus Betnér. Så när en kvinna kom fram och tackade Assar för hans fina insats efter manifestationen skrockade jag gott.



Du är grym, Magnus!