Vi har en friskvårdsmänniska här på jobbet som heter Anneli och är av den där besvärliga typen som liksom inte ger sig. Det ska tränas. Punkt.
Och till min egen stora förvåning hörde jag mig själv precis svara "ja" på frågan om jag inte skulle vara med i Bellmansstafetten (en grej som hon promotar stenhårt, "tänk på det som en morot att hålla igång joggningen under sommaren") i september. Fem kilometer. I ett lag med några andra från redaktionen.
Jag har fan inte sprungit fem kilometer sedan jag gick i högstadiet typ. Har INGEN kondition. Ingen alls. Jag kommer att dö och skämma ut mig och mitt lag. Tänk om jag kräks! Vad pinsamt. De andra är typ maratonlöpare hela bunten. Iaf en. (Chefen).
Ni hajar pressen.
Rannsakar mig själv och inser att detta är mitt undermedvetnas sätt att bakbinda mitt vanliga jag, som helst tar en drink på balkongen och några nävar chips på det. För kanske är detta chansen att inte förfalla helt. Liksom the point of no return. En möjlighet att möta the big 3-0 med en topptrimmad kropp som inte tänker lägga sig platt för gravitation och naturlagar som inbegriper rynkor, bristningar och annat som börjar hänga och slänga.
Jo, så är det. Nu ska här kämpas emot.
2 kommentarer:
vadå - sådär kan du ju inte göra! måste jag också nu?!
ja det tycker jag. så kan vi springa i våra fina nya knallgula t-shitrs.
Skicka en kommentar