Har ju varit på några stycken nu. Väldigt trevliga allihop. Mycket folk. Vuxna presenter. Jag tror att födelsedagsbarnen varit nöjda och glada. Men..vad hände med själva festandet? Jag minns ju 25-årsfesterna. De otippade gästerna, det oväntade hånglandet, dramatiken när folk vaknade upp i fel sängar, hembränt i dunkar, spontandans. Det är inte så himla länge sedan räknat i år men ändå befinner vi oss ljusår därifrån.
Det är liksom mer Svenskt tenn än rock'n'roll över det mesta just nu.
Och det är kanske bara jag som har svårt att acceptera var någonstans i livet vi är just nu. Fokus SKA liksom ligga på parbildning, nya tapeter och barnalstring.
Jag köper väl det.
Men en sak som jag har insett är att den där ändstationen som man inbillade sig (när man var ung, sisodär runt 21) dök upp i takt med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar"-stadiet, den finns ju inte i verkligheten.
Så nu sätter jag mitt hopp till 40-årsfesterna.
Då jäklars kommer folk vara taggade till tusen. Nyseparerade och raggningssugna. Med småbarnsåren överstökade och redo att ta igen för försakat festande och ansvarsfyllt leverne det senaste decenniet.
Ja, vi kommer att vara rynkigare och lite, lite fulare.
Och ja, vi kommer att vara de där patetiska som man tidigare smålett åt i mjugg.
Men vi kommer att festa igen, mina vänner, lita på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar